[M/M] De sju dödssynderna. [Del 36] |
här kommer en ny del, sådär innan jobbet drar igång.
jag tycker om er och vill gärna att ni säger hej.
Kör II
Förbarma dig!
Kör I
Förinta oss!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Bra Oscar, fokusera – tänk på armarna när du går tillbaka i grundposition! Klara och Emma, ni kommer in i tredje takten, ni kommer få anpassa er efter Oscar.”
Fröken Aminas röst ekade i spegelsalen och speglarna kastade tillbaka reflektionen av en lång kille i ett grått linne som hängde alldeles för slappt när han snurrade runt, runt, runt. Ögonen var slutna och vissa av dansarna fick flytta på sig för att inte krocka in i honom, men ingen sade något.
”Oscar, det räcker nu.” Återigen var det Jules som drog honom tillbaka, som stannade honom mitt i en snurr – som såg till så att han inte dansade in i en av pelarna. Hennes ljusa ögon såg mer än de andra, de såg hur händerna darrade medan han flyttade sig över golvet – de såg hur benen nästan vek sig när han skulle landa efter ett hopp. De såg vilsenheten i hans mörka ögon. ”Kom, vi stretchar och dricker lite. Det får räcka för idag.” De hade bara varit här i en halvtimme.
”Men -”, började han och blicken letade upp Amina som stod med de andra dansarna, hon hade linjer runt ögonen som Oscar inte lagt märket till innan. Det kom en tyst nick och Jules drog med honom till ett av rummets hörn, det som var täckt av mjuka mattor med högar av väskor längs väggens kortsida.
”Hur trivs du med Filip?” Oscar visste att han hade för bråttom, att hälften av vattnet rann ner för hans haka medan han hostade för att inte sätta resten i halsen. Han skruvade på korken igen och blicken letade sig över Jules, över hennes mönstrade linne och det långa håret hon samlat i en stram knut. Hon hade målat sig idag och ögonen såg lite större ut. Han ryckte på axlarna och böjde sig fram över benen, slöt händerna kring fotsulorna och vilade pannan mot låren.
”Han är väl trevlig, väldigt rättfram”, mumlade han och lyssnade till musiken, försökte gå igenom stegen i huvudet. Han kände hur Jules knuffade till honom och slutade genast röra på fötterna.
”Vill han med och käka efter träningen, tror du?” Frågan fick honom att släppa greppet och han såg upp på henne med stora ögon. Tillslut kunde han vända bort blicken och skaka på huvudet, vattenflaskan var tom och han ställde ner den igen. Han ville inte att Filip skulle följa med och äta efter dansen, han ville inte att de skulle ha den relationen. Filip hade ingenting med dansen att göra. Och inte sushi heller, för den delen. ”Han är vegan.” Jules bytte samtalsämne, började prata om en av hennes lärare istället. Hon var bra, på det sättet. Hon visste när det räckte.
[17:43 missade samtal: 3]
Pulsen slog i öronen och Alexander snubblade nästan ner för stentrapporna medan han pressade telefonen mot örat. Tonerna virvlade omkring honom men vinden som blåste upp i gränden var så stark att de blåste bort och han hörde nästan inget, men han visste att hon alltid svarade på femte tonen och hoppades att det var detsamma nu.
”Har det hänt något? Är du okej?” Ett par droppar föll från den molntunga himlen och han svor – tvingade sig själv att skynda på trots att baksidan fortfarande gjorde ont. ”Mamma?”
Hennes röst var lugn och lågmäld, som alltid, och han var tvungen att stanna – trots regnet och det bultande hjärtat – för att höra vad hon sade. Han slöt ögonen och andades långsamt ut genom näsan. Det var lugnt, bara problem med datorn.
”Jag kollar på det så fort jag kommer hem”, lovade han och lyssnade en stund på hans mammas låga röst, hur hon mumlade någonting om middag innan de sade hejdå och han lämnades ensam mitt på gågatan medan regnet taktfast föll mot asfalten. Han stod utanför HM och blicken sökte sig mot den glasade entrén, som om han förväntade sig att Oscar och den okände killen fortfarande skulle stå där. Någonting i bröstet vreds om och han vände bort blicken, stirrade på ojämna gatstenar tills han nådde busshållplatsen och de skyddande kurarna.
Först när han satt på bussen insåg Alexander att han kunde ha fällt upp luvan. Istället satt han där med det ljusa håret slickat mot huden och jeansen pressade mot hans lår, blöta och obehagliga. Han pluggade i hörsnäckorna, lät Tupac isolera honom från smattrandet mot rutan och for med blicken över de andra resenärerna. De flesta var klädda efter vädret, men ett par – liksom han själv – hade överraskats av det plötsliga ovädret och de satt lika blöta som han själv med vatten som droppade från näsor och skor. Bussen saktade in och blicken letade sig fyra säten fram, till framdörren som svängde upp och lät någon alldeles för tunnklädd med droppande hår skynda sig upp för trappstegen och visa busskortet innan han vinkades vidare. Alexander slutade andas, han visste inte om det var vid de första stegen upp för trappen eller vid den lilla handrörelsen när han visade busskortet. Kanske var det någonstans däremellan.
Oscar hade fortfarande tights på sig och han hade inget annat än en genomblöt jeansjacka över linnet, över axeln hade han slängt sin träningsväska och blicken letade sig över sätena. Snart skulle de upptäcka Alex och han skyndade sig att kränga av sig sin jacka. Den var inte lika blöt som Oscars.
”Vill du låna?” Han hade fortfarande musik i öronen och visste inte hur högt han pratade, men det var i alla fall tillräckligt för att dra till sig Oscars blick och han snubblade till där han gick längs gången. Alexander visste inte om det var på grund av förvåning eller det att bussen plötsligt saktade in.
