Aurora-Plus Seulement |
[[OBS!LÄS DETTA INNAN DU LÄSER NOVELLEN!]]
Jag har skrivt Aurora nu ett tag, alltså är detta inte den första jag skrivit om henne, gå tll min sida
för att se vad och i vilken ordning allt ska vara..
Sen så ska ni veta att ni ska tycka att det är okej med homosexuella om du ska läsa detta
Annars blir det kanske inte så värst hippt för dej..XD If u get what im saying?
[doomo!]
Aurora. Igen. Står framför spegeln. Igen. Jag tittar tillbaka på mitt liv. Jag har alltid varit en ensam varg sen mamma dog i cancer för cirka 3 år sedan. Jag vet inte varför. Kanske saknas en bit av mitt hjärta? Jag har hursomhelst alltid varit tystlåten. Vad än någon säger. Allt har varit desamma sen mamma dog. Mita. Pappa. Daniel. Fast för inte så länge sedan förändrades ju allt. Det kan jag inte förneka. Först Rei. Sen Suki. Och nu Miku. Älskade Miku. Mikushima. Jag har blivit kär i tjejer. Inte killar. Jag är avvikande. Konstig. Min bror är likadan. Han har pojkvän. Mamma skulle varit stolt. Pappa skulle döda mig. Jag älskar Miku. Det kan han inte förstå. Skulle aldrig våga säga något om det. För det första. Han hatar homosexuella. Han ogillar sådana som inte är svenskar. Han är inte rasist. Han bara tycker att de borde hålla sig inom deras område. Miku är Japan. Rei också. Suki är svensk. Daniel har heller aldrig talat om hur han ”är”. Pappa skulle nog få spader om han fick reda på att hans enda son var homosexuell. Och Mita skulle nog svimmat. Hon avgudar ju Daniel. Ser honom som hennes egen son. Hatar det. Jag och Mita har aldrig gått bra ihop. Jag skulle inte klarat mig länge utan Miku. Inte Ken, Lucas eller Victor heller. Roses De Cimetière. Ett band vi startade för cirka 2 månader sedan. Efter våran debut blev vi riktigt populära. Förvånad. Dels för att vi blev populära på första spelningen och sedan för att jag är gitarrist i ett band. Inte likt mig. Men jag älskar det. Jag, Miku, Ken, Lucas och Victor. Fast vi kanske inte blir av något mera. Ken har flyttat tillbaka till Japan. Tillfälligt säger han. Men jag tror inte på honom. Jag tror han har åkt iväg och kommer aldrig att komma tillbaka. Det känns så. Varje gång vi träffas nu förtiden är det som ett hål mellan oss alla, efter att Ken lämnat oss. Det är ungefär en gång i veckan vi träffas. Efter skolan. Jag går tecknar gymnasium. Jag har drömt om det hela mitt liv. Sen barnsben. När jag kom in vart hela familjen glad. Utom Mita förstås. Hon vart upprörd. Hon vill inte att jag ska ha det bra. Hon bli mer och mer upprörd. Jag tror pappa och Mita håller på att bryta upp. Pappa kanske vill öppna ögonen? Jag vänder på mig. Kanske skulle jag ta och gå till skolan nu? Det börjar närma sig vinter. Snart vinterlov. Jag vet inte vad jag ska göra under lovet. Gillar inte julen, då måste man umgås med familjen. Om man nu kan kalla detta en familj. Undrar hur andra ser deras familjer som? Eller ser alla deras egna familjer på samma sätt? Jag förvirrar mig själv… Ska gå till skolan nu. Tar väskan och kappan. Svart som vanligt. Börjar gå mot busshållsplatsen.
I skolan jag går i nu är annorlunda mot den andra. Den jag gick i innan gymnasiet. I min gamla skola var det mycket bimbos och märkes nördar. Nu är det folk med olika stilar. De flesta kommer från byar och städer, det är nästan bara jag som kommer från den här konstiga platsen. Förutom två tjejer i parallell klassen. Marika och Josefina. Dom är bästa vänner, dom ser likadana ut. Lika kläder, rött hår, gröna ögon, smink. Mycket läppglans. Glasögon, som smycken dock. Dom stirrar på en hela tiden. Irriterande. Men jag gör ingen stor grej av det, låt dom stirra. Jag går förbi dom i korridoren. Dom fnissar som vanligt. Jämför skisser. Jag är själv, enklast så, jobbigt med folk. Skolan är stor. Vit och öppen. Jag gillar det här, den är absolut inte som den gamla trista bruna skolan. Det här ger en inspiration. Jag går in i ett klassrum. Sätter mig på den plats jag brukar, höger rad, längst fram närmast fönstret. Eleverna runt omkring mig skrattar och pratar. Jag får en konstig känsla. Ensamhet, kan det vara det? Jag sätter handen mot min kind. Den är varm. Jag väntar på att jag ska få sluta skoldagen. Orkar inte med skolan idag känns det som, men jag stannar kvar. Luften är kvav. Jag kan inte låta bli att tänka på att det är ännu ensammare utan Ken. Han var min första riktiga vän. Suki, du var ju min vän, varför sårade du mig så? Sedan skyller du allt på mig! Jag vill inte tänka på er. Det gör ont. Jag vill tänka på något som gör mig glad. En person. Hon är vacker, smart, stark och rolig. Hon är allt jag någonsin velat ha. Hon ler oftast. Miku, när jag tänker på dig blir jag så…varm. Jag blundar, andas in djupt. Försöker föreställa mig en bild av Miku. Hennes bruna, ganska ljusa hår, med röda slingor. Hennes ögon, ett grön och ett brunt. Ganska kort, som mig. Små läppar, naturligt röda. Hennes underbara leende. Hon är som en sol som skiner på mig varje gång jag ser henne. Hon är underbar.
