I hate (almost) everything about you- del 69 [m/m] |
det känns som att jag börjar ta över hela första sidan här haha, hoppas ni står ut! ;D
Jag har lite svårigheter att skriva nästa kapitel (ni kan vara lugna, jag har en hel del färdigskrivna innan ;)) då det börjar närma sig slutet men jag inte tänkt att det ska komma -riktigt- än. Men om ni är sådär snälla och ger mig en liten(eller stor) kommentar om vad ni tyckte om det här så får jag förhoppningsvis inspiration till kapitel längre fram också! :)
______________________________________ ________________
- kapitel 69
Det hemliga om vem som var vem hade inte hållit överdrivet länge, det var i princip den första timmen som folk hade orkat med att antingen vara tysta eller förställa rösten (och så gott som alla killar hade kört, eller ja försökt, på samma sexiga Ryan Gosling-röst). Jake hade till och med övergett sin Jack Sparrow-mask när han senare under kvällen nästan ramlade över Liam när han skulle ta sig fram till soffan för att sätta sig.
”Vad ser du så lycklig ut för?” flinade han mot sin kompis efter att ha trängt åt sig lite åt sidan för att ge plats. Han var åtminstone sin maskering trogen och han trodde inte att det var särskilt många som listat ut vem han var än.
”Vadå jag är väl alltid lycklig”, svarade Jake roat.
”Och det har ingenting alls med Sarah att göra? Du kom inte alls precis ned från övervåningen?”
”Fan Lia.. du har tagit den här Batmanrollen på för stort allvar, du missar inte någonting va?”
”Nope. Var det bra?”
Den brunhårige sträckte sig efter flasköppnaren som låg på bordet innan han drog på munnen. ”Alltså vi gjorde inget sådant. Vi snackade.”
Liam höjde menande på ögonbrynen innan han insåg att det inte syntes under hans mask. ”Säkert.”
”Jo helt säkert. Du borde testa det någon gång.”
Han hade inte nämnt någonting för Jake att Andy var på samma fest. Att döma av den senaste veckan var han så gott som säker på att emopojken inte längre var tillsammans med Jens, vilket i sig var väldigt konstigt med tanke på hur sockersöta dom hade gått runt och varit, men hans sårade stolthet hade inte helt återhämtat sig efter Jakes kommentar om att han borde sluta tjata och bry sig om Andy hela tiden och därför hade han låtit bli att säga något. Han hade förresten inte sett till honom på ett tag så han kanske inte ens var kvar längre.
”Okej jag vill höra mer om det där så kallade snacket så stanna här”, flinade han innan han reste sig upp med siktet inställt på badrummet. Inte helt oväntat var det upptaget och han tog trappen upp till övervåningen istället. Med blicken fäst på trappstegen märkte han först inte att han mötte folk, men när han i nästa stund såg upp var det plötsligt Andy som befann sig närmare än dom hade varit på en evighet. Liam lutade sig åt höger för att släppa förbi honom men det var precis vad Andy gjorde också – fast åt vänster. När Andy sedan parerade åt höger istället speglade deras rörelser än en gång varandra. Vilka andra som helst, även Liam och Andy om det där hade skett för några månader sedan, hade förmodligen skrattat åt situationen och sedan roat sagt åt den andre att gå först. Dom två stannade istället till utan att vare sig några skratt eller ord lämnade läpparna – det enda som talade var deras blickar som än en gång hastigt såg in i varandras. Vad Andys sa visste han dock inte. Inte vad han själv sa heller för den delen. Det handlade bara om några sekunder men samtidigt så kändes det som minuter. Timmar. Flera evigheter. Till sist tog Andy ett steg åt sidan men inte ett tillräckligt stort för att kunna undvika att stryka sig mot Liam när han tog sig förbi. Det var två dräkter emellan men armen, axeln, låret kändes ändå som att dom precis hade bränts av en brinnande fackla. Den elektriska känslan tog vid där elden slutade och dom pulserande rysningarna gav inte med sig förrän han kommit upp till övervåningen och stängt toalettdörren bakom sig.
