I hate (almost) everything about you- del 70 [m/m] |
hoppas ni är okej med ett ganska långt kapitel, jag försökte hitta ett passande ställe att dela upp det på men det fanns inget riktigt bra. Och ja jag var jättenervös över att skriva den här delen för jag ville att den skulle bli bra, och jag är fortfarande inte helt nöjd men hoppas att ni gillar den ändå =)
______________________________________ _________________
- kapitel 70
Nästa buss skulle inte komma förrän om en kvart så han började gå mot tunnelbanestationen istället samtidigt som han kände efter mobilen på låren. Men det fanns självklart inga fickor där. Helvete. Riktiga Batman skulle definitivt haft en ficka på sin dräkt. Nu mindes han dock väldigt tydligt att mobilen låg hemma på skrivbordet.
Det kändes som en evighet tills han äntligen svängde ner på rätt gata och blicken for genast bort mot Andys fönster. Det var släckt men det behövde inte betyda något; han måste vara hemma.
Det stod ingen bil på uppfarten och någonstans i bakhuvudet tyckte han sig minnas att Cathy nämnt något om att Magda var iväg på någon spahelg med en kompis. Inte för att det spelade någon roll – Liam skulle ha plingat på oavsett hur många som kunnat befinna sig i huset och hur mycket klockan var.
´Det går inte..´
Det gick visst! Öppna. Öppna. Öppna.
Andys hjärta dunkade hårdare för varje gång det plingade på dörren. Han hade kikat emellan persiennen och nästan flämtat till när han såg Liam. Han kunde inte göra såhär. Han visste att det hade varit jättefel av honom att kyssa honom på det där sättet men han hade trott att Liam förstått att det varit ett misstag. Och varför besvärade han sig ens med att lämna festen för att stå och plinga på hans dörr mitt i natten? Han hade inte sagt ett ord i vinkällaren när Pontus ropade i trappen. Inte ett tecken på att han ens tänkte tanken att säga något. För honom hade det kanske bara varit en av alla kyssar den kvällen. Dom kunde inte bli något igen.. det hade inte gått och det skulle aldrig gå. Andy ville inte. Det var över sedan länge. Kanske hade det till och med varit som med Andy och Jens. Andy tyckte om honom – men inte lika mycket; inte lika mycket på samma sätt. Liam hade kanske aldrig hade haft lika starka känslor för honom..
Vart hade han tagit vägen om han inte var hemma? Han kunde inte vänta. Han ville inte fortsätta ha det såhär. Han var tvungen att prata med honom och det kunde inte vänta tills imorgon. Inte ens till om en timme. Han kanske hade åkt hem till Lisette.
Liam rusade över till sitt eget hus och vände frustrerat upp och ner på tre skor innan han lyckades få fram husnyckeln Cathy lagt ut. Förstod han inte hur mycket han betytt, betydde, för Liam? Förmodligen inte med tanke på vilket svin han var.
Inne på rummet ryckte han snabbt åt sig mobilen och hann inte ens bli nervös innan han hade bläddrat fram Andys nummer och tryckt på den gröna luren.
Pip.
Pip.
Tonerna fortsatte att gå men istället för att komma till mobilsvaret var det plötsligt någon som svarade i andra änden. Bara för att lägga på. Inga andetag, inga ord, men han hade hunnit höra det där lilla knastret som bevisade att Andy hade klickat på ´svara´ bara för att sedan trycka av.
Liam svalde hårt och började sedan knappa in bokstäver.
[01:38 sänt meddelande] Andy svara, snälla. Jag vill bara prata.
Fem minuter senare hade det fortfarande inte kommit något svar och han testade att ringa igen. Denna gång med mobilsvar som resultat. Andetagen var inte i närheten av lugna längre och han drog hetsigt handen över det fortfarande maskbeklädda huvudet. Han fixade inte det här längre.