Hemma igen. Sitter på mitt rum som vanligt, kollar på klockan. Vill att tiden ska gå fortare. Men det gör den ju inte såklart. Kanske ska jag gå ner o köket och äta något. Precis som jag står i trappan knackar det på dörren. Jag är ensam hemma. Jag får skynda mig bort mot dörren. När jag öppnar ser jag Miku stå framför mig. Jag blir överraskad. Hon kommer in. ”Hej främling, vart har du varit den senaste tiden igentligen?” Jag ser på henne. Hon har rosiga kinder och har snö precis överallt. Hon sneglar på mig. ”Är det någon annan än du hemma?” Hon höjer på ögonbrynet med ans hon väntar på svar. Jag skakar på huvudet. Hon ler. Stort. Hon tar min ena hand, sedan den andra. Hon lutar sig närmare mig, hennes läppar nuddar mina. Hon blundar, jag gör desamma. ”Jag har saknat dig!” Hennes läppar trycks hårdare mot mina. Hennes tunga letar sig in i min mun. Hon släpper taget. Ser mig i ögonen. Öppnar munnen för att säga något men ångrar sig. Sedan fnissar hon till, springer upp för spiral trappan och in på mitt rum. Hon slänger sig på min säng. Hon drar ner mig också. Vi kysser varandra. Hon lägger sig över mig. Smeker mitt lår. Något känns fel. Inte att hon kysser mig utan det är något med henne. Jag smeker hennes kind. Jag måste sätta mig upp, bara hon inte misstolkar det. Jag sätter handen på hennes axel lyfter mjukt upp hennes överkropp. Hon öppnar ögonen och ser på mig. ”Vad är det?” Hon sätter sig upp. Jag lägger handen mot hennes kind. Jag ser på henne, tänker orden och ger en blick så hon förstår precis vad jag tänker; Miku, säg vad det är, jag vet att det är något du vill säga. Hon tittar bort för en sekund. ”Jag vet inte vart jag ska börja” Hon ser besvärad ut. ”Du kommer inte få träffa mig under jullovet, och en vecka efter” Hon fingrar på min klänning. Kommer jag inte få träffa henne? Varför? ”Jag ska bort, jag vill inte lämna dig ensam” Jag tittar på hennes ansikte. ”vart?” Hon ser på mig, lika glad varje gång jag säger något. ”Jag ska till mamma, du vet, min mamma bor i Japan” Hon ser på mitt ansikte. Ska hon till andra sidan jorden? Där kommer känslan igen. Ensamheten. Jag kommer bli ensam i år igen. Miku kan i alla fall träffa Ken. En bra sak. Men jag kan inte låta bli att vara egoistisk. Miku ser på mitt ansikte vad jag tänker. ”Jag vet, jag vet!” Hon blinkar. Kramar mig. Kysser min panna. ”Jag vet inte vad du kommer säga om det jag kommer fråga nu, hoppas du inte tar illa upp” Jag stelnar till. ”Jag vet att det kommer snabbt och så. Men jag vill verkligen fråga dig! Skulle du möjligt vis vilja…” Hon små ler. Koncentrerar sig på min klänning. ”Alltså…jag snackade med mamma och… Ja… Eller jo… Kanske du… Eh…” Hon lägger handen bakom huvudet och skrattar små äkta. Hon är generad. Kanske hjälper det här? Jag lutar mig fram och pussar henne lätt på munnen. ”berätta nu.” Hon ser på mig. Hon verkar bli lugn. Hon tar ett djupt andetag innan hon fortsätter. ”Jag har pratat med mamma, hon sa att det var okey, jag vet att jag borde frågat dig först och så, men ja, i vilket fall som helst, vill du följa med mig?” Hon ser på mig. Jag känner hur ansiktsfärgen i mitt ansikte bleknar. Jag stirrar på henne. Menar hon allvar? Jag stirrar ner mot golvet. Hon ser på mig. Hon ser annorlunda ut. Som om hon har gjort något som är fruktansvärt fel. Hon ser på mig. Hon har handen för magen. Som om det gjorde ont. Jag böjer mig fram puttar henne hårt så hon faller ner på sängen igen med en duns. Hon stirrar på mig. Hon är på väg att resa sig igen. Men jag puttar ner henne igen. Hårt. Hon stirrar på mig. Jag tittar lugnt på henne. ”Aurora, vad…?” Jag sätter mig på sängen. Lutad över hennes kropp. Hon fortsäter bara att stirra på mig. Mina händer smeker hennes mage. Hennes tröja är blöt. Snön som har smält på den. Jag vill få av den. Jag tar bort handen och letar fram till hennes ansikte. Jag lägger min mun mot hennes öra och viskar ”Tack, Miku!” Hon rycker till stirrar på mig. Jag försöker le. Det gör ont i mina muskler. Jag lyckas ändå få fram ett missbildat leende. Hon ler. ”Du skrämde mig nästan lite där” Jag kan se att hon ser lättad ut. Hon fortsätter att le men sedan blir hon chockad. ”Vill du följa med????” Hon ser på mig med ögon stora som tefat. Jag nickar. ”oj… Jag menar det var verkligen…oj” Hon lägger armen runt min rygg. Hon börjar skratta. Hon rullar runt med mig. Härligt. ”Jag kan inte lova något kom ihåg det!” säger jag efter en stund. ”Nej, nej, Jag vet det!” Men i alla fall vad kul det skulle vara om du följde med mig!” Hon kysser mig. Skrattar. Kysser mig igen. Hon ser med ens allvarlig ut. Hennes hand letar sig till dragkedjan av min känning. Jag blir lite nervös. Vad ska hon göra? Dragkedjan dras ner. Hennes händer smeker mitt nakna skinn. Jag ser henne i ögonen. Hon drar av klänningens övre del från mina axlar. Hon försöker dra av resten av klänningen men jag stoppar henne. Jag reser mig en aning. Hon följer efter. Jag kysser henne. Hon kysser mig på halsen. Jag andas häftigt. Hon sträcker upp armarna. Jag drar av hennes genom blöta tröja. Där ligger hon nu på min säng. Jeans och bh. Hon har en vacker kropp. Min klänning är halvt ner