I hate (almost) everything about you- del 68 [m/m] |
kanske något rörigt kapitel, men hoppas ni ska gilla det ändå.
______________________________________ ______________________
- kapitel 68
”Det blir mer jämnt ifall vi knyter ihop dina skor med varandra!” ropade Nicholas flinande från andra sidan av deras temporära fotbollsplan i parken.
”Men sluta!” skrattade han och blåste luggen ur ögonen. ”Jag har gjort två mål!”
”Ljuger gör han också..” Simon skakade på huvudet där han slagit sig ner på gräset för att inspektera det obefintliga blåmärket på benet.
Den tidiga sommaren hade gjort en tillfällig comeback och passande nog hade dom haft en kort skoldag så att resterande soltimmar kunde spenderas utomhus.
Nicholas sköt en passning till honom och Andy fångade lätt upp bollen på ena foten för att börja jonglera med den; med hjälp utav både fötter, knän och huvud.
”Okej säg till när du är klar med showen Ronaldo”, retades Nicholas och gjorde Simon sällskap på gräset.
Just för tillfället kändes allt bara så himla bra. Fotboll, två av hans bästa kompisar och skinande sol. I sådana stunder var det svårt att minnas att det även fanns jobbiga saker i livet.
”Vi borde passa på att grilla”, sa han och vände sig om mot sina kompisar, fotfarande kickandes med bollen. ”Det här kanske är enda sommaren vi får.” Han flinade sedan till. ”Inte för att vara pessimist men.”
”Ja men det borde vi faktiskt!” log Simon. ”Vi kan ju dra förbi Ica eller något bara, vi kan vara hemma hos mig.”
”Det blir asbra”, höll Nicholas med.
Idèen hade känts väldigt bra när dom bestämde sig i parken, när dom plockade på sig mat och tillbehör i affären och speciellt när dom stod hemma i Simons trädgård med grillspett på grillen och musik från högtalarna som var inkopplade på altanen.
Riktigt lika bra kändes idèen inte när maten väl var klar och solen hade börjat gå ner och temperaturen därmed hade sjunkit så pass många grader att det mer kändes som tidig vår än sommar. Till den grad att man gärna hade velat ha fingervantar.
”Men det här blir ju skitmysigt!” flinade Simon medans han vinglade uppe på armstödet till en utav träsofforna för att nå snöret till infravärmen uppe i taket.
Nicholas och Andy satt redan invirade i filtar vid bordet men efter att Simon även dragit igen glasdörren till altanen kändes det som att han kanske kunde ha rätt. Mysigt absolut – och snart kanske även varmt.
”Shiet vilka grillkungar vi är”, skämtade Andy efter första tuggan. ”Nu känns det som riktig sommar i alla fall.”
”Eller hur. Känn solen”, sa Simon och vände upp ansiktet mot taket med slutna ögon innan skrattet letade sig ut mellan hans läppar.
”Just ja. Sarah Hill ska ha studentskiva nästa helg och hon tyckte att vi ur B som ville kunde komma också”, sa Nicholas senare under kvällen när maten var uppäten och dom nyvakna myggorna hade tagit sig in mellan glasspringorna.
”Åh vad kul! Är det något tema?” frågade Simon och Nicholas nickade.
”Maskerad. Verkar sjukt seriöst och allt, man ska typ inte känna igen varandra så det är utklädnad från topp till tå liksom. Men Sarah är ju lite så med allting”, log han. ”Men vi kan väl gå i alla fall?”
”Lätt! Andy..?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.. Liam lär ju vara där och.. jag vet inte.”
”Jo men kom igen”, log Simon. ”Det kommer ju vara massa med folk, du behöver inte ens vara i samma rum som honom. Eller du kommer ju inte ens behöva se honom, alla är ju utklädda.”
”Skit i honom”, höll Nicholas med. ”Det är klart du måste vara med, det blir ju första studentskivan och allting.”