Liam gick fram till fönstret och drog undan dom svarta gardinerna innan han tungt lutade pannan mot det svala glaset. Vad i helvete skulle han göra.. Och det var precis då han skymtade något i fönstret på nedervåningen i grannhuset. Det hade bara varit en hastig siluett men det hade varit tillräckligt. Han var där. Självklart hade han bara inte öppnat – precis som att han inte ville svara på Liams samtal och sms. Han ville ha tillbaks honom. Han ville ha honom på riktigt. Han ville känna sig hel..
Den gröna blicken sökte sig långsamt bort till hörnet av rummet samtidigt som han bet tag i piercingen. Kanske..
Han slet av sig Batmanluvan och greppade sedan den svarta gitarren innan han försökte svälja ner den desperata klumpen i halsen.
Mobilen hade legat tyst bredvid honom på sängen en stund nu. Tio minuter? En timme? Armarna var hårt lindade runt dom uppdragna knäna och han försökte komma ihåg något utav det Lisette sagt under dom åren han känt henne, sådant man kunde tänka på när allt kändes jobbigt, sådant man kunde tänka på när man egentligen inte ville tänka alls. Men allt var liksom borta och dom där tankarna han ville slippa snurrade bara runt, runt.
Liam svalde hårt när han klev över staketet. Han hade trott, velat tro, att han skulle kunna gå vidare, att han åtminstone skulle stå ut med vetskapen att det faktiskt var över, att han aldrig mer skulle få dra honom intill sig. Men ikväll hade precis allting slitits upp i hans bröst igen och det var otäckt glasklart att han aldrig skulle kunna släppa den där svarthåriga pojken. Det gick inte och han ville inte.
Han ville bara att han skulle förstå.
Långsamt och på gränsen till illamående-nervös lät han fingrarna börja röra sig över strängarna och fastän att han kunde varenda accord utantill var blicken fäst på den släta gitarren.
Något letade sig långsamt in till hans rum och vidare till hans öron. Ett lugnande ljud men som ändå inte borde vara där. Det var inte det rytmiska smattrandet mot fönstret som ett stilla regn övergående till spöregn gav ifrån sig. Det var inte kvittrande ifrån kvällspigga småfåglar.
Det var ljudet av fingrar som spelade på gitarrsträngar. Inte högt men tillräckligt för att det inte skulle kunna komma ens ifrån huset bredvid. Vad höll han på med? Han kunde väl int.. Sakta började det gå upp för Andy vad det var han hörde. Att han hade hört det förut.
Melodin. Tonerna. Musiken.
Den där låten.
Hans låt. Som han tyckt så mycket om. Som han bara hört genom stängda dörrar och med slutna ögon låtsandes som att han sov. Bara korta partier som han avslöjat att han tyckte så väldigt, väldigt mycket om. Låten som han i hemlighet hade valt att kalla sin egen och som Liam vägrat att spela upp för honom och som han ändå hade sett så väldigt glad utav att höra att Andy tyckte om.
Han visste inte om det var medvetet eller inte men andetagen hade tagit ett tillfälligt uppehåll – som att han var orolig att missa en endaste ton.
Så försiktigt han kunde reste han sig upp från sängen och tassade fram till fönstret och den lilla, lilla springan som var öppen. Persiennen var fortfarande neddragen. Tonerna spelades fortfarande. Varför gjorde han de..
”I don´t want this moment.. to ever end.
Where everything´s nothing without you.”
Hesa ord lämnade hans läppar. Ord efter ord. Sammanvävda bokstäver som letade sig ut i mörkret och som betydde så otroligt mycket. Han var livrädd – han kunde inte förneka det, och mest livrädd var han kanske för att Andy inte skulle höra – och samtidigt för att han skulle höra.
”I´ll wait here forever just to.. to see your smile, cause it´s true
I am nothing without you.”
