En ny istid |
-Stanna!
Flickan vände sig inte ens om utan fortsatte att springa allt vad hon kunde i den djupa snön bort från mannen som ropade efter henne med geväret redo. Kylan visade sig tydlig och mannens buskiga skägg hade frusit till is redan för några timmar sen.
- För i helvete, stanna då!
Han sköt ett varnande skott som slog ner i snön någon meter bredvid flickan som bara fortsatte att springa. Hon var dåligt klädd för kylan och hade ett par skor som aldrig skulle klara natten, samtidigt slet hon för sitt liv när hon gjorde allt för att lägga så många meter som möjligt mellan henne och mannen.
- Snö, efter henne!
Den vita storväxta vargen satte fart efter flickan och kunde med sina lätta, snabba steg ta sig fram och ge den brunhåriga flickan en rejäl knuff som gjorde att hon handlöst föll i den djupa snön. Vargen började cirkulera runt henne samtidigt som den visade sina vassa tänder för att få flickan att ligga kvar. Den kraftiga mannen kom åkandes på sina skidor fortfarande med sitt gevär redo.
- Ställ dig upp sakta. Försök inte med något, jag har både ett laddat gevär och en hungrig varg med mig.
Flickan snyftade när hon sakta ställde sig upp. Mannen tittade på de sönderslitna kläderna och skorna som verkade vara gjorde för en annan tid, en tid då solens strålar fortfarande kunde ge värme. Hon kunde inte vara många år äldre än 15 och mannen var ytterst fundersam på vad som lockade henne så långt norrut i de trasorna. Hon skulle inte överleva många minuter så fort solen hade gått ner.
- Vad gör du här?
- Snälla, jag vill inget illa, låt mig bara gå.
- Svara på frågan!
- Vårt läger blev överfallet, jag flydde.
- Var hade ni ert läger? Vilka överföll er?
Flickan torkade tårarna samtidigt som hon gav en rädd blick mot den enorma vargen som fortfarande cirkulerade runt henne, beredd att anfalla om hon skulle försöka fly igen.
- I Jumgärdetsskola. Jag vet inte, jag hann inte se. Jag och några till lyckades fly men vi tappade bort varandra.
- Jumgärdet? Det ligger ju flera mil söderut. Vart är du på väg? Solen går ner om några timmar.
- De anföll oss på morgonen, så fort solen gick upp. Jag har sprungit sen dess. Jag gick vilse.
- Jag ska ge dig ett råd. Håll skorna så torra som möjligt och hitta en plats för natten, annars kommer du frysa ihjäl. Tänd en brasa och försök hålla dina kläder så torra och varma som möjligt.
- Snälla, kan jag inte få följa med dig? Jag har ingenstans att ta vägen.
- Nej det går inte.
Mannen hängde geväret på ryggen och tog sina stavar, vände och började staka sig i den andra riktningen.
- Snö, häng på nu.
Vargen gav en sista blick, den här gången med medlidande, på flickan som stod kvar i snön med tårar rinnande ner för kinderna och gav sig sen efter sin husse.
- Snälla, jag ber dig!
Mannen hörde men fortsatte utan att ge ifrån sig en reaktion. Vargen kom upp jämsides och tittade intensivt på mannen medan de fortsatte bort från den ensamma flickan.
- Titta inte på mig sådär, du vet att vi inte kan agera barnvakter. Det är var människa för sig.
De fortsatte sin färd över ett snöbetäckt fält och sedan in i en skog där träden växte sig täta och gjorde att temperaturen mellan stammarna kunde sjunka ytterligare någon grad. Det hade stört honom att höra flickans berättelse. Att Jumgärdets skola hade blivit överfallet kunde innebära många saker. Antingen var det ett pack tjuvar som började få slut på proviant eller så var det militären som ville utöka sitt område. Kanske såg de skolan som en bra strategisk punkt och därför inte ville ta några risker att de som redan bodde i skolan skulle göra motstånd och valde en överraskningsattack. Men Jumgärdet låg en halvmil utanför staden och det kändes konstigt att militären skulle utöka sitt område med så mycket på en gång. Att det skulle vara ett verk av rebellerna kändes också konstigt då de klassa sig själva som "överlevarnas beskyddare" och stod i ständigt krig mot militären. Att de då skulle gå till attack mot en oskyldig skola skulle förstöra deras goda rykte bland överlevare som inte tillhörde rebellerna eller militären. Nej, de enda tänkbara möjligheterna var att det var rånare som hade attackerat eller att flickans familj var rebeller som militären hade fått nys om.