Deras leenden smittade av sig och han nickade lite mer övertygad nu. ”Okej då. Fast då måste jag fixa någon bra utklädnad, jag har bara sådant jag hade på mig på lågstadiet typ”, flinade han.
”Samma här! Fast jag vet exakt vad jag ska vara! Jag har bara väntat på anledning att få köpa”, log Simon stort men vägrade avslöja vad det var för något.
*
Andy hörde hur det plingade på dörren och hann lagomt ut i hallen för att höra sin mammas roade ´Gud vad du skräms!´ följt utav ´Visst är det du Simon?´
”Men shiet, vad coolt!” log Andy stort när han såg sin kompis utklädd till Tim Burtons Jack Skellington.
”Visst blev det bra?” log Simon glatt tillbaks efter att ha dragit av sig masken. ”Jag skulle väl behövt vara tre meter längre för att vara en exakt kopia men det kändes lite för extremt..”, fortsatte han skämtsamt.
Väl inne på Andys rum sjönk den vitblonderade ner på hans säng medans Andy tryckte igång stereon.
”Jag tror jag har sett den där masken på stan förut, hörde alla kläder med också?”
”Nej alltså det var skitbra för man kunde köpa kavaj och byxor var för sig, så kavajen är såklart från affären men jeansen och flugan hade jag själv, för det här duger va?” frågade han och såg ner på sina kritstrecksrandiga tighta jeans och den svarta flugan.
”Jaa det blev hur bra som helst ju! Är du beredd att se min?”
”Självklart”, log hans kompis stort. ”Är det något läskigt?”
”Inte direkt”, flinade han tillbaks. ”Blunda tills jag säger till då.”
Rader efter rader av kostymer hade hängt längs väggen och han hade knappt vetat vart han skulle börja – särskilt inte då han inte hade en aning om vad han ville vara för någonting. Det var ju en evighet sedan han varit på maskerad. När han sedan fått syn på den rödblåa trikådräkten hade det känts som ett måste att pröva den och den hade känts perfekt.
Nu när han drog på sig den igen slogs han av samma starka minne som han hade gjort i provrummet.
”Nu kommer dom! Andy!? Dom första kommer nu!”
”Åh gör dom?!” Han rusade in i köket och trängde sig in bredvid Liam vid fönstret. ”Shiet kolla det stora paketet!”
”Jävlar! Hoppas det är till båda, det är säkert något asgrymt!”
När det äntligen plingade på dörren skyndade dom båda ut i hallen, Andy i sin spidermandräkt och Liam i sin hemmagjorda Batmandräkt med manteln som fladdrade efter honom.
”Oj vilka coolingar!” sa Erikas mamma och i nästa stund hade Liam lagt armen om sin bästa vän.
”Japp, vi kommer rädda hela världen”, flinade han och Andy fnissade samtidigt som han nickade medhållande.
”Jag ska fånga skurkarna med nät och så slänger vi in dom i hans bil och kör till fängelset.”
Dom flinade mot varandra igen som att dom verkligen hade en hemlig plan med det här – dom skulle rädda världen trots att dom varken hade spindelnät eller batmobiler på riktigt.
Jack Sparrow, aka Jake, plingade på dörren till den stora vita villan innan han själv drog upp den. Musiken var redan så pass hög att den dovaste basen hade hörts ifrån början av gatan.
”Hallå min sköna”, flinade Jake när en tjej dök upp i hallen, iklädd en vit lång tunn kjol med hög slits och någon slags strassprydd bh till. En sjal i samma material och färg som kjolen hade svepts över det blonda långa håret för att slutligen ha fästs över halva ansiktet så att det bara var dom sminkade ögonen som syntes. Det tillsammans med guldsmycket som hängde ner i pannan gjorde att Liam ganska så säkert kunde dra till med gissningen att hon skulle föreställa en sexigare variant av en indier. Han hade dessutom haft en stark misstanke om vem ögonen tillhörde och när denna någon fnittrade till av Jakes kommentar följt av den hastiga pussen på kinden kunde han med säkerhet säga att det var Sarah.