Det var inte bara en snabbt ihopskriven kärlekssmörja. Ja det var klyschigt emellanåt men det var också textrader som var så blottande, äkta och innerliga att det gjorde fysiskt ont inuti honom bara för att det betydde så mycket; vartenda ord. Det var inte bara en utav alla ihopskrivna låtar; det var Andys sång.
”Through it all I made my mistakes, I stumble and fall
but I mean this words
I want you to know, with everything I wont let this go
These words are my heart and soul..”
Han hade kinden pressad mot fönsterkarmen och ögonen slutna och för varje mening Liam sjöng kände han hur klumpen i halsen växte och hur värmen steg i magen. Den hesa rösten var så vacker och fin och skar genom mörkret på ett helt otroligt sätt. Och orden.. Det var inte bara någonting han sjöng. Han visste det. Han kände det enda in i hjärtat som så våldsamt slog i hans bröstkorg. Han menade allt det där. Och han stod utanför Andys fönster och sjöng det till honom.. Ord som han skrivit. Som Andy visste hur otroligt mycket det måste ha krävts för att våga sjunga högt – särskilt inför någon som inte var nära honom på samma sätt längre.
Med fingrar som inte ville sluta darra drog han trevande upp persiennen och drog samtidigt in ett lika darrigt andetag.
Alldeles framför staketet stod han, fortfarande i Batmandräkt men med masken avtagen, med blont rufsigt hår och den svarta gitarren hängande runt halsen. Och han var så vacker.
Som att han känt på sig att Andy stod där såg han plötsligt upp och med ens var han säker på att Liam skulle sluta sjunga. Men läpparna fortsatte röra på sig.
”I´ll hold on to this moment you know, cause I bleed my heart out to show
That I wont let go.”
Den första tanken som dök upp var att det var en synvilla. Han insåg dock väldigt snabbt att en synvilla inte skulle kunna måla upp Andy så verkligt – det var omöjligt. Han var verklig. Och han stod där.
Ändå så föll hans blick automatiskt ner till marken. Kanske som en reflex; ett sätt att skydda sig själv i den sårbara situationen.
Pulsen slog så fruktansvärt hårt och fastän orden fortfarande lämnade hans läppar var han rädd att han hade glömt bort dom. Fastän han var medveten om att han stod i det fuktiga gräset var han orolig över att benen redan hade vikt sig. Han drog fingrarna över strängarna en sista gång innan han väldigt långsamt såg upp under den rufsiga luggen. Han hade aldrig någonsin känt sig så blottad och rädd. Aldrig heller så kär.
Andy svalde gång på gång och fuktade sedan läpparna som till motsats mot ögonen kändes fruktansvärt torra. Fastän han öppnat fönstret kunde han inte riktigt avgöra om det var kallt eller varmt ute.
”Förlåt jag borde kanske inte..”, sa Liam lågt men lyckades ändå inte dölja det darrande på rösten. ”Eller jo, för jag menar varenda ord, jag saknar dig så mycket och jag..” Han drog snabbt fingrarna genom håret och Andy hann lagomt se hur även handen darrade till innan han själv nästan snubblade ut genom fönstret och fram till Liam där han krampaktigt slog armarna om honom. Med gitarren och allt emellan.
Den blonde hade nästan onaturligt snabbt åtgärdat det problemet och kastat ner gitarren, kastat gitarren, i gräset innan han dragit Andy ännu hårdare intill sig.
Dom bara stod där. Utan att säga någonting. Utan att röra sig mer.
Han förstod knappt att det var sant. Inte ens när han letade sig upp med handen till det svarta rufset för att hålla huvudet ännu närmare sin bröstkorg eller när han drog in den bekanta doften enda ner i lungorna.
”Jag vill inte vara utan dig”, pressade han fram.
Andy rörde till sist på sig i hans famn och Liam blev skräckslagen att han skulle dra sig undan, att han skulle skaka på huvudet och för andra gången den kvällen säga att det inte gick, att han inte kunde göra det här. Men han drog sig inte längre ifrån än att han kunde se honom i ögonen.