”Nej tack”, mumlade han och de mörka ögonen följde honom en stund innan de vändes bort och han fortsatte längre bak i bussen. Alexander försökte andas igen och hjärtat slog hårt mot bröstet. Innan han klev av hade han vänt sig om i alla fall tre gånger och alla gånger hade Oscar suttit och stirrat ut genom fönstret med benen pressade mot bröstet och fötterna på sätet. När Alexander sade hejdå fick han inget svar. Inte ens en blick. Det blev svårt att andas och han gick hem med jackan i handen. Det regnade fortfarande.
lämna en rad eller två?
|
| Kommentarer | | ilenna - 24 jun 14 - 16:54 | Alexander .______. för varje kapitel gör det ondare i mitt stackars bröst. Han försöker ju så mycket! Kunde han åtminstone inte ha fått en liten blick? </3
Ska försöka kommentera lite mer sammanhängande:
Du gör fortfarande dansen (och scenerna som hör därtill) så himla verkliga! Även om det bara är något så enkelt som några snurrar och lite stretching, men det känns verkligen som att man är där och man ser allting framför sig - det är så himla häftigt! :D Dessutom får du än en gång fram den där jobbiga känslan hos mig - när Oscar bara fortsätter att snurra och hans händer darrar och hans ben som nästan viker sig. Han känns så väldigt skör och jag är orolig för honom :( Även om dom som sett honom med Filip på stan tyckt att han sett glad ut så är det så väldigt tydligt att han inte alls är glad, tvärtom så tror jag att han håller på att bryta ihop inombords. Jag tycker det är helt perfekt att du låter honom ta till dansen som för att glömma och desperat försöka få sig själv att tänka på annat eller att inte tänka och känna alls - det gör honom jätteverklig, och det visar också för oss läsare att han inte bara glömt Alexander och gått vidare – han har sin egen kamp inombords.
Det känns också bra att Jules ser och märker, att hon kan vara där för Oscar och säga åt honom att sluta när det blir för mycket, att hon visar att hon förstår men att hon ändå låter honom få utrymme när han behöver.
Och alltså Oscars svar ´Han är väl trevlig, väldigt rättfram.´ Det gav mig en klump i halsen för det bevisar vad jag trodde i förra kapitlet - att Oscar är väldigt delad, och han älskar inte den här killen. Jag får känslan av att Alex skulle ha fixat något sånt här bättre, han var ju tillsammans med Anne ett tag och han verkade vara okej med det, det var ingen stor grej. Däremot så tror jag inte att Oscar är på det sättet, han kommer istället att skadas av att vara med någon som han egentligen inte känner så himla mycket för - det kommer inte få honom att bli glad för en stund och glömma allt det jobbiga - inte i längden. ´Han ville inte att de skulle ha den relationen´ ´Filip hade ingenting med dansen att göra. Och inte sushi heller, för den delen.´ Helt perfekta meningar! Som ger mig klump i halsen igen. Oscar ska ju vara med någon(läs: alexander) som han Vill dela det där med. Och sushin som direkt får mig att tänka tillbaks på den gången Alexander följde med Oscar och Jules och åt! Åh.. jag saknar dom!! <3
Måste också säga att jag tycker om att det var så pass mycket beskrivningar av kläder, frisyrer och smink i den här delen! Jag tycker om att få se sånt framför mig och du vävde in det väldigt snyggt.
Älskade scenen när Alexander står utanför HM och tittar och hur det vrids om i bröstet på honom och hur han nästan väntat sig att dom fortfarande ska stå där. Alltså känslan av att inte ens veta vem den okända killen är som nu har rätten till att få kyssa dom där läpparna som han så gärna vill få göra igen, jag känner så fruktansvärt mycket med Alex och bilden utav honom där på stan i regnet.. du bryter ner mig totalt här borta! Jättejättefina beskrivningar och bra flyt i texten.
Och nu till min favoritdel i hela kapitlet, känns ju nästan hemskt att säga favorit när det är så himla hemskt men alltså känslorna du framkallar..! Det hade inte kunnat blivit bättre än att Oscar skulle kliva på samma buss som Alexander!! Älskade bilden utav bussen som stannar, hur en tunt klädd, blöt Oscar kliver på och hur Alexander lägger märke till något så litet som handrörelsen när han visar busskortet. Och att han direkt sliter av sig jackan!!! Jag är så kär så det är inte klokt. På ett sätt vill jag ju att Oscar ska tacka ja och sätta sig bredvid varandra och att dom åker enda till ändhållplatsen för att dom har så mycket att prata om, att det inte heller räcker med den biten utan att dom åker tillbaks igen, att dom till sist går av och sen promenerat tillsammans fastän dom är blöta och kalla och att dom sedan sådär desperat kysser varan.. – okej jag kanske ska sluta nu innan jag skrivit ett helt alternativt slut haha! Men samtidigt så Vet jag ju att det inte skulle kunna gå så lätt, och det positiva med att du låter Oscar fortsätta längst bak och att älskade Alexander inte ens får en blick när han säger hejdå är ändå att det ger så himla mycket känslor – det slår en rakt i magen.
Tyckte också väldigt mycket om bilden utav Oscar som sitter med benen pressade mot bröstet – det kändes väldigt mycket Oscar och jag vill krama honom också :(
Just ja, tyckte också om att du lät Alexander studera dom andra resenärerna på bussen och beskrev att dom flesta klätt sig för vädret men att det fanns fler som satt med droppande kläder – det gjorde bussresan ännu mer levande.
Något svamligt säkert och förmodligen också en hel del återberättande av det du själv skrivit men åh vad jag älskar det här! Och jag längtar till fortsättningen. |
|
|
|