dragen. Jag kryper ur det. Nu står jag där i under kläder. Spets bh, spets trosor och knä strumpor. Hon ler mot mig. Jag är lite generad. Jag lägger mig över henne. Mitt skinn mot hennes. Brännhet. Jag kysser hennes mage. Läppstiftet smetar av sig på hennes mage. Men hon bryr sig inte. Jag fingrar på hennes gylf. Hon drar upp mig och kysser mig på munnen. Hon mumlar något osammanhängande. Jag drar ner hennes gylf, drar av henne byxorna. Hennes lår är kalla. Blöta. Jag tar täcket och lägger över oss. Mysigt. Hon lägger handen på mitt lår. Vi byter plats. Det känns enkelt. Så enkelt det är att vara tillsammans med Miku. För några månader sedan skulle jag ha gjort vad som helst för att ligga såhär med Rei eller Suki. Aldrig trodde jag att det skulle vara jag och Miku. Jag är glad över att det blev så. Alltid vi två. Hon slutar kyssa mig. Jag undrar varför. Hon stelnar till. ”Ssh!” Hon lägger fingret för min mun. Det är någon som går in i huset. Shit. Det är Mita och pappa. Vad ska vi göra? Panik. Båda flyger upp ur sängen och letar efter kläder. Jag sliter på mig klänningen. Borstar igenom håret. Ser mig i spegeln, sminket är ut smetat. Måste få bort det. Jag tar bort det som är utanför. Fyller på läppstiftet. Miku som redan är påklädd och klar sitter och studerar mig. ”Nu hade vi väll tur, eller hur?” Hon nickar på huvudet. Och ler mot mig. Jag nickar till henne. ”Jag ska nog dra mig hemåt så du kan prata med din pappa om jullovet!” Hon går mot dörren. Jag följer henne ner i hallen. Mita ger oss en vresig blick, utan att säga hej, när vi går förbi. ”Hejsan flickor, ska du redan hem?” Pappa står i hallen. Han har massa filer och mappar i handen. Han ser lite utarbetat ut. Han ler ett trött leende. ”Japp, jag måste hinna med bussen! Ha en trevlig dag!” Miku vinkar och går ut genom dörren. Jag tittar ut genom fönstret i köket. Följer hennes steg hon tar. Man ser till sluta bara hennes svart och röd randiga mössa som guppar upp och ner när hon går. Jag vänder mig om. Måste prata med Pappa.
Jag knackar på dörren till pappas arbetsrum. Hjärtat slår. Jag förbereder mig för samtalet. Han svarar att jag ska komma in. Jag drar ner handtaget och går in. Rummet är ganska stort. Fina möbler, prydligt överallt. Förutom skrivbordet som är fullt av papper och mappar. Han sitter och arbetar. Ser upptagen ut, lite irriterad ut också kanske. Han ger mig en blick. ”Åå, är det du? Jag var rädd över att det skulle vara Mita, hon är så jobbig nu förtiden, tjatar jämt” Han skrattar till. Jag ger honom en blick. ”Sätt sig ner flickan min” Han gör en gest mot stolen som är placerad på andra sidan skrivbordet. Jag sätter mig på stolen, den liknar mer än lyx fåtölj. Pappa har alltid föredragit lyx före något annat. Mamma brukade jämt klaga på honom över det. ”Ja, du har kanske märkt att det är lite spänt mellan mig och Mita, Inget du behöver oroa dig för” Säger han efter en stund. Han tror väll att det är därför jag kommit in till honom. Men så är det ju inte. Det märker han. ”Vad var det du ville i annat fall?” Han tittar upp på mig över sina glasögon. Hur ska jag börja? Är inget bra på att prata mycket. Säger ju nästan aldrig ett ord. ”Du kan prata med mig, jag vet att du inte är stum, snälla Aurora, Du vet att även om din mor inte finns med oss idag kan du ju ändå prata!” Det kanske är sant som han säger. Jag sa inte mycket som barn när det var folk omkring mig, men jag pratade ofta inom familjen. Slutade jag prata när mamma dog? Slutade jag prata för ensamheten hon lämnade efter sig i mitt hjärta? Det kan inte vara så. Jag får ont i magen. Jag har en konstig känsla, kan absolut inte förklara den. Inte ens för mig själv. Pappa tittar på mig igen. ”Du kan alltid prata med mig, om allt, det vet du hoppas jag” Jag ser på honom. Okey, både han och jag vet att det han sa precis var en stor lögn. Men jag har viktigare saker att tänka på. ”Pappa, lyssna nu noga!” Min röst når hans öron. Hans ansikte förändras, han ser chokad ut, lite glad också nästan lycklig ser det ut som. Han har inte hört min röst på säkert 2 år nu. Han ler stort och tårögt. Jag blir nästan lite rädd. ”Ja det är såklart jag gör! Berätta nu!” Jag blinkar sedan ser jag honom i ögonen. Studerar hans gröna gamla ögon. Andas in. ”Jag vill följa med min kompis Miku till hennes mamma på lovet” Jag håller fortfarande ögonkontakt med honom. ”Ska du inte fira jul med oss? Vart bor hennes mamma då? Hur länge blir ni borta? Hur kommer du dit? Hur kommer du hem? Är det okey för hennes mamma? Ska inte hon fira jul och nyår med sin familj?” Han exploderar med frågor. Han är lite rös i ansiktet. Han ser inte arg ut men det är något i hans ansikte som ser fel ut. ”Miku’s mamma bor i Japan och…” Jag hinner inte längre förens Mita slänger upp dörren. ”DU SKA INGENSTANS!” Hon ser alldeles vild ut. Det ljusa håret står överallt och ansiktet är rött av ilska. Jag rycker till. Inte beredd på att hon skulle komma in. Varför så arg? Jag pratar ju med pappa. Tjuv lyssnar hon på oss? Jag kniper käft. ”Tjuvlyssnar du på mig och min dotter när vi har ett privat samtal?” Han ser ytterst irriterad ut. ”Men du förstår väll att hon