Skräcken i att älska, del 1 |
Det var en kall natt, natten han såg henne för första gången. Regnet öste ner från de tunga molnen och källarens väggar vittnade om en tid av svält och död när de letade sig fram i ficklampornas sken.
Ja, det var verkligen en kall natt. De kunde känna det hela vägen in i benmärgen. Ledaren över uppdraget höjde handen och hopen av soldater stannade. De betraktade människorna längs med källarens väggar. Det var tusentals av dem. Ljuset från ficklamporna fick deras pupiller att smalna.
- Vi är här för att hjälpa er, hans röst dånade. Folkskaran fortsatte att stirra på dem, tysta. Inte ens deras tunga andetag hördes. De hade sakta förtvinat till ljudlösa, näst intill osynliga, varelser. Några minuter senare bars en efter en ut från den fallfärdiga källaren och när soldat Croove tog emot en av dem stannade han upp. Hennes kropp var som luft i hans armar, precis som alla andras kroppar hade varit. Men det här tjejen, hon tittade. De andra utvek hans blick men hon sökte efter den. I några sekunder stod de och betraktade varandra. Hennes smutsiga ansikte var orörlig, inte en enda muskel ryckte till. Hon var, som många skulle kalla det, likgiltig. Men hennes ögon talade de ord hennes mun inte kunde forma. Det smutsiga hår hängde i långa testar nerför hennes ansikte och hon var döende. Det kunde vem som helst se. Hennes kropp skrek om det.
- Croove! Han ryckte till, kom på sig själv och räckte över henne till soldaten bredvid honom. Innan han hann reagera hade hon burits iväg och en ny person hade hamnat i hans armar. Det skulle bli en lång natt.
Det blev inte bara en lång natt, utan även en lång vecka. Flyktingarna var mer än de först trott. För ja, flyktingar var vad de kallades, människorna som sökte skydd nere i husens källare medan staden ovanför dem förintades till ingenting. De hade inte haft någon aning. Alla sov tryggt i sina sängar, ingen kunde ha förutspått att de nätt och jämnt skulle hinna ner i källaren bara några sekunder senare. Polytianernas attack kom helt oförberett och en hel nation sattes i chock. Det är där Croove, och alla andra soldater, kom in i bilden. För att en fortsatt utveckling av planetens importer skulle vara möjlig ansåg ledarna på Jorden sig skyldig att skicka dit hjälp. Arméer från världen över valdes och en hårdträning började. Croove, som nyss fått sitt första barn, fann det nya jobbet allt annat än tillfredställande. Han ville vara hemma med sin familj. Han ville vakna mitt i natten av sin sons gälla gråt, torka spyor och byta blöjor. Inte skickas iväg till en annan planet. Han saknade sitt hem, sin fru och sin son, men samtidigt fann han sitt arbete nödvändigt. Han var stolt, för han visste att han gjorde något viktigt. "Dör jag nu kommer jag åtminstone bli ihågkommen av hela världen" brukade han skämta när han och resten av männen i hans grupp satt inne i deras barack om kvällarna. Det var även då, när alla tankar om arbete lade sig och de mer personliga känslorna fick ta form, som tjejen från källaren gjorde sig påmind. Det störde honom, att en främling kunde påverka honom så starkt, samtidigt som det fascinerade honom. Han ville besöka henne. Han förstod att om han någonsin skulle frid behövde han se henne, få ett besked om hon överlevde eller inte. Det tog tre veckor innan han hade tid att ta sig till sjukhuset. Det var på hans första lediga dag, och tafatt hade han plockat några halvvissna blommor påvägen dit. Det kändes bättre att kunna ge henne något än att kliva in och sedan gå igen. Eller, om hon hade avlidit, hedra henne. Även om blommor kändes långt ifrån tillräckligt. Medan han gick genom de sterila sjukhuskorridorerna, med blombuketten krampaktigt i hans hand, bad han till högre makter att hon skulle ha överlevt. De där ögonen förtjänade att upptäcka världen.
|
|
|
|
