En början på något nytt |
(Louise, dagboksinlägg)
Att vara tonåring är inte enkelt, men det går inte heller att skylla alla sina misstag på sin ålder. Jag vet inte längre hur jag ska tänka om saker och ting, om jag ska skratta eller gråta. Allt är bara en enda röra och jag vill ha en utväg som inte innebär att ta livet av sig. Herregud, något sådant skulle jag aldrig klara av att göra, jag vill inte heller, men det är klart man har tänkt tanken att det är lättare att bara ge upp. Men jag vill kämpa. Jag vill klara mig igenom det här och komma ut på andra sidan som en starkare och klokare människa.
Frågan är bara var man börjar. Det är så mycket som trycker ner mig att allt bara blir till en stor tyngd på axlarna som drar ner hela kroppen dygnet runt, hela tiden förutom i de få ljusa stunderna jag har med mina vänner. Familjen är rörig. Vännerna är för det mesta toppen. Plugget är åt helvete. Jag får inte vardagen att gå ihop. Dessutom har jag en tickande klocka i huvudet som stressar mig att vilja lösa alla problem på en gång, innan människorna problemen gäller försvinner ur mitt liv. Pappa kanske ändå har rätt när han säger att ”tiden läker inte alla sår, men många”, men att dagligen stå ut med stressen är hemskt. Jag måste komma på var jag ska börja ta tag i mitt liv. Oh shit, jag kan ju börja med att komma till skolan i tid! Faaaaaaaaaan!!!!!
//L
|
|
|
|