absolut inte får åka till JAPAN!!! HON ÄR SÅ ANSVARSLÖS AV SIG! Hon skulle tappa bort sig hur som helst! Så klumpig och korkad som hon är, det vet du ju själv!” Hon pratar hetsigt och jag kan ge mig på att hon älskar att förolämpa mig, så som hon håller på. ”PRATA INTE SÅ OM MIN DOTTER!!!” Mita stirrar på honom. Chockad. Hon hade väll trott att han trött skulle ha sagt, ’jag vet, jag vet’ som han brukar. ”Om hon vill åka och träffa sina kompisar så ska hon få göra det! Kosta vad det kosta vill!” Mita stirrar på honom. Jag också. Han vet ju inte hur länge jag tänkt vara där. ”D…Du kan ju inte mena allvar när du säger sådär!” Mita’s ansiktsfärg skiftar snabbt från röd till vit. Nästan lite grön. Hon ser förbannad ut när hon springer ut ur huset. Det tar en stund innan jag hittat tillbaka till verkligheten. Pappa sätter sig till rätta i stolen, sjunker ihop och tittar trött på mig. ”Klart du får åka, du ska inte slippa en helg som detta, vi har pengar så det räcker gott till…” Jag gillade inte hur han sa det sista. Jag gillar inte att låta snobbig. Men bäst att inte göra någon stor grej utav det, jag är bara glad över att jag får åka. Jag som trodde det skulle vara helt och hållet omöjligt att jag skulle ha fått tillstånd. Fast det sticker lite hjärtat när jag tänker på varför han igentligen lät mig åka. Det var inte för att han ville mig väl eller så. Det var ju för att göra Mita förbannad. Fast det är ju ganska tur det också.
Jag sitter på golvet i mitt rum. Stirrar på telefonen. Ska jag ringa till Miku? Nej. Jag. Kanske… Jag har ont i halsen. Det svider och är torr. Min röst. Det gör ont att ha den i min kropp. Min strupe. Önskar att jag inte pratat så mycket, men det är ju värt det. Jag kommer inte bli ensam. Plötsligt slog det mig. Jag är patetisk. Jag slutar prata för en persons liv tagit slut, jag utnyttjar personer för att inte bli helt ensam som jag vill och gömmer mig bakom allt och andra. Jag hatar mig nu. Hur kunde detta hända mig? Det är ju sådana här personer som jag hatar. Jag begraver ansiktet i mina händer. Efter en stund tar upp telefonen men slänger i väg den på en gång. Jag får prata med henne öga mot öga sen i morgon istället. Jag går och lägger mig istället. Jag tar av mig mina kläder och lägger kläderna på stolen. Lägger mig på sängen. Drar upp täcket över min kalla kropp. Hör skriken utanför min dörr. Drar upp täcket över öronen. Blundar. Måste sova. Kan inte sova. Sliter av mig täcket och reser mig upp. Slänger mig på telefonen. Slår numret, väntar på att någon ska svara. ”Hej det är, Miku” Miku svarar med sömndrucken röst. Jag rycker till. ”H… hej!” Säger jag med hjärtat bankades i bröstet. ”Åå Aurora! Vad ville du då?” Hennes röst förändras från trött och halv sur till mjuk och glad. ”Jag fick” Sa jag hest. Det blev tyst ett tag. Sedan hör jag hur hon fnittrar. Skrattar. Skriker på något konstigt vis. Jag bara sitter där med telefonen vet inte vad jag ska göra. Tur att hon blev glad i vilket fall som helst. ”VAD BRA!” Utbrister hon tillslut. Jag blinkar till. Älskar hennes röst. Jag säger att jag måste sova och lägger på. Undrar vad hon gör just nu. Suckar. Somnar.
Kvällen innan vi åker sitter jag på mitt rum och kontrollerar vad jag har packat ner och att allt står bra till. Mita och pappa har tyvärr blivit sams igen. Daniel står lutad över mig. ”Så… allt klart nu, lilla stumpan?” Han ler retsamt. Klappar mig på huvudet. Jag tar bort hans hand. Han ler ännu retsammare när han tillägger: ”Gör nu inget som ingen normal tjej skulle göra, okey?” Han har väldigt kul åt att jag gillar tjejer. Fast han borde inte säga något han har ju själv en pojkvän. Kanske är det därför han tycker det är kul? Jag suckar i mitt stilla sinne en sista gång innan jag öppnar dörren och går ut. Solen skiner men det är bitande kallt ute. Jag sätter mig i bilen som ska leda mig till flygplatsen. Miku ska möta mig där. Vi ska åka tillsammans till Japan. Det känns så overkligt. Händer detta verkligen? Och varför? Det Är Overkligt…
Miku står och vinkar till mig på flygplatsen, hon har sin röd svarta mössa på sig och en likadan halsduk. Jackan är svart och hon har ett par jeans på sig. Hon har röda kinder, utav kylan. ”Hallå! Aurora här är jag!” Hon ropar på mig när jag långsamt går ut ur den varma bilen. Ut i kylan. Som om jag skulle missa henne? Hon kan man väll aldrig missa. Jag går fram till henne, vinkar lätt med höger handen. Hon säger hejdå till sin pappa och jag gör det samma. Vi går tillsammans in till den varma cafeterian. Efter ungefär 20 minuter kommer vårat flyg. Vi har inte sagt ett ord till varandra under hela tiden. Jag kommer inte på något bra att säga. Inte hon heller verkar det som. En flygvärdinna går fram emot oss och ber oss sätta på oss öronskydden under starten. Jag blundar, ska försöka sova. Jag tycker om att flyga, ja det gör jag, men det känns läskigt att vara så högt ovanför marken. Miku är blek i ansiktet, jag ger henne en undrande blick. ”Ha-ha, Jag är… Är lite svag för att flyga…” Säger hon lite generat. Jag smeker hennes kind och lägger handen sedan på hennes hand. Väntar på att resan ska gå över så fort som möjligt.