Den kraftiga mannen fortsatte på sina skidor mellan träden tills han nådde sitt mål. En gammal jordkällare som han hade funnit övergiven för snart ett år sen. På utsidan såg det inte ut att vara något mer än just en jordkällare, och om det inte vore för metallväggarna och det hårda taket som numera var snöbetäckt, så skulle mannen nog bara ha passerat förbi. Det hade verkat som att någon eller några hade gjort om det till ett skyddsrum och jobbat hårt med isolering för att klara nätternas kyla och efter mannens hårda slit så kunde temperaturen vara uppe på några plusgrader om nätterna med hjälp av en varm brasa. Att något sådant skulle vara helt övergivet var för bra för att vara sant och mannen hade genast gjort sig hemmastad. Han öppnade den tunga metalldörren och Snö sprang snabbt in för att lägga sig tillrätta på den varma film som hade blivit hans säng det senaste året. Mannen knäppte av sina skidor, ställde dom mot väggen bredvid tre andra par innan han stängde dörren och drog för bommen för att försäkra sig om att ingen skulle kunna ta sig in från utsidan. De tidigare ägarna, vilka de nu var, hade gjort ett fantastiskt jobb med isoleringen och för mannen räckte det att täcka golv och väggar med tjock björnpäls för att nå en bra värme. Mitt i rummet hade en spis byggts av tegelstenar som avlång ledde upp mot taket. Via en fiffig konstruktion kunde man veva upp skorstenen för att släppa ut rök för att sedan hålla den stängd via nätterna så den livsfarliga kylan inte skulle kunna ta sig in. Tände man en brasa på dagen och lät röken vädra via skorstenen innan solen gick ner kunde man få upp en mysig värme under natten som nästan kunde påminnas om tiden innan snön, isen och kylan hade erövrat landet. På ena väggen hängde vapen i olika former och i en trälåda under låg ammunition och flera linor hängde vid taget nära spisen för att snabbt kunna torka kläder som blivit blöta och kalla under utflykter. Längst ner i ena hörnet fanns en annan uppfinning som de förra ägarna hade påbörjat som mannen kunde avsluta. Det hade byggts en frys där en liten del hade isolerats så pass att det alltid var mellan -4 till -8 grader i hörnet vilket gjorde att allt kött som blev över från björnar eller vargar kunde sparas och frysas ner. Detta var ett hus byggt för att överleva och flera gånger om dagen så kunde mannen komma på sig själv med att fundera över vad som blev av de tidigare ägarna. Men det räcker inte alltid med ett säkert och varmt hem, det räcker att man varit ute och jagat och kommit vilse för att inte hitta hem innan solen går ner och bara på några få minuter så fryser man ihjäl. De var den första tiden som skördade mest offer, innan folk förstod faran som fanns när mörkret trängde på.
Mannen tände en brasa i spisen och tog sedan upp några små, hårda, runda till synes blåa bär som han lade i en liten kittel som han hängde över lågorna. "Isbär" som de hade kallats i omgivningen var ett väldigt passande namn för de blåa bären som hade börjat växa på vissa delar i snön. Bären var hårda som is men tinade snabbt i värme och var väldigt näringsrika. När bären kokades upp gav de en tjock och smakfri soppa som man både kunde äta som den var men även passade väldigt bra med kött från en björn eller en älg. Bland rebellerna kunde även bären användas som ammunition men de hade inte samma dödliga effekt som vanliga kulor. Inte ens ett nära skott i huvudet skulle ge dödlig utgång. Han öppnade skorstenen så att röken skulle kunna ta sig ut och hörde vindens tjut och Snö hoppade direkt, på helspänn, upp på fötter. Det var inte ovanligt med stormiga nätter och Snö hade varit med om betydligt värre och det var något annat än rädsla vargen hade i sin blick när han stirrade på mannen. Efter tre år med varandra så tyckte sig mannen kunna tolka alla olika blickar som Snö kunde ge honom men det här var något nytt, samtidigt förstod han vad det handlade om.
- Hon klarar sig säkert, sa han men med en ton som bevisade att han inte trodde på det själv.
Mannen rörde om i grytan med en slev för att få de sista bären att tina samtidigt som han fortsatte att titta på vargen.
- Det är inte mitt problem att hon tog sig så långt norrut. Vad skulle hon hit och göra? Det är inte mitt ansvar.
Vargen gick sakta fram mot mannen utan att släppa honom med blicken. Vinden fortsatte att tjuta från skorstenen och överröstade det kokande ljud som nu hade uppstod då Isbären hade förvandlats från stenhårda kulor till en tjock sörja. Mannen visste om att flickan var dödsdömd. Hon var blöt, dåligt klädd, kände inte till landskapet och hade ingen plan om vart hon skulle ta vägen över natten.