”Jag vill inte heller..” Orden lät så sköra som att dom skulle kunna gå sönder men dom var där, dom var på riktigt och Liam slöt handen om dom och placerade dom i sitt bröst där han tänkte spara dom för evigt. ”Du är.. rätt snygg som Batman förresten”, sa han med en liten snörvling och Liam skrattade förvånat till, ett kort och lågt skratt som nästan var mer som en utandning. Förvånat men lättat.
”Och du är sjukt sexig som spiderman..”, sa han med en röst som inte var helt och hållet stabil än och drog honom sedan intill sig igen – i den där tighta blåröda dräkten.
Han tappade fullständigt uppfattningen om hur lång tid dom hade stått där men Andy tog till sist tag om hans hand och såg upp med sina blåa ögon. Fuktiga ögon som fick det att sticka i Liams hjärta.
”Vi kanske borde.. vill du.. jag menar.. jag fryser så vi kanske kan..” Han verkade ha svårt att hitta orden men Liam vågade inte heller avsluta dom åt honom; ifall han hade helt fel – han vågade inte tro eller hoppas. Om han sa att dom kanske borde glömma det här och fortsätta som tidigare..
”Vi kan väl gå in”, sa han till sist och Liam nickade snabbt – så lättad att han nästan hade kunnat börja gråta.
Andy tog emot gitarren och ställde den försiktigt lutad mot väggen innan även Liam klättrade in genom fönstret och kort därefter satt dom båda på Andys obäddade säng.
”Var den där låten verkligen.. var den om mig redan från början?” frågade han tyst och Liam nickade.
”Redan från första accordet, innan jag hade skrivit en enda textrad till den. Du är den finaste jag vet.. du kommer alltid vara det och jag vill inte..” Han drog handen genom håret igen och andades tungt ut. ”Jag har hatat varenda sekund utan dig. Det var mitt fel och jag vet det, men jag har hatat varenda dag sedan..”
Andy bet sig hårt i läppen och kände förtvivlat hur tårarna var på väg att leta sig fram. Det hade hänt så sjukt mycket sedan dom satt här sist. Lättnaden. Paniken. Sorgen. Ilskan. Saknaden. Lättnaden igen. Jens. Dom bubblande känslorna. Saknaden igen. Jake. Liam. Jens. Liam. Tomheten. Massa, massa mer.. Han ville ju inte behöva ignorera känslorna – han ville att allt skulle bli fint och bra och bättre igen.
Deras blickar möttes och sedan lutade sig Liam långsamt mot honom, tveksamt och försiktigt tills att han kunde lägga en mjuk hand om hans nacke och ännu mer försiktigt snudda vid hans läppar.
Andy besvarade den lika varsamt och fastän det inte var många timmar sedan dom kysstes kändes det som första gången på flera år. Det var så mycket känsla, smärta och passion som exploderade från dom båda.
”.. jag brydde mig visst. Det kändes som att något gick sönder i mig varje gång jag såg er och ändå.. jag tyckte ju att du förtjänade någon som honom..”
”.. och jag ville bara glömma dig, och ibland gick det nästan.. men du fanns ändå där i bakhuvudet – hela tiden..”
”Jag har aldrig känt så här för någon.. jag tog för givet att det skulle fortsätta, och när du plötsligt sa att vi inte skulle ses.. du gjorde rätt.. känts som att jag varit i en dimma..”
”Jag vet att vi borde ha pratat igenom det, att jag inte bara borde ha kastat det i ansiktet på dig och sedan ignorera dig, men jag kunde inte, jag skulle inte ha fixat det då.. kände mig så elak.. fruktansvärt att inte ens kunna fråga hur du mådde.. kändes rätt just då.. saknat dig så himla mycket..”