Det är kolsvart ute nu. Vi har rest i flera timmar. Dagar känns det som. Miku sover tätt intill mig. Jag kan inte hjälpa att jag stirrar på henne. Hennes lilla mun, när hon sover ser det ut som om hon ligger och ler. Hon har något som inte jag har, jag vet inte vad det är. Men något speciellt är det med henne. Jag böjer mig fram mot henne. Jag vill kyssa henne, känna henne… Ta på henne. Men något säger mig att låta bli. Jag lägger en hår slinga bakom örat och andas djupt. Mitt ansikte är bara några centimeter från hennes. Precis när jag är på väg att luta tillbaka mitt huvud känner jag hur en hand trycker mot mitt bakhuvud. ”Aurora” Miku viskar i det knäpptysta planet. Jag rycker till och stirrar på henne, hennes stora vackra ögon tittar snällt mot mig medans hon ler trött. Hon lutar sig fram mot mig. Jag klara inte att kyssa henne, varför? Jag känner hur hjärtat slår hårdare och hårdare. Huvudet värker också. Jag griper tag om hennes jacka, drar henne ännu närmare mig, kramar henne. Mina läppar ska precis nudda hennes då planet skakar till. Det är dags att landa. Jag lutar mig tillbaka i stolen. Suckar.
Miku’s hus är stort. Det är faktiskt enormt. Det är en stor gård med ett stort hus och ett lite mindre hus på. Jag ger henne en hastig blick innan vi går in i det större av husen. Miku ropar något på japanska och vi hör hur någon ropar tillbaka. Fotsteg. Åh nej, tänk så kan dom inte svenska, tänk så måste jag prata mycket, tänk så… Mer hinner jag inte tänka innan en kort kvinna kommer in i hallen, Långt siden svart hår, bruna ögon. Jag antar att det är Miku’s mamma. Hon bugar, jag gör detsamma. ”Du måste vara Aurora!” Den lilla kvinnan började, till min stora lättnad, prata svenska. Jag nickar. ”Miku, har resan gått bra? Allt gick som det skulle och så?” Hon tittar på henne. Det är något i hennes blick som säger mig att det är något hon inte gillar med Miku. ”Jag har gjort te åt er ni måste vara kalla efter promenaden. ”Tack, mamma” Miku leder in mig i hennes rum. Det är inte olikt hennes rum i Sverige. Bara möblerna är lite olika, och väggarna är gjorda utav trä. Resten är som i Sverige, fullt med bilder på artister och konstiga saker. Hon slänger sin väska mot väggen. Tittar på mig och sätter sig på sin säng. Jag sätter mig på en stol mittemot. Hon ser bedjande mot mig. ”Vad är det? Har det hänt något?” Hon ser besvärad ut när hon frågar. Jag skakar på huvudet. Den där konstiga känslan kommer tillbaka. Jag försöker skaka bort den. ”Mamma förstår du…” Miku tittar upp mot mig. Hennes kinder är röda och hennes ögon är… Slocknade? Jag sätter mig bredvid henne på sängen. ”Hon tycker inte om sådana som… Oss” Hennes röst skakar. ”Hon tycker… Inte om mig, jag tror det är därför jag ville ha med dig här…” Hon slänger sig i min famn. Jag lägger armen runt hennes rygg. Försöker koppla allt som händer. ”Jag ville inte vara ensam med henne en jul till, inte efter vad hon har gjort mot mig…” Hon har sitt ansikte nerborrat i min famn. Jag kan inte se om hon gråter. ”Jag ville ha dig här med mig…” Jag stryker lugnande handen längs hennes rygg. Jag lutar mig mot väggen och låter Miku vila i min famn. Hon andas tungt. Jag tittar upp i taket. Vi hör hur hennes mamma ropar in oss i köket för att hämta teet.