Känslan av Liams kropp mot sin hade varit så jobbigt bekant och samtidigt som något helt nytt. Han borde inte tillåta sig själv att tänka så mycket, ingenting skulle bli bättre eller lättare av det. Ändå kunde han inte stoppa frågorna som rörde sig omkring i huvudet; hur mådde Liam nuförtiden? Hade han kul ikväll? Tänkte han fortfarande på honom ibland? Hade han också känt samma stöt när deras armar ströks mot varandra? Hur gick det för honom på matten? Frågorna var en salig blandning. Likaså minnena av allt jobbigt; alla kommentarer i skolan, samtalet i Andys rum, blickarna som vändes bort i korridoren, känslan av att vilja kyssa någon men inte kunna, passion som övergick till desperation som övergick till fladdrande fjärilar som övergick till ilska..
Väl ute på trappen i den svala kvällsluften kunde han dock samla sig något och han såg bort mot den lilla gruppen som stod ute på gräset och rökte och pratade. Trots det lilla känslokaoset hade det hittills varit en riktigt kul kväll.
”Åh spindelmannen!” hörde han plötsligt en tjej med kaninöron ur sällskapet säga och i nästa stund kom hon gående, eller mer stapplande egentligen, på sina klackar mot honom. Förutom kaninöron och skor hade hon på sig en kort svart vippig klänning och han tyckte sig skymta en vit stump på baksidan också. ”Du är lätt snyggast här ikväll”, sa hon med ett skratt när hon kommit upp för trappen. Han kände igen henne från Liams klass men hade faktiskt ingen aning vad hon hette. Hon kanske var en av dom som ofta skolkade från deras gemensamma lektioner.
”Eh tack”, flinade han.
”Får jag se ditt ansikte..?”
Hon såg så nyfiken ut att han blev tvungen att skratta till själv innan han drog av masken – vilket var otroligt skönt och samtidigt fick honom att undra lite smått varför han inte gjort det tidigare. ”Ta-da.”
”Åh, du! Det hade jag inte gissat på”, utbrast hon, fortfarande med ett leende på dom rosamålade läpparna. ”Adam..?”
”Andy.”
”Just ja! Visst är det typ världens bästa studentskiva? Det är i och för sig min första, din också va? Eller det måste det såklart vara, vi går ju i trean båda två. Det känns helt sjukt att vi kommer ta studenten snart, eller hur? Tänk att vi redan gått tre år! Men snygg dräkt förresten, du ser värsta äkta ut. Det här är ju inte direkt lika spännande men jag hade verkligen inga pengar till att köpa något nytt, men det är rätt snyggt ändå va?”
Han nickade roat. ”´Ja´ som svar på alla frågor tror jag. Jag kan ha tappat bort mig någonstans i mitten.”
Tjejen som han fortfarande inte visste vad hon hette fnittrade till och drog en hand genom dom svarta lockarna. ”Förlåt jag babblar på va? Jag blir lite så när jag druckit men du får säga till mig, seriöst Adam, säg till mig om jag pratar för mycket. Bara att säga att jag ska vara tyst så är jag det.”
”Det är ingen fara, verkligen”, flinade han igen. ”Jag tror att det är någon som ropar på dig..”
Hon vände sig om mot sina kompisar innan hon såg tillbaks på Andy. ”Kom med, vill du ha en cigg förresten?” frågade hon och tog ett steg nedför trappen.
Han skakade på huvudet. ”Nej tack, jag tror jag ska gå in igen.. vi ses”, log han innan han drog på sig luvan igen och öppnade dörren.
Inte där heller? Han stängde dörren till vad som visade sig vara ett sovrum och snurrade sedan runt ett varv. Från vilket håll hade han ens kommit? Han var verkligen vilse.. Det berodde inte på att han hade druckit för mycket, i själva verket hade han bara druckit två öl och en konstig drink som Simon blandat, utan snarare på att Sarahs hus var enormt. Det borde vara skyltar uppsatta som kunde visa åt vilket håll badrummen, köket och hallen låg. Nödutgångar också för den delen.
