I hate (almost) everything about you- del 64 [m/m] |
- kapitel 64
”Vi går ett snabbt varv.. så kan vi åka hem sen”, sa Jens och sänkte rösten när hans mamma Martina kom gående mot dom med klapprande klackar och ett stort leende på dom rödmålade läpparna.
”Hej, vad roligt att ni kom förbi! Jag ska precis visa runt ett sällskap men ni hittar runt själva va?”
”Självklart”, log Andy snabbt. ”Det ska bli jättekul att se.”
Det var premiär för Martinas vernissage ikväll och så sent som igår hade Jens och Andy hjälpt till att frakta dit dom sista tavlorna till lokalen inne i stan. Först nu när alla var på plats och han såg helheten insåg han hur mycket målningar det faktiskt var. En hel del folk visade det sig också vara som kommit dit.
”Det är alltid så stelt på sådana här grejer”, sa Jens efter att dom börjat gå längs den första väggen. ”Och vad kommer ens allt trist folk ifrån?”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt och såg sig sedan omkring. ”Alla ser faktiskt väldigt trista ut..”
”Ja jag menar det, och det är så varje gång!” flinade han tillbaks. ”Och det är alltid minst en person som kommer fram till mig och säger att han eller hon vill köpa en tavla, jag vet inte om det är mina kläder som gör det, jag kanske ser ut som förste tavelsäljare..”
”Definitivt flugan som gör det”, retades Andy innan han plockade åt sig en kanapè från brickan som en kyparklädd kille höll fram. ”Men hon är duktig, din mamma. Dom är jättefina tavlorna.”
Med undantag för nu då han faktiskt visste vem personen som ställde ut var så tyckte han precis som Jens inte att sådant här var särskilt kul i övrigt. Han tyckte om att teckna men något vidare intresse för att stå i en timme framför en tavla och studera den hade han inte. Lisette däremot skulle ha älskat att vara med här. Och Liam hade definitivt svept några champagneglas och sedan livat upp stämningen rejält.
”.. eller hur?”
Andy såg snabbt på Jens och försökte leta fram det han hade missat i huvudet. Men det fanns inte där. ”Förlåt, vad sa du?”
”Det var inget viktigt, vart tog du vägen?” frågade han och såg roat på honom.
”Nej ingenstans.. eller jag vet inte”, log han och skakade själv lite på huvudet. ”Trött kanske.”
”Vi kan väl gå igenom det sista rummet så åker vi sen? För du sover hos mig va?”
Andy nickade. ”Självklart, jag tror inte ens jag har nyckeln med mig så jag hade följt med oavsett”, flinade han.
”Du kan låsa, dom kommer förmodligen hem sent”, sa Jens när dom fyrtio minuter senare klev in i hallen i lägenheten igen. ”Oj vänta du har..” Han hejdade sig med att lossa på flugan runt halsen och drog sedan flinande ut ett löv från Andys hår.
”Lite extra prydnad bara”, skrattade han och tog av sig jackan. ”Jag fastnar i den där björken varenda gång!”
Plötsligt blev allting väldigt kul av någon anledning och deras fnissanden avlöste varandra tills Jens till sist fick fram frågan ifall dom skulle göra sig klara för kvällen på en gång.
”Har du bestämt placering för tatueringen än?” Jens drog två fingrar över hans nyckelben och fick automatiskt Andys ögonlock att slutas för en kort stund.
”Nej inte än.. vart tycker du?”
Det var varmt under Jens duntäcke men den största källan till värmen var nog Jens själv; hans kropp var inte klibbig eller svettig utan bara varm och mysig att ligga intill.
”På handleden skulle den ju synas mest men..”, började han och lät sedan handen stryka försiktigt över Andys mage vilket fick honom att rycka till och därefter le lite generat. ”.. jag tycker ditt förslag om höften låter allra bäst tror jag. Eller vid revbenen, fast det lär väl göra jättejätteont?”
Fingrarna rörde sig vidare över dom och Andy slöt ögonen igen. Visst pirrade det lika mycket som när..
”Det är typ det värsta stället tror jag, men det var ett bra förslag faktiskt.. det är snyggt att ha där så det skulle ju vara värt det. Hoppas jag”, flinade han och lät sina egna händer leta sig över Jens bara rygg. Dom bruna ögonen såg in i hans en stund och det svaga ljuset från sänglampan fick dom nästan att skimra i gult.