Liam såg långsamt upp på Andy igen som satt i skräddarställning i den stora t-shirten. Det var så mycket som lämnat båda deras läppar efter den där kyssen. Sådant som varit plågsamt att uttala, sådant som varit ännu värre att höra, så mycket känslor att han knappt kunnat hantera det. Ändå kändes det som en otrolig lättnad när dom rensat ut så mycket, när dom faktiskt hade pratat på riktigt för första gången på månader. Och fortfarande kändes det overkligt att sitta där bredvid honom.
”Jag är ledsen att det.. inte funkade med Jens.”
Andy skakade på huvudet. ”Det var bara inte meningen.”
Liam bet tag i piercingen och lät än en gång blicken falla till händerna. ”Jag väntar mig inte att du ska förlåta allt.. men förlåt. För hur det blev, för jag fattade ju egentligen på en gång, även om jag inte ville inse det, att det var helt och hållet mitt eget fel. Och du är så jävla stark, förstår du det? Det du gjorde..”
”Det var det svåraste jag någonsin gjort”, viskade Andy. ”Kanske rätt just då men..”
Båda deras röster dog ut innan Liam flyttade sig en bit åt sidan för att kunna lägga armarna om honom. ”Jag vill bara kunna förklara hur mycket du betyder..”
”Du gjorde det”, mumlade Andy mot hans öra och höll händerna tryckta mot hans rygg. ”Det var det finaste jag hört. Musiken.. texten.”
”Du är värd ännu finare ord..”
”Faktiskt så..” Han kände Andys andetag mot sin hals och rös automatiskt till. ”.. jag kände mig lite som Julia. En manlig Julia då.”
Det kom så oväntat att Liam inte kunde hålla tillbaks ett litet skratt. ”En manlig Julia?”
”Jaa. Du var ju som en Romeo, i Batmandräkt, som stod där nedanför fönstret och.. förklarade din kärlek..” Den här gången var det Andy som skrattade till mot hans hals. ”Liknelsen lät bättre i mitt huvud.”
Han drog sig en liten bit ifrån för att kunna se Andy i ansiktet och leendet som letade sig fram över hans läppar var det mest äkta på flera, flera veckor.
”Jag älskar ditt skratt, du vet det va? Jag skulle kunna leva på det – istället för syre.”
Emopo.. emopojken lyfte på ett ögonbryn.
”Poetiskt. Du börjar verkligen bli en mjukis va?”
Liam flinade generat till och skakade roat på huvudet så att den rufsiga luggen än en gång föll ner över ena ögat. Det kändes så normalt. Så länge sedan. Så underbart. Så bra att han inte riktigt vågade tro på det. Att det hände. På riktigt.
”Romeo hade väl båda sidor? Rebellen och den fjolliga?”
”Romantiska.”
”Okej romantiska.”
Dom flinade till båda två men verkligheten tillät dom inte att helt glömma allt det senaste som hänt och leendena slätades långsamt ut igen, blickar flackade till och fingrar som nyss gripit efter varandra drogs tveksamt tillbaks igen.
”Du kan stanna”, sa Andy lågt när Liam en stund senare reste sig upp. Han hade inte helt hunnit med att sortera ut varenda känsla och tanke som rörde sig i hans kropp, men det kändes inte som att det skulle bli lättare av att Liam försvann där ifrån. Han ville inte se på hans rygg när han lämnade hans rum igen.
”.. säkert?”
Han nickade.
Just för tillfället brydde han sig inte vad som skulle hända, ifall det här var dumt av honom, ifall det var helt rätt. Istället kröp han bara ihop intill Liams varma kropp när han hade lagt sig ner under täcket. Men fastän han inte skulle bry sig blev det plötsligt väldigt känsligt inuti igen när den andre långsamt drog fingrarna genom hans hår och han kunde höra hans andetag.
”And..”
”Sov go.. vad skulle du säga?”
