Bara ett minne- one shot |
Hej allihopa!
Här är en liten novell som jag skrev här om dagen. jag skulle uppskatta era åsikter om novellen i helhet, och om knorren på slutet.
enjoy!
Bara ett minne
Gyllne guld målade dockans mjuka drag. Små kubiska rubiner placerade med ytterst varsamhet och precision runt det cylindriska kroppen. Babushka dockor så hette de, vanligtvis är de tillverkade av trä. Men dockan bakom glasskyddet var extraordinär, det var det enda i det pompösa palatsrummet som fångade min syn. Jag tittade förundrat på skapelsen framför mig, hur kan en människa vara kapabel till att skapa något så vackert och litet.
” Dockan är den enda av sitt slag, ni har en utomordentlig syn Madame det är inte många som kan uppskatta ett mästerverk.” Jag vände mig överraskat om mot den viskande rösten. ” Ursäkta mig om jag skrämde er Madame, det var inte min avsikt” Sa han och böjde ursäktande på sitt huvud ” Nej, det gör inget. Det är jag som är alldeles försjunken i mina egna tankar” svarade jag leende. ”Får jag fråga Madame, vad var det som fick er att bli intresserad av vår enkla palats? ” Jag tittade lite undrande på mannen framför mig. Katarinapalatset var allt annat än enkelt. Visserligen var det bara sommarpalatset för Rysslands före detta tsarer men ändå enkelt var inte ett ord som gör det försänt. ” Man kan säga att jag kom hit för inspiration till min roman, jag är nämligen författare...” förklarade jag " men hittills har jag inte hittat något intressant" fortsatte jag lite besviket. ” Men då kanske jag kan jag hjälpa er att se bättre” sa han och svepte med handen framför sig.
Jag visste inte varför men min författarinstinkt sa mig att här hos den okända mannen log de ord som jag sökte. I timmar gick vi runt i den enorma palatset från den ena praktfulla rummet till det andra. Jag hade alltid sett sådana rum som själlösa och enformiga försök till makt på andras bekostnad, det berodde mest på min solidariska uppfostran. Men nu såg jag en plats där ödet skrevs till ljuv balmusik och eleganta klänningar. Kärlek och hat i samexistens, revolutioner som lurar i salarnas mörka hörn. Jag lyssnade förtrollad till varje stavelse som manen yttrade. Det var som att ha ett levande minne som berättade om sig själv. Tiden var inte nog för allt som har hänt mellan palatsets påkostade väggar,jag gick tillbaks nästa dag och dagen efter och efter det. Min anteckningsplock fylldes av små berättelser om tsarfamiljen som till min förvåning var ganska normala trots alla kejserliga krav och politik.
En eftermiddag satt vi i en av de soliga balkongerna som vette mot trädgården, han satt framför mig med stängda ögon och njöt av det varma solskenet. Det var min fjärde besök i rad och jag kunde inte tygla min nyfikenhet någon mer ” Aleksi, får jag fråga en sak...” Han nickade men öppnade inte ögonen ” Vad är din berättelse? Hur kommer det sig att du vet så mycket om palatset?”
”Du borde veta vid det här laget..” sa han och log ”Kom jag så ska jag visa dig ” Jag följde efter lite grubblande vad menade han egentligen, vad är det jag borde veta? Plötsligt stannade Aleksi i en avlång hall. Väggarna var täckta med målningar, och på vissa platser hängde några svartvita fotografier. Jag kom ihåg att vi passerade här en gång när Aleksi visade mig en målning av den avrättade tsarfamiljen. ” Under revolutionen avrättades människor till höger och vänster....” Började Aleksi berätta halvt försjunken i sina egna tankar ” Det var blodigt och hänsynslöst. Flera aristokrater la foten bakom ryggen och försvann, men många kom aldrig undan folkets vrede..” Han gick runt och stannade framför ett litet fotografi ” Min familj var en av dessa familjer. Det hjälpte inte att vi gav upp alla våra rättigheter och ägodelar. Människorna var helt enkelt förblindade av hat och förvrängda idéer om frihet” Han blev tyst ett tag men fortsatte sen” Vissa gjorde allt för att överleva till och med hugga sina egna i ryggen, eller bara sätta en kula i huvudet på dem. Vilket som, det spelar ingen roll så länge du visar din lojalitet mot den nya regimen. Tro mig, när skräcken har en i sitt grepp finns det inget man inte förmår göra.” Han vinkade fram mig” Titta, den här var den sista bilden av tsarfamiljen på Katarinapalatset sommaren innan revolutionen. Visste du att Babushka dockan du tittade på här om dagen var en födelsedagspresent från tsaren till hans son. Han fick den dagen då den här fotografiet togs ” Jag tittade lite frågande på honom ”Han älskade den så mycket, det var hans käraste ägodel, men tragiskt nog fick han inte behålla den någon längre tid” Jag vände mig mot fotografiet, det var nött och oklar men där kunde jag urskilja en leende yngre version av Aleksi bredvid tsaren.
|
|
|
|