- Det är inte mitt ansvar, fortsatte han men nu kunde han inte längre övertyga sig själv.
Han reste sig upp och drog på sig sin tjockaste jacka och hängde geväret över axeln. Fyllde fickorna med ammunition innan han tog ner ett par skidor från väggen.
- Fan ta dig och dina ögon, sa han innan han öppnade dörren. Kom med nu!
Dörren stängdes tungt bakom honom. Det hade börjat snöra rejält och temperaturen hade fallit med ytterligare några grader sen han var ute senast. Han visste att på småtimmarna innan solen gick ner så gick det väldigt snabbt. Han drog på sig skidglasögonen och satte högsta fart genom skogen. Snö sprang före och sniffade i marken i hopp om att försöka få upp något spår av flickan.
- Förbaskade jäkla snö, mumlade han samtidigt som han drog bort snöflingorna från glasögonen. Det var dock något som han var van vid det här laget. Det hade börjat med en snöstorm på Valborg för över 25 år sedan. Året efter låg snön kvar till midsommar . Forskarna var förbryllade, länge hade det pratats om global uppvärmning, att glaciärerna skulle smälta och svämma över lågt belägna platser som Holland, men det här var något nytt. Det var då de största problemen började. Temperaturen föll kraftigt och en enorm storm som pågick flera dagar begravde landet i snö och kyla. Stormen skapade stor förödelse samtidigt som mängder med människor frös ihjäl. Det fanns ingen tid att fly, ingen tid till att göra någonting. Plötsligt var det så kallt om nätterna att det inte gick att vistas ute. En ny istid började. Vargar, björnar och andra djur utvecklade tjockare pälsar för att klara det nya klimatet och hungriga tog de sig till städer och byar i jakt på mat. De människor som lyckades undkomma kylan blev istället mat åt vargarna och det var inte förrän några elitsoldater grundade en militär som det började bli stabilt igen. I staden som låg övergiven och tom började man bygga en mur runt de bäst bevarade och isolerade husen för att stoppa vargattacker. Man jobbade hårt för att tillsammans överleva den nya istiden. De soldater som hade startat upp "militären" utropade snabbt en diktatur för att få det nya samhället att fungera. Snart blev sjuka och svaga människor förvisade från staden och skickades ut genom porten. "De starka överlever" var slagorden och ingen vågade säga emot. Mängder av frusna kroppar fanns fortfarande utanför murarna då de i desperata försök hade försökt klättra över då temperaturen började falla. Synen av människor som frös till is och ljudet av desperata skrik från kvinnor, män och barn kunde fortfarande eka i mannens huvud. Han hade jobbat hårt för att försöka glömma allt, men det var svårt och var och varannan natt hade han mardrömmar, mardrömmar om kvinnor som höll i sina spädbarn utanför murarna och desperat skrek efter hjälp då de sakta men säkert frös ihjäl.
De fortsatte sin färd ut genom skogen och ut på fältet. Det började verkligen blåsa upp till storm nu och mannen visste att han hade max två timmar, troligen ännu mindre tid på sig att hitta flickan. Trots fältets öppenhet och storlek var det svårt att se klart i snöstormen och mannen fick förlita sig på att vargens skarpa luktsinne skulle leda dom rätt. Plötsligt bröt ljudet av ett gevärsskott den vinande vinden. Mannen satte sig blixtsnabbt på knä med geväret redo och letade febrilt fiender.
- Släpp vapnet!
Var kom rösten ifrån? Det var omöjligt att kunna lokalisera ljuden i blåsten. Han kunde inte heller se Snö någonstans . Kanske hade vargen blivit skrämd av skottet och flytt sin väg, kamouflerad i snön skulle hon var svår att få syn på. Han brukade kunna hålla sig lugn i liknande situationer men han kände hur paniken började ta över. Vart var dom? Han kunde inte se någon röra sig.
- Släpp vapnet för i helvete!
Mannen släppte sitt vapen sakta men i samma stund fick han ett hårt slag mot huvudet och allt blev svart.
|
| Kommentarer | | Edwin82Therese98 - 7 jun 14 - 00:57 | | Det är det verkligen! :D | | fksn - 7 jun 14 - 00:35 | | Yes det kommer mer om detta är något som uppskattas :) | | Edwin82Therese98 - 7 jun 14 - 00:09 | | Åh, så bra! Finns någon fortsättning? |
|
|
|