”Nej det var inget”, sa Liam lågt och kanske inbillade han sig bara men det kändes som att hans bröstkorg plötsligt drogs in lite häftigare. ”Sov gott.”
Han vågade inte sluta ögonen. Isåfall kunde det visa sig ha varit en dröm när han öppnade dom igen. Det var mörkt i rummet men han kunde tydligt urskilja Andys kropp som hans egna armar höll om och när han tvingade sig själv att hålla andan kunde han höra dom rytmiska andetagen ifrån den andre. Det här kanske var sista gången på riktigt. Andy kanske aldrig skulle inse på riktigt hur mycket Liam..
”Andy..”
Han vred på sig samtidigt som ett lågt ljud lämnade hans läppar. Sedan kände han kroppen intill sin egen och insåg vem både den och rösten tillhörde.
”Mm..?” frågade han tyst och blinkade till. Liam.
Han hade aldrig sagt det till någon. Inte ens till Emma. ´Och jag dig.´ hade varit det närmaste han hade kommit. Det var den där rädslan över att visa sig sårbar, att blotta sig så totalt för någon annan. Det var för att han aldrig hade känt det för någon annan. Inte på riktigt. Inte så pass att han kunnat uttala orden.
Han hade känt det för Andy. Kände. Men inte ens till honom hade han sagt det. För att han inte vågat, för att han kanske inte ens hade vågat inse helt och hållet. Han borde ha sagt det för så länge, länge sedan.
”Jag älskar dig.”
Andy blinkade till i samma stund som det kändes som att hjärtat stannade till i en halv sekund. Väldigt försiktigt vände han sig om i Liams famn för att kunna se upp på den blonde i mörkret. Läpparna särades men inga ord fann sin väg ut.
”Jag älskar dig Andy.” Det var som en viskning men samtidigt hade han aldrig hört något så tydligt. Aldrig något så vackert och aldrig något som fått hjärtat att ta upp så mycket plats i bröstet.
Han lät handen leta sig upp till Liams kind för att mjukt smeka den innan han svalde hårt.
”Jag älskar dig med.”
Liam fångade upp hans läppar och pressade sina hårt emot hans innan han återigen lindande armarna om hans kropp. ”Ge inte upp hoppet om mig. Snälla.”
Andy skakade på huvudet mot hans hals och andades tungt ut. ”Jag ger inte upp hoppet om oss.”
först och främst, cred till JennnyJ för tipset som jag fick för länge sen om att Liam borde spela upp låten för Andy utanför hans fönster när allt kört ihop sig och han inte vet vad han annars ska göra, jag älskade idèen och hoppas att jag gjorde den någorlunda som du hade hoppats ;)
och för det andra; snälla låt mig få veta vad ni tyckte :S var det för mycket prat? För lite? Gick allt för snabbt? Känner ni fortfarande igen Liam och Andy? Era kommentarer hjälper jättemycket!
Vill ni lyssna på låten, som jag verkligen tycker ni ska göra för den är jättefin, så har ni en länk här: http://open.spotify.com/track/7JcB1XSpmlULBSvnEis6 Fc (ni vet själva hur dikta är - aldrig särskilt smidigt, så ta bort mellanrummet som blir i slutet av länken så funkar den)
Textraderna kommer ifrån Sum 41´s ’with me’
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 9 okt 14 - 01:01 | hihi nu har jag läst lite till! Tänkte att det väl var dags för lite mer kommentarer från min sida.
Jag hade ju på känn att dom skulle bli tsm (eller vad dom är) igen. Det kunde ju bara inte sluta med att dom aldrig mer kan prata med varandra.
Tyckte det var lite klyshigt det där med att Liam spelar gitarr utanför fönstret men men, det blir ju fint ändå. Det är inte så att man inte skulle uppskatta det själv om någon gjorde så för mig haha.
Jag har tänkt på en grej. Detta är egentligen ganska långt bak i storyn men när Cathy första gången får reda på att Liam och Andy är tsm och att Liam faktiskt är bi så ska ju Liam sedan ha skickat ett sms till Andy och berättat om hur hon tog det.