Stämningen hade förändrats i takt med deras händer och snart ersattes prat om tatueringar med kyssar istället. Ben slingrades ihop och fingrar strök genom bruna och svarta rufs.
Deras höfter trycktes automatiskt mot varandra när Jens drog honom närmare sig för att sedan leta upp hans hals med läpparna medans Andy smekte den släta nacken under dom vilda lockarna.
”Du luktar alltid så gott..”, mumlade Andy och kunde inte helt hålla emot det svaga lätet som letade sig ut mellan läpparna när Jens la upp ena benet över hans höft.
”Tycker du..?” kom det mumlande till svar innan han helt plötsligt rullade upp ovanpå honom för att sedan greppa hans ansikte med händerna när han kysste honom.
Medans den övriga lägenheten var tom och tyst var det allt fler ljud som började fylla sovrummet. Tunga andetag, hesa utandningar, prassel när täcket ramlade ner på golvet och en dov duns när Jens råkade falla åt sidan och in i väggen. Följt av ett fniss från den svarthårige.
”Ja det där var ju smidigt”, flinade den lockhårige innan han lutade sig över Andy igen för att placera en puss på axeln.
Han luktade gott. Men inte lika so..
Han la armarna om Jens hals och när han dragit honom ännu närmare sig kände han dom mjuka händerna stryka längs hans egna höfter innan en lite frågande brun blick mötte hans. Andy nickade leende men kunde inte låta bli att svälja lite hårdare när hans boxers långsamt avlägsnades. Men av rätt anledning väl..?
Några fler häftiga kyssar utbyttes innan fingrar flätades in i varandra och höfter började leta sig fram mot varandra.
”Du vill inte det här..” log Jens svagt mot honom, stödd på armbågarna där han kunde se ner på honom.
”Va? Jo det vill jag..” Andy smekte över hans mage. Dom skulle ju ta det försiktigt.
”Inte det. Jag menar att du inte vill det här, oss”
Han blinkade förvånat till. ”Jo det är klart jag vill! Jag tycker om dig jättemycket.”
”Men inte lika mycket som jag tycker om dig. Inte lika mycket på det sättet.”
…
Han hade känt det på sistone trots att han försökt förneka och bortförklara det. Jens hade rätt. Andy tyckte om honom jättemycket. Han hade känslor för Jens. Men dom var inte lika starka som dom för.. Liam. Hur gärna han än hade velat – för han ville vara med Jens. Jens var bättre än Liam; han fick Andy att känna sig älskad hela tiden, utan undantag. Han var rolig, snäll, snygg, helt och hållet underbar och han fick det att värmas i hela bröstet. Men precis som Jens sagt till Andy när han var ledsen över Liam på cafèet; att han förtjänade någon som uppskattade honom hela tiden och inte bara när det passade honom så förtjänade Jens också någons fullständiga känslor – inte 30, 50 eller 80 % av någons känslor. Han förtjänade någon som ville lika mycket som honom och Andy var inte den personen.
Hade inte Liam så gott som hela tiden funnits i bakhuvudet så var han säker på att han skulle ha varit den killen och allt skulle ha känts lika bra som det gjort dom stunder då han ändå glömt av den blonde. Men som det var nu var det inte tillräckligt och han var tacksam att Jens märkt det, att han vågat säga något när Andy själv försökt glömma. För att han inte ville såra Jens – det var det sista han ville, och att ha fortsatt låtsats skulle ha gjort just det; sårat honom.
”Förlåt..”
”Säg inte så, man kan inte bestämma över sina känslor.” Jens log svagt igen men rätade en aning på sig så att han satt gränsle över Andy istället för att ligga lutad över honom. Även hans underkläder hade hjälpsamt dragits upp igen.
”Men jag tycker om dig. Mer än tycker om. Jag har inte.. det har varit äkta. Det är äkta”, sa han och hörde själv hur kvävd rösten lät.
”Jag vet. Det är klart jag vet det Andy, jag känner dig ju. Du är en av dom finaste jag någonsin träffat så jag vet att du inte.. jag tror inte ens du är kapabel till att vara falsk. Du känner bara mer för honom.”