Av ren tur dök plötsligt Sarah upp runt hörnet och han öppnade snabbt munnen för att fråga vart toaletten låg.
”Här, andra dörren”, log hon snabbt, pekade åt hållet hon kommit ifrån och sken sedan upp. ”Caroline! Jag hittade..”
Han öppnade andra dörren precis som hon hade sagt och rynkade sedan pannan något förvirrat. Det såg verkligen inte ut som ett badrum men vad visste han, i sådana där lyxhus hade dom kanske en hel trapp som ledde ner till toaletten. Han famlade efter en knapp med handen men hittade ingen utan fortsatte tveksamt nedför trappstegen. Ett klirrande ljud hördes och i samma stund som han klev ner på golvet och såg den svaga belysningen i taket insåg han att det var en vinkällare han hamnat i. Den andra saken han insåg var att han inte var själv. Dom krockade nästan in i varann när Liam kom gående med två vinflaskor i händerna.
”Oj..”, slapp det ur mellan hans läppar medans Andys egna särades en aning utan att något ljud alls kom ut.
Fötterna rörde sig som av sig själv. Inte bort ifrån Liam, inte åt sidan, utan ett enkelt steg rakt emot honom. Ett steg som gjorde att det inte fanns särskilt mycket utrymme kvar emellan dom i den grottliknande källaren. Dom gröna ögonen såg in i hans och Andy kom på sig själv med att hålla andan.
Han tog ett sista litet steg emot Liam som fortfarande stod lika stilla och i nästa stund hade han försiktigt låtit läpparna smälta samman med hans.
Liam kunde inte hjälpa den häftiga inandningen och inte heller att han tappade båda vinflaskorna i golvet när Andy lutade sig ännu närmare honom vilket i sin tur resulterade i att Liams rygg trycktes mot den svala stenväggen. Det enda han egentligen såg av Andys ansikte var läpparna som inte täcktes av masken och på något underligt sätt gjorde det det hela så otroligt sexigt. Vad i helvete hände?! Andy kysste honom. Andy kysste honom. Andys läppar. Andys händer som letade sig ner längs hans sidor. Andy kysste honom.
Han särade ytterligare på sina egna läppar när den andre långsamt sög tag om hans underläpp och kände samtidigt rysning på rysning avlösa varandra längs ryggraden. Läpparna var så mjuka och efterlängtade och han älskade dom så fruktansvärt mycket. Någonstans långt borta tyckte han sig känna hur fötterna blev allt blötare men han kunde inte bry sig mindre. Istället lät han tungspetsen glida över Andys läppar innan han nafsade tag om underläppen. Ett svagt ljud hördes ifrån den andre innan han kände två händer gripa tag om mantelns fäste vid nacken.
”Det går inte..”
Med ens var läpparna borta. Händerna. Andetagen han alldeles nyss känt mot sina egna läppar.
”Va..?” andades han fram.
”Jag kan inte göra det här”, sa han lågt. Händerna tryckte ifrån mot hans bröstkorg och i nästa sekund hade Andy backat flera steg.
”Vänta, Andy..”
Han skakade på huvudet. Vad hade han gjort? Vad fan hade han gjort?! Läpparna pulserade lika hårt som hjärtat och det kändes som att det skulle kunna svartna för ögonen vilken sekund som helst. Det skulle ju aldrig funka ändå. Det var över. Det fanns inget alternativ. Han skulle inte..
”Förlåt jag skulle inte.. Kan du bara glömma det här? Snälla.”
”Va?” sa Liam igen och skakade häftigt på huvudet. ”Nej det tänker jag inte göra! Kan du bara.. stanna, kan vi inte..”
”Hallå?! Är det någon här?”
Andy stelnade till när han hörde Pontus röst ovanför trappen men riktade sedan blicken mot Liam.
Det här är din chans.