”Och jag kan gissa vem du är också. Snyggt”, flinade Sarah när hon även gav Liam en kram.
”Jag är den du minst anar”, sa han dovt men kunde inte helt hålla tillbaks det hesa skrattet.
Det verkade redan vara en hel del folk på plats och det verkade dessutom som att alla tagit temat på allvar; det var inte någon som inte var utklädd, och Liam kunde faktiskt inte peka ut några fler än Sarah av dom som gömde sig bakom masker och kostymer. Vilket i sig var rätt coolt om han skulle vara ärlig. Han visste inte vad Pontus och resten av killarna valt för karaktärer eller om dom ens var på plats än.
”Jag lovar att hans första tanke var att vi skulle råna honom! Stackarn”, flinade Simon när dom hade satt sig längst bak i bussen. Chaufförens min hade faktiskt varit ganska obetalbar när en spindelman och skelettkille klev på. Och desto fler blickar fick dom från dom andra passagerarna.
Nicholas hade agerat hjälte åt sin lillasyster som skulle på en annan fest och ´verkligen, verkligen, verkligen inte ville behöva gå till och från tunnelbanan i regn och förstöra sin frisyr!´, och skjutsat henne till andra sidan stan och därför skulle dyka upp hos Sarah lite senare. Tequila-shotarna dom hade tagit hemma hos Andy hade faktiskt fått honom att bli riktigt pepp på maskeradfesten och lite cool fick han lov att medge att han kände sig i den där dräkten. Nästan så pass att han ville göra spindelnäts-gesten med händerna och låtsats skjuta ut lite nät. Men bara nästan; någon gräns hade han ändå.
”This is halloween, this is halloween, everybody scream!..”, nynnade Simon samtidigt som han tog fram mobilen ur den tighta fickan och höll upp den framför dom båda för att ta ett kort. ”Shiet vad snygga vi är”, skrattade han och visade bilden.
”Nästan så att vi måste gå ut och göra bus eller godis nästa halloween ju.”
”Eller hur! Oj vänta, är det inte här vi ska av förresten?”
Andy lutade sig mot fönstret för att försöka se ut men det var i princip omöjligt då lamporna i taket bara reflekterades i glaset.
”Är det inte några hållplatser till? Eller.. jo plinga!”
Simon hade försvunnit in till köket och Andy själv hade inte mer än hunnit in i det enorma vardagsrummet förrän han fick syn på en Batman.
”Blundar du?”
”Jaa!”
Han hörde fotsteg över golvet och i nästa stund den ljusa rösten som ivrigt sa att han fick titta nu.
”Åh! Gud vad coolt!”
”Visst är det? Mamma fixade”, log Liam brett och snurrade runt ett varv i dom svarta pyjamasbyxorna och mössan med kattöron. Masken över ögonen fick honom nästan att se läskig ut men dom glittrade gröna ögonen vägde upp det.
Det måste vara han.
Fast Batman var inte direkt något unikt. Det hade alltid varit populärt att klä ut sig till hono.. och där var en till Batman i andra sidan av rummet med en ciderburk i handen. Hjärtat som ofrivilligt dunkat till lite hårdare lugnade långsamt ner sig till sitt normala tempo och han tog ytterligare några steg in i rummet bland alla utklädda människor. Han öppnade sin ölburk och tog en klunk innan blicken hastigt vändes tillbaks mot den Batman han sett först – han som bara stod en halvmeter bort nu och pratade med en varulv. Sedan såg han piercingen i läppen.
Hade han bara fått ytterligare några sekunder på sig, det var trots allt mörkt, hade han kunnat avgöra saken även om han haft ringen urtagen. Dom där läpparna var så bekanta och inprintade på hans näthinna att han skulle ha kunnat peka ut dom bland tio stycken Batman. Händerna som gestikulerade när han förklarade något gjorde det ännu tydligare. Det måste vara han.