Det smset får ju aldrig Andy och jag har länge undrat om det bara vart ett misstag från författarens sida som behövdes rätta till eller om det var avsiktligt.
För jag har alltid tänkt att Pontus så småningom får veta att dom är tsm och att et jäkla liv bryter ut. Men hur, är ju den stora frågan. Ett tag trodde jag nästan att det smset som skulle skickats till Andy av misstag hamnade hos pontus och att det var så han får reda på det.
Hade vart ett väldigt snyggt sätt. Men nu med tanke på att det var ett tag sedan det hände så känns det som att det scenariot inte kommer utspelas. Men men, det är väl bara för mig att fortsätta läsa hihi :) | | JennnyJ - 6 jul 14 - 11:17 | | Äntligen en ledig dag, då jag kan sätta mig ner i lugn och ro och ge dig den kommentar den här delen förtjänar. Nu sitter jag här, med sum 41 i hörlurarna och tänker tillbaka på en del jag läst för ett par dagar sedan. Det är en väldigt speciell känsla, att lyssna på musik sådär när man läser en del – det känns lite som filmmusik och bilderna i huvudet blir snäppet verkligare, snäppet känslosammare. Jag älskar Liams nästan desperation i att träffa Andy. Hur han ringer honom, hur Andy svarar men lägger på utan att ha sagt någonting – som om han svarat utan att först tänka efter. Som om hans fingrar jobbat utan att fråga huvudet. Jag älskar hur kluven Andy är, hur han vet att det här är på grund av vad han gjorde på festen. Och alltså… åh. Dessa pojkar. Ett tag trodde jag nästan, när Liam funderade på om Andy kunde vara hos Lisette, om han skulle åka dit. Eller typ.. ringa henne. Så pass gick det fram, att han skulle göra vad som helst för att få prata med Andy. För att fixa saker. Det känns verkligen att han har utvecklats, att han har förändrats och att han vet vad han vill nu. Jag blir så stolt, bara jag tänker på det. Jaag gillade stilen på det här, hur du slänger in tankar i kursivt för att liksom understryka den känsla som fyller dem just då. Och hur du skriver om när Liam börjar sjunga utanför Andys fönster. Alltså shit. Jag satt här med världens fånigaste leende och dog lite, om och om igen, för att det var så fint och så nervöst och ÅH. Och just det där att han inte bara spelar, utan också sjunger. Hur han fortsätter, trots att Andy står där och ser på honom. Hur han nervöst kollar ner i marken och tvingar sig själv att fortsätta. Det är så fint. Alltihop. Och så naket. Och alltså. När Andy klättrar ut genom fönstret och kramar om honom. Liam som aldrig varit så kär. Liam som kastar ifrån sig sin gitarr. (Alltså. Ditt geni!) Hur du blandar in humorn i det här, med dräkterna, alltså – jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur jag ska formulera mig. Jag tycker det är underbart bra. Jag gillar hur du listar upp vad som har hänt i Andys tankar, alla faser han har gått igenom. Det gjorde lite ont, att se : Jens. Så kort, så opersonligt. Men som varit så viktigt. (Alltså. Det här med TeenagersRealitys förslag om ett alternativt slut. Jag skulle isf vilja läsa en liten bit om Andy och Jens som liksom får det att fungera. För alltså. Jens) Och jag fullkomligt ÄLSKAR sektionen där det bara är vad de säger. Man ser framför sig hur de ligger hopkrupna i sängen, det är mörkt i rummet och det är bara kvällsljuset som skiner in genom fönstret, som gör dem svåra att urskilja. Och rösterna som liksom fyller tomrummet. Så vackert. Iiih. Jag visste att jag skulle älska den här delen. Det var underbart att få läsa det här. Tack, återigen. |
|
|
|