Dom blåa ögonen skrek det. Viskade det. Sa det. Det var bara för Liam att ropa tillbaks åt Pontus, berätta exakt vilka dom var som var där nere. Visa att Andy betydde mer än allt det där andra; att han var viktigast och att han inte alls hade gått vidare, inte det minsta. Det hade inte bara varit något kul tidsfördriv. Han ville ha Andy på riktigt. På alla sätt som fanns. Alltid. Läpparna särade på sig men det kom inte ut några ord.
´Jag tycker inte vi ska ses något mer.´
´Andy och Jens..´
´Välkommen till telia mobilsvar..´
´Snälla sluta.´
´Skäms du över mig?´
Efter att han hade blinkat till var Andy redan på väg upp för trappen.
”Vad fan..!?” utbrast Pontus efter att han knuffat sig förbi honom. ”Hallå vem är du ens?!”
Andy fortsatte ut i köket och kämpade för att lugna ner andningen. Det var helt och hållet hans eget fel att han mådde så här nu. Vad hade han trott? Att Liam plötsligt skulle göra en personlighetsförändring där nere i källaren? Andy ville ju inte ens att dom skulle.. han ville faktiskt inte ha att göra med Liam överhuvudtaget. Han var fortfarande så fruktansvärt kär i honom. Han hade ju bestämt sig. Han hade accepterat att han hade kvar känslor för Liam och att det i princip gjorde det omöjligt för honom att kunna bli kär i någon annan i den närmsta framtiden. Men han skulle ju vänta ut det. Han skulle ju fortsätta hålla sig ovanför ytan och komma starkare ut ur det hela. Liam ville inte. Inte på riktigt.
Han drog av sig masken, rufsade till det platta håret lite och greppade sedan en ölflaska från bänken som han snabbt öppnade.
”Hey! Vad gör du ens här? Emojävel.”
Andy tog ett djupt andetag och tvingade sig själv till att inte vända sig om. Han tänkte inte ge Pontus den tillfredsställelsen.
”Hallå Andy? Kan du inte prata längre eller? BögAndy?”
”Men lägg av.”
Han kände inte igen killrösten som trött sa åt Pontus att sluta men det spelade inte någon roll – han slutade ändå inte och Andy vände sig till sist om för att se Pontus stå på andra sidan vardagsrumsbordet. Det var alltså han som varit varulven insåg han när han såg masken hänga runt halsen på honom.
”Fan vad äcklig du ser ut..”, flinade han elakt när han kommit runt bordet. Andy höll fortfarande läpparna envist sammanpressade och såg bara på honom. Hur länge kunde han egentligen tycka att det var kul? Särskilt nu när det knappt var någon som la märke till vad han sa för något? Folk dansade och pratade fortfarande. Han hade inte någon publik som kunde tycka han var häftig eller skratta med åt Emobögen.
”Du borde sätta på dig den där masken igen så folk slipper se det där.. andra.”
”Men kan du bara hålla käften efter?” Planen att vara tyst och inte låta Pontus få som han ville höll inte vidare länge. Samtidigt fladdrade minnena av hans knytnävar förbi på näthinnan. Det sista slaget innan allt svartnade.
”´Kan du bara hålla käften..´” härmade han roat. ”Kan inte du bara gå och ta livet av dig? Tunnelbanan går fortfarande. Ingen skulle sakna dig, fattar du inte det? Inte ens dina så kallade kompisar skulle sakna dig särskilt länge.” Han vinglade till något när han tog ännu ett steg närmare. ”Äckliga.. bög..”
Han tog inte åt sig. Han visste att inget utav det där var sant. Han brydde sig inte vad den där idioten sa.
Liam gick ut från köket efter att inte ha lyckats hitta någon Andy där inne men hann inte längre än till hallen innan han fick syn på nyss nämnda person som precis försvann ut. Det hade inte behövt vara något konstigt om inte dörren hade smällts igen med sådan kraft.