I köket sitter det inte bara hon där utan en flicka i Daniels ålder. Hon pratar hetsigt med sin mamma, något på japanska. Miku stirrar ner i golvet. Flickan ser vänligt på mig. Även hon har långt svart hår. Röda läppar. Hon är vacker, jätte vacker. Miku’s mamma skriker nästan nu. Och vänder sig till Miku och blandar in henne. Jag bara står där och ser på. Det är som en mur mellan världarna. Vad bråkar dom om? Jag har ingen lust att dricka te längre. Vilket Miku inte heller har tydligen, för hon skriker något till sin mamma och puttar ifrån sig brickan med teet. Den unga kvinnan ser sorgset mot henne. Går fram mot mig, försöker leda mig ut ur köket. Jag är på väg att följa med henne ut. Men då kommer jag och tänka på vad Miku hade sagt inne på rummet. ”Jag ville inte vara ensam med henne”. Jag står som fast växt i marken. Miku stirrar på mig samtidigt som hennes mamma blir märkbart arg på mig. Hon säger något till Miku som gör henne helt galen. Det råder kaos. Jag tar tag i Miku’s arm, precis när hon tänkte kasta ut det heta teet på sin moder. Hon ser på mig. Hennes ögon fylls av tårar och hon springer ut ur köket. Kvar står jag med de andra kvinnorna. Jag hör hur hennes dörr smälls igen. Och hur hon låser. ”Mamma…” Den unga kvinnan, som tydligen också kunde svenska, vänder sig mot henne. Det kanske inte är så konstigt igentligen att dom kan svenska. Pappan bor ju trots allt där. Jag står bara tyst. ”Mika, vad har hänt med henne?” Mammans röst darrar. Tittar anklagande på kvinnan. Jag är precis på at vända mig om för att gå in till Miku. Föröka få henne att prata med mig. ”Stanna” Miku’s mamma griper tag om min arm. ”Mamma, sluta nu! Miku har faktiskt sitt liv, hon kan inte leva ditt eller någon annans!” Kvinnan ser sorgset på henne. ”Mika, du vet ju vad som händer om någon annan får reda på ’det’ Hon kommer bli utskrattad!” Mika som antagligen var Miku’s stora syster, tittade på mig. ”Snälla tala om för henne hur det ligger till!” Jag bara stirrar på dom båda. Jag fattar absolut ingenting av vad det här bråket ens handlade om. Jag höjer på ögon brynet. ”Åh, nej så dumt, Jag ska förklara!”. Miku’s mamma klarar det inte längre och rusar ut ur huset. Hon skjuter fram en stol. Sätter sig på en mittemot. ”Jag ska förklara det från början, och lyssna noga” Jag sliter blicken från Miku’s dörr och tittar på henne. Varför låter dom mig inte gå och prata med Miku? Krama henne? Mika harklar sig. Börjar berätta.
”För flera år sedan, innan Miku flyttat till Sverige med pappa, träffade hon en flicka. Hon blev förälskad. Men eftersom hon blev det, blev hon utskrattad och mycket sårad. Du ser, flickan Miku älskade som yngre, hon var 12-13 år då, var en rik flicka som var mycket vänlig mot allt och alla. Hon lyssnade på Miku’s kärleks bekännelse. Efter det förändrades hon mot Miku. Hon vart elak, bokstavligt, krossade hennes hjärta. Mamma, vill inte att detta ska hända igen så hon försöker få Miku att hitta en kille. Miku satt bara tyst och stirrade in i väggen. Det var så mörkt under en tid. Men helt plötsligt så var hon tillbaka i sitt gamla vanliga glada jag. Ingen vet varför. Men hur som helst. Mamma bestämde sig för att inte låta Miku träffa några tjejer som hon skulle kunna bli kär i. Pappa blev rasande. Och Miku blev sårad. Pappa behövde en förklaring och det enda som hon kunde komma med var att Miku inte var bered att ha en flickvän. Så pappa lät henne bo hos honom. Han struntar i vilket, bara hans barn mår bra. Sedan dess har mamma och Miku bråkat. Och sedan för två jular sedan… (Jag kan inte andas under hela tiden hon berättar) Så blev droppen nådd för mamma, när hon såg Miku stå med en flicka i parken, kyssandes. Mamma blev galen. Hon drog, bokstavligt drog hem henne, slog henne och sa att hon aldrig skulle få lämna huset igen. Miku har sedan dess… Inte varit sig själv. Inte förens hon träffade dig. Jag vet det låter… hemskt och så men du måste förstå, Mamma är inte ett monster!”
Det svartnar för min blick. Arg. Slog? Aldrig lämna huset? Drog? Sårad! Ensam! Jag reser mig upp. Vadå inget monster? Jag säger ingenting. Jag bara går. Mot Miku’s rum, Mika sitter tyst kvar, lika tyst som natten utanför. Jag knackar på Miku’s dörr. Inte trodde jag att Miku hade mått såhär, så glad och snäll som hon är. Jag känner mig elak och känslan kommer tillbaka. Jag knackar igen. ”GÅ!” Miku skriker högt. Jag står kvar. Tittar ner. Miku, älskling öppna dörren, tänker jag om och om igen. Jag blir nästan gråtfärdig. Jag knackar igen. ”HÖRDE NI DÅLIGT ELLER? JAG VILL INTE HÖRA NÅGOT MERA! GÅ! DRA ÅT HELVETE!” Jag står kvar. Min kropps tyngd faller mot dörren. Munnen är torr. Jag måste prata, måste få henne att veta att det är jag. Men jag kan bara inte. Om jag ens skulle försöka prata skulle jag antagligen börja gråta utav smärta. Jag försöker lirka igen. Miku. Jag sjunker ihop. Andas djupt och vasst ”MIKU!!!” Jag skriker. Högt. Jag begriper mig inte på mig själv. Jag slår på dörren. Med knytnävarna. Inget elegant eller vackert över det. Mika står och iakttar, hon ler. Torkar en tår ur ögonvrån. Jag hör fotsteg. Hon låser upp dörren. Jag drar sakta ner handtaget. Jag hör hur hon rusar upp tillbaka till sin säng. När jag kommer in i rummet ser jag hur hon har slängt ner alla saker hon har haft på hyllorna ner på golvet. Jag börjar långsamt plocka upp lite utav sakerna och ställa dom tillbaks på dess plats. Sedan går jag mot hennes säng. Hon undviker allt som har med mig att göra. Jag stryker hennes hår mot hennes vilja. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon kryper närmare väggen. Jag vet innerst inne att hon vill att jag ska stanna trots att hon inte ser ut som det. Jag vet hur hon känner sig. Faktiskt. Jag lägger mig tätt intill henne. Tyst igen. Jag lägger armarna omkring henne. Hon vrider sin kropp inuti min. Hon vänder sig mot mig. Kramar min klänning. Viskar något i stil med; ’Förlåt, om jag hade vetat att det var du’ Jag bara hyssjar henne och låter henne somna i mina armar. Själv är jag vaken. Tänker på vad Mika berättat.