Vilket inte behövde vara något bra utan snarare en ångestframkallande insikt om att han kanske aldrig skulle kunna träffa någon och kunna känna 100 % för den killen. Att han insett att han fortfarande hade känslor för Liam betydde inte att det var dom igen, som det inte ens hade varit på riktigt. Det här betydde bara att allt skulle fortsätta vara likadant som den senaste månaden men minus Jens. Ingen Jens. Inga skratt. Inget mysande. Inga knäppa samtal. Inga filmnördkvällar eller ens ´Hur mår du?´.
Bara tanken fick paniken att rusa upp i bröstet och glansiga ögon, av helt annan orsak än tidigare, letade snabbt upp Jens.
”Jag vill inte att du och jag ska bli som jag och Liam. Jag fattar om du inte vill ha med mig att göra, inte för att du är arg men för att det blir jobbigt för dig men.. jag vill inte att du också ska försvinna.” Det sista kom nästan ut som ett pip.
”Andy..”
”Jag vet, jag är självisk och barnslig och hemsk. Det är klart jag kommer respektera..”
”Jag tänker inte sluta hälsa på dig i korridoren, och vem ska jag ha sällskap av i biblioteket om inte med dig? Det är klart vi är kompisar Andy.”
Han såg på honom och blinkade till. Menade han det? På riktigt? Efter att han alldeles nyss insett att hans pojkvän inte längre kunde vara hans pojkvän för att han tyckte om en idiot mer? För att han hade starkare känslor för den killen det aldrig skulle funka med än med killen han låg i samma säng som? Tankarna gjorde honom illamående över sig själv.
Var det verkligen en självklarhet för Jens att dom skulle fortsätta vara..
”Jag vill inte ha att göra med Joel och jag är kanske för feg för att verkligen säga ifrån när han fortsätter ringa, men det där är ju olika från person till person. Om jag inte kan vara din pojkvän så är jag hellre din vän än att inte vara med dig alls. Det är väl snarare du som kanske skulle kunna tycka..”
”Jag skulle inte tycka det kändes konstigt.” Han kramade hårt om Jens och drog ner honom över sig. ”Förlåt”, viskade han sedan igen.
”Vill du att jag ska.. jag kan ta bussen.”
”Nej verkligen inte, det är klart du ska stanna”, sa Jens lågt i mörkret.
”Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag ville ju.. allt det här har varit så fint och.. jag tycker så mycket om dig.”
”Jag tycker om dig med.” Handen strök försiktigt över hans rygg. ”Vi visste ju inte hur det skulle bli, och det hade ju varit dumt att inte chansa eller hur? Det är inte så att jag.. jag klandrar dig inte, jag lovar.”
Han nickade tyst mot hans axel.
”Vi kan vara vänner, det gick ju jättebra innan.”
Och ändå hade han fått veta att Jens väldigt tidigt fått känslor för honom. Och samtidigt hade han fått lyssna på Andys prat om Liam, både sådant som var bra och dåligt. Hur kunde han tycka det kändes okej att gå tillbaks till att vara kompisar när han var kär i honom? Men han ville att det skulle funka, han ville att det skulle kännas okej för Jens, han ville att dom skulle ha kvar någonting utav det här fina.
”Lova att du säger till om du inte tycker så sen.”
Dom låg och kramades alldeles tysta en lång stund och det var inte förrän dom hörde ytterdörren låsas upp och sedan stängas som Jens öppnade munnen igen.
”Ska vi sova..?”
”Jaa det kan vi.” Deras blickar möttes och Andy tryckte en hastig puss på hans läppar innan han vände ansiktet mot hans axel igen. ”Jag är ledsen Jens.”
”Sov gott.”
”Kom du ihåg din huvtröja?”
Andy nickade och lyfte en aning på väskan som för att förtydliga.
”Vi..”, började han men tystnade när han hörde Jens mamma ropa något åt hans pappa från balkongen.
”Jag..”, sa Jens kort därefter men tystnade sedan han också när Andy öppnat munnen i samma stund.
Andy skrattade till men även han hörde att det inte lät lika avslappnat som vanligt och Jens lät ungefär likadant.
”Vi..”
”Vi ses”, avslutade Jens åt honom med ett leende och gav honom en kram.
