[M/M] De sju dödssynderna. [Del 35] |
förlåt. igen. alltid detta, förlåt. jag befinner mig på lånat internet och kommer inte kunna vara inne så mycket förrän i augusti. då lovar jag att komma ikapp med läsning och skrivning. här får ni i alla fall lite mer oscar och alexander.
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Alexander, hur är det?”
Förpackningen med rakhyvlar slängdes ner i korgen och fingrarna letade sig genom det blonda håret, det var nyklippt och kändes ovant. Naket, nästan. Han öppnade munnen, stammade fram ett Det är bra medan han försökte minnas hur man log. Troy och hans frågor. Troy och hans oroliga ögon som såg allt och hans flickvän som lämnade dem ifred med ett försiktigt leende och ett hej.
Troy stod bredvid honom, de for med blickarna över rabatterbjudanden, kollade på olika märken och förpackningar. Låtsades fundera trots att de redan bestämt sig. Alexander hade redan packat ner sitt.
”Hur mår han?” Frågade Alex efter en stund, plockade ner en förpackning i hårdplast, läste om de nya rakbladen som skulle ge en närmare rakning. Troy skiftade lite där han stod och ställde undan den förpackning han tummat på, valde istället ett dyrare märke. Alexander lade namnet på minnet, kanske kunde han prova dem nästa gång.
”Jag tror han mår bra, det är mycket med dansen just nu – sommaravslutning och allt det där. Men du, vill du komma förbi senare? Maja och jag tänkte dra ihop lite folk, spela något.” Alex plockade ner en av förpackningarna som Troy bestämt sig för. Efter en stund lade han ner det bredvid det billigare märket som han först tänkt köpa.
Varför vänta till nästa gång?
”Jag har träning”, sade han med en axelryckning och började gå därifrån, mot kassalinjen, trots att han hade halva handeln kvar. ”Kanske nästa gång.” Mellan hyllorna med flingor och sylt försökte han ignorera tystnaden som följde de oroliga blickarna. Det var lugnt, han mådde bra.
”… vi blev jagade två kvarter innan de gav upp, polisen tyckte vi förstorade allting. De sade att det inte alls hade med vår sexualitet att göra, de sade att det var på grund av alkoholen – att vi måste ha retat upp dem med någonting vi sagt eller gjort. Att det inte berodde på vad vi var.”
Fingrarna försökte än en gång lägga en lock bakom Oscars öra och pekfingret strök långsamt längsmed öronsnäckan. Oscar drog på munnen, skakade på huvudet och mumlade någonting om orättvisor och hur folk inte vågade prata sexualitet. Han och Filip satt i soffan hemma hos den andre, i en liten tvåa på andra sidan stan. Det var sparsamt möblerat med högar av kurslitteratur som låg utspritt över diverse ytor och en stor, regnbågsfärgad flagga täckte en av rummets kortsidor.
”Jag vill ta med dig på festival i sommar”, fortsatte Filip och fingret letade sig vidare längs Oscars nacke, missade den ömma punkten alldeles under örat och fokuserade istället på en bit nyckelben som skymtade i den vida halsmynningen. ”Pride, alltså. Du kommer älska det.”
Det var någonting med sättet Filip sade älska. Kanske att han använde det så ofta, som om det bara var ett helt vanligt ord. Redan första kvällen hade han sagt att han älskade att prata med Oscar. Bara sådär. Trots att de gått på bio och suttit tysta med blickarna på skärmen i två timmar och tre minuter.
När läpparna pressades mot hans kind slöt Oscar ögonen och kröp ihop mot den varma kroppen. Filip fortsatte att berätta en av sina historier och det var skönt att kunna låna hans liv ett tag.
Mobilen var tyst. Lika tyst som den varit i över en månad.
Det var inte meningen att någon skulle se, men när blickarna var där och de tveksamma frågorna ekade mellan duschbåsen, då skyllde Alexander på den lindade baksidan. Med hoppressade käkar drog han åt sig handduken och torkade ansiktet halvvägs ut ur duschens ångande strålar – att handduken blev blöt brydde han sig inte om.
”Ska vi säga till coach? Be honom hämta sjukvårdare?” Peter var snäll. Han var kort och kraftigt byggd och sade inte mer än vad som behövdes – han hade inte varit med i laget mer än ett halvår. Alex skakade på huvudet och drog t-shirten över huvudet medan han tvingade sig själv att vara lugn.
”Det är lugnt, det går över snart”, mumlade han och undvek de andras blickar. Colin gick förbi och dunkade honom i ryggen och det kändes som om han visste. Som om också han hört att Oscar Brown hånglat med en äldre kille utanför HM. Mitt på dagen. Fullt nykter. Och han hade varit glad.
