Att vara rädd |
Du ser på mig med tårar i ögonen och jag vill bara krama dig och säga sanningen. Att lycka finns, att det kan vara vackert och underbart. Men istället vänder jag bort blicken, vill inte möta din blick, dina sorgsna ögon och se tårarna som rinner nerför din kind.
Det känns inte verkligt, inte det minsta. Jag trodde inte saker kunde kännas så overkliga som det här. Men du står där i en fin vit tyllkjol och ljusrosa ballerina, din uppenbarelse påminner om en ängel, men ändå inte. För jag vet att det är verkligt så verkligt att jag kan ta på det, känna verkligheten dras likt ett band genom mina fingrar.
Du står där mitt i livet, men med rädsla i blicken, så rädd, liten och oförmögen att ens veta hur man ler utan att få träningsvärk i käkarna.
Jag vill bara ta dig i min famn och krama dig, visa att jag finns, att du andas, att jag aldrig kommer försvinna, aldrig någonsin. Men att det skulle bli en maktkamp, dragkamp mellan dig och mig var inget jag kunde ana, eller ens förstå från första början. Att du skulle dra så hårt mot ditt håll och jag minst lika hårt åt mitt, kunde det ens ha förutspåtts, inte av mig i alla fall.
Det blåser, det är så kallt, jag ser att du darrar av kölden, tyllkjolen vippar i vinden och jag vet att de där rosa ballerinaskorna är alldeles för kalla för årstiden. Jag vet vad min mormor skulle säga; ”Det är inte värt att frysa vara för att vara fin” Jag skrattar nästan till, för jag vet att du inte skulle lyssna på mig om jag sa det, såsom jag aldrig lyssnar på mormor. Men precis som mormor känner jag att jag desperat vill göra något, se till att du håller dig varm och inte fryser. Men jag vet att du är envis, envisare en envisats och att inte en den varma koppen choklad framför mig på bordet skulle kunna locka in dig till mig.
Du säger en sak och jag en annan, lika envisa båda två, samma skratt och samma leende. Man skulle nästan kunna tro att vi är tvillingar. Men är vi det egentligen? Eller är vi egentligen en och samma person?
Jag ser nu att det är såpbubblor runtomkring dig, men kan inte se vem som blåser, inte är det du. Såpbubblor de krossas så lätt mot marken. Jag vill inte höra kraset av såpbubblorna när de slår i marken, eller känna deras vassa kanter under mina fötter.
Just nu vill jag bara rädda dig, ta dig bort från allt det onda och allt som kommer med det, men du ser, hör mig inte och jag vet inte hur jag ska nå fram. Egentligen vill jag bara ta tag i dina axlar och försiktigt men bestämt ruska om dig och skrika att du ska sluta vara så jäkla envis.
Vill få dig att andas, leva, existera igen. Utan att du ska tro att det är en illusion av lycka, utan att tro att du återigen skyddar dig själv bakom en tjock mur av illusioner. För det är det du alltid har gjort, byggt upp en ogenomtränglig mur av känslor som ingen har kunnat slå sig igenom, för att du har varit rädd, så rädd. För visst kan man vara rädd för det som är bra, det okända, det man inte känner till. Allt som känns så fruktansvärt osäkert, men som egentligen är bra. Likt en liten kattunge som är rädd för de stora genomskinliga såpbubblorna gömma sig under bordet och skräckslaget backa undan för att slippa bli träffad av dem.
Jag vill berätta för dig att jag vet att det kan vara svårt att börja leva igen, att våga leva igen. Men jag vill också säga till dig att det inte finns någon logik i att vara rädd för det som är livsviktigt, det man inte kan klara sig utan.
Men vem är du flickan i tyllkjolen? Är du jag, eller är jag du?
|
|
|
|