Det skulle nog ha kunnat lura många; det där leendet och den alldeles lagom långa kramen, men Andy såg det där i hans ögon; det ledsna. Det smärtsamma. Dom bruna ögonen log inte som dom brukade och det fick Andys hjärta att långsamt vridas om – och precis som en lite för gammal, lite för billig, äggklocka som använts alltför många gånger kändes det osäkert om den skulle orka vridas om det där sista smärtsamma varvet eller om den skulle hacka till i mitten och små skruvar skulle börja fara åt alla håll tills att klockan skulle bestå av flera delar.
Antingen så var det han som blev ledsen eller så gjorde han andra ledsna. När skulle allt egentligen få vara bra? När skulle allt bli sådär klyschigt enkelt?
Han hade sårat Jens, även om det teoretiskt, precis som Jens sagt, inte var hans fel utan dom där stormande känslorna som aldrig ville samarbeta med honom fullt ut, han kände sig som världens elakaste – igen, och som ett tillägg så rörde sig massvis med frågor i hans huvud. Hur kunde till exempel Liam ha gått vidare när inte ens Andy klarade av det? När han ändå var den som hade sagt ifrån och satt ett stopp för allting. Det borde vara han som gått vidare. Det borde ha varit han som hållit kvar vid den underbara killen som blivit hans pojkvän. Han borde inte sakna Liam. Och det var fruktansvärt själviskt av honom att redan vilja vända tillbaks till Jens lägenhet bara för att krama honom en gång till.
Han hade sagt till Liam att dom inte borde träffas mer.
Han hade varit orsaken till att Jens och han inte var ett par längre.
Han var orsaken till smärtan i dom fina bruna ögonen.
Så varför kände han ett så fruktansvärt behov av att bli tröstad? Av att få känna någons armar om sig som lovade att allt skulle ordna sig? Som lovade honom att han inte var den där hemska, själviska människan som ångrade sig när han inte borde, som aldrig tycktes vara nöjd med det han hade, som sårade alla runt omkring sig bara för att han var den han var?
Klumpen i halsen växte ännu mer när han kom hem till ett tomt hus men han svalde envist ner den. Det var han som utsatte andra för smärta – han borde inte känna sig gråtfärdig. Det var inte rätt.
Han släppte ner väskan på golvet innan han sjönk ner på sin säng och som för att vrida om äggklocke-hjärtat ännu lite mer skymtade han en bekant teckning på sängbordet som stack fram under några böcker. Han drog åt sig den och slätade till dom fortfarande synliga skrynklorna med handen några gånger innan han helt hejdade sig.
Han hade inte varit kallblodigt elak mot Liam. Anledningen till att han sårat honom var för att Liam sårat honom. Han hade inte tillräckligt starkt psyke för att klara av allting som hände i deras två världar – han ville ha en värld med Liam.
Och Jens som funnits där. Som var så fin. Som fått Andys känslor att bubbla. Jens som han tyckte om så himla, himla mycket.
Liams leende. Orden som viskade i hans öra och talade om hur kär han var. Det hesa skrattet.
Jens ledsna blick som han försökte dölja med ett leende.
Andy stirrade på teckningen. På dom otämjda lockarna. På dom fylliga läpparna som inte tillhörde samma person. På det lite större ögat och på det lite mer retsamt kisande. I nästa stund rev han teckningen mitt itu.
Med brännande eldar bakom ögonlocken och en hals som dragits åt av ett tjockt rep knölade han ihop dom båda bitarna och kastade dom så hårt han kunde mot väggen på motsatt sida. När det inte fick det att kännas det minsta bättre andades han ut i en patetisk snyftning och sjönk till sist ihop på golvet nedanför sängen.
”Hallå”, ropade Magda glatt utifrån hallen. ”Jag skulle precis ringa dig för att fråga om du skulle komma hem till lunchen. Är det bara du eller är Jens med också?”
Han strök bort tårarna från kinderna och började resa sig upp från sin sorgliga hög på golvet.
”Andy?”
”Det är bara jag”, sa han efter att ha svalt en extra gång och sedan öppnat dörren för att kika ut i hallen.
”Jag blev så osäker på vilken kryddmix jag köpte sist, den där vi tyckte så mycket om. Tror du att det var den hä..”