”God morgon” Mika kommer in i rummet, med en frukost bricka. Konstig frukost tänker jag. Jag nickar. Miku säger ingenting, men hon mår bättre idag ser jag. När Mika lämnat rummet går Miku och låser dörren och ställer Miku bort brickan som står emellan oss. ”Jag vill inte att något ska vara emellan oss” Säger hon och ler. Jag blir förvånad, glad. Hon ler. ”Jag vill le för dej.” Hon lutar sig fram och kysser mig. Hon kysser mig mycket, länge, snabbt. Jag andas häftigt. Hennes hand letar sig under min klänning. Jag darrar till när hon smeker insidan av mitt lår. Precis som när hennes hand är på väg att slinka in genom mina trosor knackar det på dörren. Som vanligt när det gäller oss. ”Miku skulle jag kunna få prata med dig?” Miku’s mamma står och pratar försiktigt utanför. Miku himlar med ögon men reser sig och går ut. Jag går upp. Byter klänning, svart med vit spets. Suckar och borstar håret, sminkar mig som vanligt. Enklast så. Efter ett tag kommer Miku in igen. Hon ler. ”Mamma… har lovat att skjutsa in oss till stan för att handla julklappar, julafton är trots allt om 2 dagar, och jag har inte handlat klart mina än!” Jag nickar. Jag har inte heller handlat klart mina julklappar. Jag har bara handlat till dom därhemma. Måste köpa minst 5 till. Miku, Ken, Mika, Miku’s mamma som jag fortfarande inte fått reda på vad hon heter och Rei…
Det är fullpackat med folk, inte direkt vad jag är van vid. Folk träns och skriker åt varandra. Springer och skyndar. Trafik och mycket folk, jippi… Det snöar. Snöar och är kallt. Miku tar tag i min hand och så springer hon runt och kollar i skyltfönster och hoppas runt och jag hänger efter, det måste se väldigt kul ut antagligen. Miku försöker sitt bästa att verka som vanligt. Vi springer runt i flera timmar. Vi är trötta. Jag har nu köpt saker till alla. Och Miku verkar också vara klar. ”När ska vi åka och lämna sakerna till Rei och Ken då?” Frågar hon mig. Jag rycker på axlarna. ”Ska vi göra det på vägen hem?” Jag nickar. Har vi något annat val?
Vi står utanför deras hus. Det är lika stort som Miku’s. Vi knackar på och väntar. Men ingen öppnar, vi knackar en gång till. Då öppnar en äldre dam. ”Vilka är dessa små fröknar då?” frågar hon vänligt och glatt. ”Vi är kompisar till Rei och Ken! Är dom inne?” Frågar Miku glatt. ”Jag är rädd att dom är ute. Kan jag lämna ett meddelande?” Vi tittar på varandra. ”Ge dom de här, och hälsa från Miku och Aurora” Hon räcker fram paketen. Den gamla damen tar emot dom. Ler och vinkar när vi går därifrån. Synd att dom inte var hemma. Jag hade velat se Rei för en gångs skull. Jag vill se hennes ansikte. Jag suckar. Miku tar mig under armen och pussar min kind.
När vi kommit in är vi stel frusna, och ensamma. Dom andra är väll ute och handlar fortfarande. Miku tar av mig min kappa och leder in mig i bad rummet. ”Shit, vad kallt!” Miku darrar stel frusen och genom blöt. Jag nickar. Jag skakar av köld även jag. Jag kanske inte skulle ha tagit en kort klänning på mig. Miku pratar glatt om dagen som varit. Jag ser att det fortfarande är något som biter sig fast i henne sedan gårdagen, men vem kan klandra henne? Hon börjar tappa upp vatten i badkaret. Jag går fram emot henne. Hon ser undrande på mig. Jag börjar klä av henne. Mössa, tröja, t-shirt, jeans, strumpor, bh. Hon står bara där och försöker gömma sin kropp, jätte röd i ansiktet. Andas tungt. Jag böjer mig ner för att dra av hennes trosor. Då tar hon tag i min hand. ”Aurora…” Jag ger henne en lugnande blick. Kysser hennes mage. Hennes trosor faller genom mina fingrar medans jag drar ner dom. Hon har en otroligt vacker kropp. Varje liten centimeter är så perfekt. Jag puttar i henne i badet. Hon blundar och låter mig tvätta hennes kropp. Enkelt. Naturligt. När hon går upp ur badet tar jag fram en stor mjuk handduk och sveper in henne i. Hon är så söt. Jag blir generad och tittar bort. Sneglar lite. Jag går in på hennes rum och lägger mig under täcket. Väntar på att hon ska komma och lägga sig bredvid mig. Väntar på att få känna hennes brännheta hud.
Dagarna har gått fort och det är julaftonsmorgon. Det känns konstigt att inte vara hemma. Men ändå känns detta som hemma på något sätt. Mika har sagt till mig att dom är mer som en familj nu sen efter jag kom. Jag förstår inte riktigt vad hon menar med det, jag har ju bara stått tyst och tittat på, eller?