Han slöt ögonen och andades långsamt in genom näsan. De andra killarna började strömma ner för trappen och ljudet från duscharna överröstades av högljudda rop och spridda skratt. Det hade varit en bra träning, tills det att Alex drog baksidan, men han var glad att den var över och att han snart skulle lämnas ensam. Det var som om de andra stal hans energi och han orkade inte mer än att släpa sig upp på mornarna för att pliktskyldigt ta sig till skolan och träningen innan han stängde in sig på rummet igen. Hans pappa log under måltiderna.
[03:22 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gillar dig. Du är värd att satsa på. Vi är värda att satsa på. Varför tycker inte du det?
lämna ett par rader, så gör ni min sommar! vad tycker ni? vad tänker ni?
|
| Kommentarer | | ilenna - 23 jun 14 - 15:12 | men neej - jag tyckte knappt att jag hunnit börjat läsa och så var det redan slut! gud människa vad jag älskar dina texter och dom här pojkarna och dina ord och sätt att skriva på!
Jag tyckte verkligen om början! Det var så himla levande och bra det där med rakhyvlarna, att det liksom återkom flera gånger under stycket och Alex tankar om att han ska lägga märket på minnet, att han ändå bestämmer sig för att testa på en gång, att dom står där båda två fastän dom egentligen redan bestämt sig. Det var något väldigt enkelt men som ändå gjorde att det kändes som att man var där – sådana där vardagliga saker som ibland är svåra att skriva men som oftast blir väldigt bra i texten!
Och så Alexander som säger att han mår bra fastän han egentligen mår allt annat än bra, jag hade så gärna velat att han skulle ha tackat ja till Troys erbjudande, jag tror att han hade mått bra av det – eller så hade det kunnat bli katastrof för att det skulle få honom att inse ännu mer att han och Oscar inte är något ´vi´ längre. Och det gör så himla ont! Gillade särskilt den sista meningen: Mellan hyllorna med flingor och sylt försökte han ignorera tystnaden som följde de oroliga blickarna. Det var lugnt, han mådde bra.
Jag hör verkligen den där tanken framför mig, hur han försöker intala sig själv att det är lugnt, att han inte alls vill lägga sig ner på golvet i affären och bara kippa efter andan.
Jag vet ju inte så himla mycket om den här Filip än, men bara det att han har tagit Oscar (okej inte egentligen kanske men jag tycker det sådetså,) gör att jag inte tycker om honom. Jag får också känslan av att Oscar kanske är lite delad, han tycker om den här äldre killen för han låter honom få något annat att tänka på, han tycker om Oscar och han har inga problem med att kyssa honom öppet på stan. Men han reflekterar också över att Filip missar hans känsligaste punkt, den som Alexander är medveten om och har kysst, och att den här killen verkar se mycket lättare på ordet ´älskar´ än vad Oscar gör. Kanske skulle det inte betyda lika mycket om/när Filip säger/sagt att han älskar Oscar, inte lika mycket som det skulle betyda om Alexander sa det.
Om jag bortser från att jag hejar på Oscar och Alexander så beskrev du det här stycket hur fint som helst! Hur fingrar försöker stryka bort dom där vilda lockarna, hur Oscar kryper intill den varma kroppen, hur texten flöt på.. Och alltså jag har ju något för nyckelben så jag kände plötsligt i den här scenen att jag också väldigt gärna velat få sitta där bredvid Oscar haha! Han är så fin och söt och ah: jag hoppas verkligen att Filip inser vilken tur han har och att han tar tillvara på Oscar och inte bara tycker att det här någon kul grej för en stund.
Duschen! Alltså gud. Alexander, Alexander, Alexander.. vad jag bara vill krama honom! Bara början ´Det var inte meningen att någon skulle se..´ gav en ju ett stick i hjärtat. Även här beskriver du så otroligt verkligt för jag ser och känner precis med Alex när han går ut ur duschen med dom hoppressade käkarna, handduken som han drar över ansiktet och hur han sedan sammanbitet drar på sig tröjan och samtidigt försöker intala sig än en gång att det är lugnt, att han fixar det här, att det inte är hela världen att Oscar hånglat med någon annan på stan och verkat glad med denna någon – någon som inte är Alex trots att det var –dom- två som varit värda att satsa på. Och att hans pappa ler under måltiderna. Att den jäveln är nöjd nu när hans son är tillbaks på fotbollsplanen, när det inte finns någon lockhårig kille i bilden, att han själv kan känna sig lugn och bra nu igen. Att han inte verkar bry sig ett skit i att Alex är olycklig. Jag tycker så fruktansvärt illa om honom.
Det här kapitlet var perfekt från första till sista ordet och jag längtar så himla mycket till fortsättningen!! Det känns fortfarande som att det är nära att Alex ska bryta ihop och jag tror också (och hoppas hehe) att Oscar ska inse att den där Filip inte är något för honom. Han kanske är lite småkär i den där äldre killen som kanske är enklare är Alexander, men han älskar honom inte på samma sätt som han gör med den något mer komplicerade blonda pojken. Han måste bara inse att dom är värda att satsa på, även om det kanske kommer bli svårt emellanåt. |
|
|
|