Hon hade knappt hunnit fram till hans rum förrän han lagt armarna om henne och kramade hårt.
”Men vännen, vad är det?” sa hon förvånat och kramade tillbaks. Och det var först när han snörvlade till som hon verkade förstå att det inte bara var en spontan kram och att den hesa rösten inte berott på förkylning.
snälla dela med er av era tankar
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 23 jun 14 - 11:36 | | AAAAAAH! (rent spontant min reaktion på hela den här delen!) Okej. Andas, nu tar vi det här från början och försöker få det till en nå så när sammanhållen kommentar utan att bryta ihop och svamla sönder allting. Jag älskar att du börjar med någonting som är kopplat till Jens och hans familj och bakgrund, hur det här med vernissage är en del av hans uppväxt – någonting som ofta förekommer i hans värld. Jag tycker om det, när man får sådana bitar. Hade inte Andy och han börjat träffas så hade vi aldrig fått veta det och jag är så glad, att vi gör det. Det kändes redan där lite oroväckande, hur Andy zoomar ut, hur Jens måste dra tillbaka honom. Fokus är inte på Jens och han vet det och det gör ont nu, bara jag tänker på det. Fina, fina Jens. (Alltså. Jag gråter inte. Nej. För man gråter inte över påhittade människor man läser om på dikta. Jag grät inte igår när jag läste och jag gråter inte nu, bara jag tänker på den här delen. Nope. Det är bara något skit i ögat. (Allvarligt, jag vet inte varför den här delen slog så hårt och jag vet inte varför den påverkar mig så mycket som den faktiskt gör, jag får fundera på det där – men det kan vara för att det är så grymt bra skrivet och gestaltat)) Jag tycker väldigt mycket om Andy och Jens relation, hur enkel den är – hur lätt de får varandra att må bra och känna sig omtyckta. Jag tror, precis som Andy, att hade inte Liam varit där – hade inte han blivit så speciellt för Andy, då hade Jens varit den. Då hade de kunnat vara tillsammans i evigheternas evighet. Och det är kanske det som gör den här delen så jobbig, att veta hur rätt det här kunde ha varit. Att veta hur svårt det är för Andy att släppa det här, trots att han vill lämna Liam bakom sig och ge Jens vad han förtjänar. Kanske är det det som är så jobbigt, som kopplas så till mitt eget liv – känslan av att ha hittat någon som är helt rätt, som allting känns så väldigt, väldigt självklart med, bara för att sedan förlora dem. Det gör ont. Och jag förstår honom. Jag förstår dem bägge två. Jag är glad att fina, fina, fina Jens sade till. Att han vet att han är värd all uppmärksamhet, inte bara en del av den. Men som det måste göra ont. Jag vill inte se honom ledsen. Och hur säger man hejdå? Okej. Jag har hittat anledningen till varför jag blir ledsen när jag läser det här: du är spot on. Du sätter alla känslor, alla tveksamheter. Oron. Det är grymt bra skrivet och jag är glad, trots att det gör ont i bröstet och jag måste tänka på annat för att inte börja gråta. Men Andys oro att det är något fel på honom. Nej. Nej. Nej. (Liknelsen med äggklockan är underbar) Och mammorna och deras ledsna, trasiga söner. De måste prata ihop sig om något! Aj. | mizzkitty - 8 jun 14 - 21:20- Betyg:  | Så sjukt bra, alla kapitel hänger verkligen ihop. Du är
fantastisk på att skriva. Är helt fast vid delarna och hela
den här historien. Du skriver på ett helt otroligt sätt, som
verkligen fångar läsarnas uppmärksamhet. Och dessutom så
kommer man in i Andys sätt att se på saker och ting och hur
han tänker. Väntar på en fortsättning. | | Alli_ - 8 jun 14 - 14:51- Betyg: | Jag är helt fast! Har sträckläst alla kapitel och väntar med spänning på nästa del!
Jag älskar sättet du skriver på, hur du får känslorna så verkliga, HELT UNDERBART!
Måste erkänna att hur idiotisk Liam än är som inte vågar visa ven han verkligen är så hejar jag på han., hoppas o tror att han någon dag ska få tillräckligt med mod. |
|
|
|