Vad hade hänt..? Han såg förvirrat mot den stängda ytterdörren och gick sedan in i vardagsrummet. Och nu då? Skulle han fråga om någon visste varför Andy hade dragit? Säkert. När blicken fastnade på en flinande Pontus längre in fick han dock en känsla i magen som sa att det var just han som varit orsaken. Det var absolut ingen omöjlighet.
Precis som vanligt var det omöjligt att hitta sina skor på en fest när man hade svarta converse. Han kastade undan några jackor som ramlat ner över skohyllan och försökte samtidigt hålla tillbaks frustrerade läten som ville ta sig ut.
”Lia... Vart fan ska du?”
Han snurrade runt för att se Pontus som kommit ut i hallen med ett glas i handen. Vad hade han ens sagt till Andy? Fattade han att han hade sabbat den lilla, lilla chansen han kanske hade haft? Det hade inte känts särskilt troligt efter att Andy lämnat honom i källaren efter att han själv än en gång hade betett sig som en idiot och inte ens kunnat få fram några ord, men om han bara hade fått chansen till att bli ensam med honom igen så kanske.. Dessutom; ingen skulle säga något elakt till Andy. Han hade redan fått höra alldeles för mycket under åren. Och hade Pontus inte nöjt sig med att nästan ha slagit ihjäl honom?! Han visste inte till hundra procent att Pontus verkligen hade gjort något nu men.. varför skulle han inte ha gjort det?
”Måste fixa en grej”, sa han sammanbitet och synade insidan av en converse innan han kastade den ifrån sig.
”Vadå för jävla grej?”
Andy var tvungen att prata med honom! Han tänkte inte gå med på att vara ifrån honom längre. Han klarade inte av det. Inte en sekund längre. Inte efter att han hade fått känna på hur det var att vara nära honom igen. Inte när saknaden efter honom hade börjat kännas outhärdlig redan för länge sedan.
”Måste jag redovisa varenda jävla sak jag gör för dig eller?! Allvarligt jag är så sjukt trött på dig.. kan du bara.. håll käften.”
Han fixade inte att höra något mer ifrån honom just nu. Inte när allt redan var ett kaos i huvudet.
”Vet du hur trött jag är på dig då?” Pontus ställde ifrån sig glaset på den höga byrån och tog ett steg mot honom. ”Vad är ditt jävla problem? Duger vi inte åt dig så stick då för fan! Gör det!”
Liam hittade sina skor och drog snabbt på sig dom men något inuti fick honom att hejda sig. Någonting vid orden ´duger vi inte åt sig då så stick för fan!´. Pontus visste ju inte.. kunde han inte bara släppa det här för ikväll och..
Skit samma. Just nu var det någonting annat som var så mycket viktigare. Någon som var viktigast i världen.
så vad tyckte ni? 8D Jag vill jättegärna höra era olika tankar/funderingar och åsikter! även om det bara är något random som ni kanske inte ens tror att jag vill höra - det vill jag!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 2 jul 14 - 14:59 | | Alltså. Shit. Vart börjar man, egentligen? Jag vill bara skriva ut min glädje över scenen i källaren men för att det här ska bli en nå så när vettig kommentar så måste jag vänta med den men alltså. HERRE MIN GUD. Okej. Fokus. Andas. Jag älskar hur alla, en liten stund, försökte hålla det hemligt med vem man var – jag älskar hur killarna försöker låta som Ryan Gosling. Det är så spot on. Jag tycker om hur du beskriver det som händer runtom, hur vissa struntat i sina masker och dylikt – sådant som faktiskt händer när man varit på ett ställe sådär under en längre tid – det är så lätt att missa och låta alla gå runt i maskerna utan att man vet vem det är under hela kvällen, men det gör inte du och det är vad som gör allting så trovärt. Jag gillar att det är något mellan Jake och Sarah, det känns fint och bra och det gör mig lycklig att det går bra för honom med. Och jag gillar att du gjorde hennes hus sådär omöjligt