Andy hoppade till när någon plötsligt la handen på hans axel och han andades sedan ut i ett lågt, nästan nervöst skratt när det bara var Simon. Hur mycket kunde han påverkas egentligen? Han hade ju vetat att Liam skulle vara där. Och det hade inte ens känts så jobbigt att se honom som han hade väntat sig – mer en ovan känsla; och som hans två kompisar tidigare sagt så visste inte Liam vem Andy var. Den blonde var säkerligen inte lika uppmärksam och drog dessutom säkert inte den direkta slutsatsen att Andy skulle klä ut sig till spiderman bara för att han hade gjort det på deras maskeradkalas i 3an. Slappna av.
”This is halloween..”
”Jag kommer hata den där låten, seriöst”, flinade han och tvingade samtidigt sig själv att inte snegla mot Liam igen.
Liam hade ingen som helst aning om vem som döljde sig bakom Catwoman-masken men det kändes passande att dansa med henne och hon kunde röra kroppen lika smidigt som en katt så det var inte så mycket att fundera över.
Trots att ett flertal fönster var öppna i vardagsrummet och att det fortfarande regnade utanför så kändes det otroligt syrefattigt inomhus – särskilt med en varm kostym och mask på sig. Precis som att Catwoman läst hans tankar ställde hon sig på tå för att komma närmare hans öra och frågade ifall dom skulle gå ut och ta luft. Han kunde inte avgöra vem hon var genom rösten heller så det var uppenbarligen inte någon i hans närmaste krets.
”Visst!” nickade han till svar och började röra sig fram bland allt annat folk. Men som så ofta när det gällde honom själv hann han ändra sig på den korta biten och avvek istället till köket för att kolla om det hände något mer intressant där.
”Langa hit ett glas åt mig med”, sa han till Jake som precis öppnade ett utav köksskåpen men stannade sedan till med handen halvvägs mot honom när en kille utklädd till Spiderman kom in i köket. Deras blickar möttes hastigt och Liams gröna ögon kisade något mot dom där ögonen som tycktes vara blåa..
”Här.”
Han rycktes ur sina tankar och vände sig snabbt om mot Jake igen för att ta emot glaset. När han återigen vred på sig hade Spiderman förflyttat sig längre in i köket och han kunde inte längre se hans ögon. Däremot lät han blicken glida nedför kroppen i den tighta dräkten och längst där inne i magen fladdrade det plötsligt till. Var det..? Medans han blandade ihop sig en drink sneglade han gång på gång åt sidan och försökte samtidigt spetsa öronen för att kunna höra hans röst men musiken var för hög och det var för många som pratade samtidigt. Han kände igen hur den där rumpan såg ut i tighta jeans och en blåröd dräkt var inte så himla stor skillnad. Dessutom var det Spiderman. Självklart hade han valt att vara Spiderman igen.
Jake trängde sig in bredvid honom för att skölja ur sitt glas och vände sig sedan om mot honom, trots att han hade mask på sig kunde Liam se framför sig hur han höjde sådär frågande på ögonbrynen men Liam gav honom bara ett snett leende till svar. Egentligen borde det väl bara göra ont att se honom, även om det var i en förklädnad, men tvärtom så kändes det bra att han var där. Även om dom inte skulle prata. Även om Andy säkert inte ens skulle lägga märke till honom. Dom var ändå där båda två och han kunde inte låtsas som att han inte gillade fladdret i magen.
Det hade varit en väldigt hastig blick men det hade varit tillräckligt för att han nu skulle vara 200 % säker på att det var Liam bakom den svarta masken. Det gick inte att ta miste på den intensiva gröna blicken. Ovissheten om den andre hade märkt att det var han eller inte fick det att pirra löjligt mycket i magen och han märkte först efter en stund att han höll mycket hårdare om ölburken än han hade behövt. Han insåg även att han inte alls hade lyssnat på vad Mr Vampire, vem han nu var, och Nicholas sagt för något. När han i nästa stund såg sig om över axeln var Liams blick fäst på honom och den första impulsen var att direkt vända sig bort igen på grund av känslan av att ha blivit påkommen, av vanan att han undvikit Liam så mycket på sistone, av vana att det gjorde ont och var jobbigt och att han samtidigt ville och samtidigt visste att han inte borde och.. och.. Först efter att han blinkat till återfick han kontrollen över sin kropp och kunde vända sig tillbaks mot Nicholas och Mr vampire. Han visste att det var han. Eller hur? Liam visste.
lämna jättegärna en kommentar om vad ni tyckte. Det betyder otroligt mycket!