”Go’ Jul!” Miku vaknar bredvid mig. Innan jag hinner svara kysser hon mig. 2Nu ska du ha en tomte luva också!” Sa hon och plockade upp en låda undersängen. I lådan ligger det två tomteluvor. Hon slänger på den ena av dom på mitt huvud. ”Se så söt!” hon börjar skratta. Jag slänger av mig luvan och dunkar ner i sängen igen. Men hon drar upp mig. Så jag får lov att gå upp och klä på mig. Eftersom de tär julafton tar jag på mig min svarta och röda klänning. Den är gjorde efter mammas skisser. Jätte fin. Ganska lång, mycket rödspets och röda rosetter. Jag älskar den rent ut sagt. Jag sätter mig på sängen och borstar håret. ”Får jag fixa ditt hår?” Frågar en redan påklädd och klar Miku. Hon är klädd i svarta byxor, ett svart och röd rutigt skärp, randig stickad tröja även den svart och röd. Mössan är inte på än eftersom hon inte har borstat håret. Håret, står åt alla håll och kanter. Hon sätter sig bakom mig i sängen. Börjar borsta håret. ”Du har så vackert hår, passar dig precis!” säger hon och ger mig en puss i nacken. Hon lägger ett svart headdress över håret och knyter det försiktigt. Lägger mitt svarta hår efter mitt ansikte. Borstar luggen so har blivit väldigt lång. ”Söt du är då!” Sa hon avundsjukt och lipade mot mig, men sedan började hon skratta. Slängde på mig tomteluvan. Jag tog tag i borsten och grep tag i hennes kropp så att hon skulle sitta still och började borsta det ganska korta blanka bruna håret. Jag tog några hårspännen och satte i luggen och vid tinningen. ”Yay! Nu ser jag precis ut som Miku i Ancafe!” Hon började skratta. Jag satte på den andra tomteluvan över hennes hår. Miku gick ut i köket medans jag satt och sminkade mig. Vitt puder som vanligt, vinröda läppar för ovanlighetens skull. Svarta ögon fransar. Jag går in i köket för att hjälpa till med maten. Dom har ingen julgran utan en Kadomatsu som dom kallar det. Något slags konstigt träd liknande. Jag vet inte riktigt. Miku’s mamma som jag nu fått reda på heter; Mei, ler mot mig. Hon är inte så dum igentligen, hon vill väll antagligen bara skydda sin dotter. Suck. Jag dukar bordet medans Miku försöker tända en brasa. Det känns så mysigt, som en riktig familj. Nästan som… Nästan som när mamma levde. Hon skulle ha gillat det här. Älskat det till och med.
Efter middagen och efter att vi öppnat alla paket, reser sig Mei upp från soffan i vardagsrummet. ”Jag ska ta och åka hem till en väninna som bor en liten bit bort jag kommer hem sent i kväll, men jag antar att ni ungdomar klarar er utan mig ett tag?” Hon skrattar lite. Försöker verkligen att få Miku att tycka om den här julaftonen. ”okey” Miku nickar och säger hejdå. Vi hör hur en bil dörr stängs igen och hur hon åker ut. ”Aurora, kan du komma hit lite?” Mika ropar till mig utifrån balkongen. Jag reser mig upp. Ger Miku ett ögonkast. ”Var inte borta för länge, jag kanske börjar sakna dig!” Säger hon. ”Men bara kanske” Skrattar hon sedan. Jag skakar på huvudet och går ut på balkongen. Jag står mittemot Mika som står tyst ett tag. Det snöar och månljuset lyser starkt över oss. Jag ger henne en frågande blick. ”Aurora…” Hon skrattar lite. ”Såhär på julafton, skulle du kunna lova mig en sak?” Hon tittar lite generad på mig. Jag undrar vad det är. ”Kan du lova mig att ta väl hand om Miku, hon klarar inte att få sitt hjärta brustet en gång till!” Hon går fram mot mig, räcker fram hennes lillfinger. Jag krokar fast mitt lillfinger runt hennes. Hon pussar mig på pannan. ”Gå in nu… Jag ska lämna er ifred…” Hon ler en sista gång mot mig innan jag går in.
Väl inne i det varma huset sitter Miku och tittar misstänksamt på mig. ”Vad va det där om då?” Hennes ögon smalnar. Jag höjer på ögonbrynen. ”Den där kyssen på pannan, du vet vad jag menar!” Hon ser sur ut och har armarna i kors. Jag går fram mot henne och sätter mig bredvid henne. Lutar mitt huvud mot henne. ”Nå? Är du intresserad av min syster?” Frågar hon med halv äcklad röst. ”Nej, jag bara lovade att ta väl hand om dig, inget viktigt” Jag himlar med ögonen över hennes idioti. Hon log mot mig. ”Kom här!” Hon drar mig in i hennes armar. Kysser mitt hår. Jag reser mig upp tar upp hennes händer, hennes fingrar är in flätade i mina. Vi ser på varandra. Vi säger på samma gång, samma sak; ”Du är inte längre ensam…” Våra läppar förenas till en kyss, en kyss som låter sig förvandlas till en låga. En låga som aldrig slocknar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mp3 - 15 dec 07 - 20:08- Betyg:  | | Älskar verkligen dina noveller!:) <3<3 du skriver s sjukt bra!:) <3<3<33 | | -Tova- - 14 nov 06 - 05:00- Betyg: | skit bra novell!
följer alla dina noveller, synd att den om aurora e slut nu:(
men flickan i mina drömmar e oxå skitbra:P
längtar tills nästa del av den.
Du bordesatsa verkligen på ditt skrivande! Du skriver otroligt bra. | | Nemisis - 28 jul 06 - 19:46- Betyg: | Nejnejnej! Inte kortare! Dom är precis lagom långa!^___^
Men..WOW! JAg vill oxå till Japan..>_< Förstår itne hur Aurora bara kan sitta och hångla med Miku! :P nä, men iaf^__^
Bra jobbat! | | spite_fire - 8 jul 06 - 05:04- Betyg: | lång >.<
försökt att göra den..
lite kortare?
så man orkar läsa HELA ;P
men SUPER! |
|
|
|