stort, så det är okej att man irrar runt och alltså – när han träffar Andy i trappen. En väldigt underbar bit i den här delen som skulle ha kunnat vara min favoritscen om det inte var för SCENEN som kommer sen. Den som jag inte ska tänka så mycket på just nu. Jag gillar hur de talar med ögonen, men att Liam inte vet hur han ska tolka situationen. Det är så fint, med de små rörelserna och hur de rör vid varandra, när de går förbi – hur båda reagerar vid det men inte låtsas om det. Alltså. Ja. Vackert. (Ordförrådet är ju som det är. Jag skyller på dig) Jag gillar uppmärksamheten som Andy fick under kvällen, det är tydligt att han är en sådan som inte omger sig med så mycket folk, den som folk måste tänka till lite för att känna igen och placera, men hur folk ändå pratar med honom för han är ju helt ok. Alltså. Återigen, du gör karaktärerna väldigt trovärdiga. Jag gillade också biten ”Får jag se ditt ansikte..?” För det var vackert, ändå, synen av Andy som drar av sig masken med ett litet leende. Och jag tycker om hur hon pratar på, hur hon fortsätter att kalla honom Adam och ursäktar sig för att hon vet att hon pratar för mycket och Andy som är för snäll och låter henne prata. Det är jätte, jättefint. Jag tyckte om den biten också. Och nu. Scenen med stort S, C, E, N, E och N. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner och så fort jag läser om den biten för att kunna formulera vad som var bra och hur det får mig att känna så blir jag alldeles varm i bröstet och sådär jobbigt fnittrig och jag kan inte komma på någonting. Inte ett dugg. Det är en känsla som inte riktigt går att fånga och jag tycker om dig för det. Det här var absolut bästa tänkbara sättet för dem att kyssas igen. På riktigt. Hur Liam trycks mot den svala stenväggen, Andy som är den som bestämmer – den som tar initiativet. (hur svårt är det inte att stava initiativ, by the way? Galet) Men alltså, hur vinet tappas, hur fötterna börjar bli blöta. Andy. Liams: Vad i helvete hände?! Alltså shit. Och Andy som går därifrån med ett ”Det går inte..” Pontus som ropar efter Liam, som reagerar på Andy. Alltså, Liam borde inte vara så hård mot sig själv. (Dom blåa ögonen skrek det. Viskade det. Sa det. - Så vackert) Men nej. Liam borde inte vara så hård mot sig själv, han vet ju inte ens om det här ändrar någonting, det här var ju Andy som började – inte han. Nej. Jag tycker inte om Pontus, men jag gillar hur du visar att folk inte längre bryr sig – hur hans skämt om bögandy börjar bli gammalt – hur den här eran liksom är på väg att ta slut, hur det i och med studenten inte kommer vara samma sak. Det gillar jag starkt, känslan av förändring som ligger i luften! Jag gillar hur du återigen tar upp det där med hur omöjligt det är att hitta sina skor på en fest. Igenkänningsfaktor på den! Och hur Liam pratar tillbaka, hur han inte orkar med Pontus och hans jäkla bekräftelsebehov. Och han måste fixa en grej. Och alltså, avslutet. Med Andy som är viktigast. Alltid viktigast. Det känns som om den här snart tar slut och jag är så kluven. Så väldigt kluven. Jag vill inte? Bra. Kanske bästa. | mizzkitty - 1 jul 14 - 02:03- Betyg:  | Så oerhört fint skrivet. Äntligen tänker Liam i dem rätta
banorna igen, riktigt bra att han gör det. Frågan är ju om
det verkligen kommer bli ett lyckligt slut för dem. Just nu
så verkar det nästan som det, men allt har ju sin vändning.
Dem kanske behöver börja umgås bara dem två och bygga upp
någonting ifrån scratch utan att alla andra ska vara med och
påverka. Eller om dem bara förblir vänner och ingenting mer
än det. Man kan ju alltid hoppas på det bästa, för dem
passade verkligen riktigt bra ihop. Men allting kan ju hända.
Hoppas att fortsättningen ligger ute snart. |
|
|
|