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 29 jun 14 - 14:14 | | Den här delen var så otroligt fin, jag sitter här borta med ett fånigt leende på läpparna och bara.. åh. Det känns bra, att det är varmt och fint och Andy och hans kompisar kan låtsas att det är sommar. Det känns bra att han kan slappna av, att han kan få lite distans till allt som hänt nu den senaste tiden. Och det känns så verkligt, när du skriver hans relation med hans kompisar – det känns inte påhittat någonting, utan det flyter på som det bör med väldigt verklighetstrogna inslag. (som med infravärmen. Alltså. Underbart drag.) Sen tycker jag om hur du lyckas få in det på Sarahs maskerad, du gör så att det känns rimligt att både Andy och Liam ska gå dit. Liam för att han känner henne, Andy för att hans kompisar är ditbjudna, typ. Och alltså, bara tanken vid en satsig maskerad där man inte riktigt kommer känna igen varandra. Där man kan vara anonym och dansa med vem man vill. Där ingen vet vem man pratar med. Dansar med. Kysser. Åh. Möjligheterna. Och det är så otroligt fint, hur du spelar upp minnena från maskeraden, den som du planterade nästan alldeles i början av historien. Hur man vet att självklart ska Andy fastna för spindelmannen. Jag gillar hur Liam går med Jake till festen, jag gillar hur du beskriver det med basen som hörs ut på gatan – hur allting är sådär satsigt som man förväntat sig. Du fångar stämningen så väldigt bra och allting målas upp väldigt vackert medan man läser! Om vi då hoppar till när Simon och Andy sitter på bussen, med den livrädda busschauffören (alltså: åh) och hur Simon är på festhumör och knäpper kort med sin mobil – det är återigen så väldigt verkligt och det känns som någonting man skulle kunna se, när man sätter sig på bussen en kväll. Alltså. Det slår mig verkligen i den här delen, hur verkligt allting är. Hur det liksom känns som en inblick i någons liv. Och jag tycker om att Andy är på festhumör han med, han verkar trivas med kostymen och det gör liksom ingenting, att Liam ska vara där. De har kommit så långt, mina fina killar. Och hur du beskriver det. Första personen han ser som är utklädd till batman, de små gesterna som visar så tydligt hur han känner. Ölburken som han öppnar, klunken han tar innan blicken vänds tillbaka. Läpparna som liksom etsat sig fast i hans minne, som han skulle kunna känna igen varsom. Det är så vackert. Jag gillar att Liam hittade en catwoman att dansa med, för liksom – varför inte, och jag gillar hur han börjar följa efter henne för att sedan strunta i det för han är ju egentligen inte intresserad och alltså åh. Spiderman. Detas blickar som möts och alltså – den här biten. Det känns som om de dansar runt varandra, på något vis. Bägge är intresserade. Och alltså. Liam som känner igen hans rumpa. Det var också väldigt fint! Haha. Och hur det fladdrar i magen, hur det känns bra ändå, att han är där. Iiiiiih. De vet vilka de är. De vet att ingen annan egentligen vet. De vet att nu kan vad som hända. Alltså. ”Liam visste.” Rysningar. Så SJUKT bra. Galet taggad på nästa del! | | Likeyoudcare - 27 jun 14 - 17:52 | | Åh åh åh! Så spännande! Vad ska de göra, nu när de är maskerade och ingen känner igen någon? Väntar otåligt på nästa kapitel! |
|
|
|
