The Forbidden Kiss -62- Där jag hör hemma |
Tillbaka från praktiken och nu kommer fortsättningen på TFK
-
Jag gömde mig mot soffan och han började skratta sitt sällsynta underbara skratt.
”Du vill seriöst ta min tröja och spinga ut? Vilken tröja då och vart skulle du springa?” frågade han. Jag log bakom mina händer och fnittrade igen vilket inte var likt mig. Jag brukade sällan fnittra så mycket. Men jag hade redan sagt A så då fick jag säga B också.
”Den du har på dig”, svarade jag dovt mot soffan. ”Och springa utomhus.”
”Vad?!” skrattade han chockat. ”Det var oväntat. Men för att få av mig tröjan kan du inte gömma dig i soffan” påpekade han.
”Som om jag skulle lyckas med en sådan sak.”
”Försök du”, sade han uppmanande. ”Men jag kan inte lova att du kommer så nära yttedörren dock”, varnade han fundersamt. Jag var häpen av hans förslag. Men jag rullade långsamt tills jag såg honom. Han hostade till. ”Du vill verkligen ge dig på min tröja”, märkte han och skrattade roat. Han slog ut med händerna. ”Bara att göra det om det nu är din önska”, sade han. Jag bet mig i läppen och kunde inte släppa min fåniga tanke. Jag hade ett lite val problem, skulle jag verkligen göra det eller skulle jag inte. Jag skrattade dumt.
”Jag låter bli. Man ska inte leka med elden”, kläckte jag ur mig. Han hostade till för att dölja sitt skratt.
”Du sade vadå?” frågade han. Jag rynkade pannan, ja vad sade jag.
”Okej, nu byter vi ämne”, svarade jag och lade armarna i kors. Han skrattade milt och rörde lätt vid min kind.
”Ta det lugnt”, sade han och gick iväg mot köket. Jag såg hans ryggtavla och tittade på mina händer. Ja men vad fan, det kan inte bli värre.
Jag reste mig upp och satte bestämt ner andetagen till väldigt tysta, hjärtslagen blev mjukare och jag följde efter hans doft spår tills han stod stilla. Vid kylskåpet. Jag stod tyst vid dörrkarmen och väntade tills han öppnade kylskåpet och därmed fick mindre uppsyn på dörröppningen. Jag gick tyst med bestämt fram, väntade på att muskeln i axeln skulle förflytta sig för att sedan stänga kylskåpsdörren och därmed förflytta mig så jag var utom synfältet. Han hade ryggen återigen mot mig och satte ner mjölkpaketet mot träskivan till diskbänk. Han stannade upp kort och lyssnade efter vad som störde luften men visade inga tecken på att ha upptäckt mig. Han återvände till mjölkpaketet. Jag tog min chans och rusade fram mot honom, slog till vid knävecken samtidigt som jag tog tag i tröjans underkant. Han vinglade till totalt överraskad. Fick vänster handen under tröjan för att knuffa honom lätt vilket gjorde att han återigen fick leta efter balansen. Jag visste att jag inte hade så mycket mer tid innan han skulle återfå kontrollen över situationen. Men jag lyckades till både min och hans förvåning att få av tröjan i ett smidigt svep och parering. Jag backade sedan av och han tog tag i diskbänken för att stabilisera sin balans. Han tittade förvånat på mig och jag slog ut med händerna.
”Du sade att jag skulle göra det”, sade jag och viftade med tröjan. Han höjde ett ögonbryn och lade armarna i kors. Jag höll blicken ovanför axlarna för mitt eget bästa.
”Det var … oväntat helt klart. Ville du inte springa också?” frågade han väldigt medvetet. Jag hade tittat på hans tröja i min hand och märkte inte av att han stod bredvid mig. Tills han satte sin hand på min ena knutna.
”Mår du bra?” frågade han förvirrat. Jag log och skakade på huvudet.
”Det kändes så normalt, en sådan simpel sak som att ta din tröja”, sade jag och gav tillbaka den.
Han tog fundersamt emot den och sneglade på den för att sedan snegla på mig.
”Kändes normalt? Hur menar du?” frågade han.
”Ja, ingen som försöker döda någon och ingen som hotar eller liknande. Det kändes … normalt. Som vi var normala”, svarade jag och mötte hans blick. Hans axlar sjönk lite medlidsamt.
”Jag vet att jag tjatar, men allt är vad man gör det till. Hur du formar omgivningen och vad du gör med dina egenskaper”, började han. Jag himlade med ögonen men log roat.
”Jag fattar. Visst jag lämnade mina föräldrar, även om de aldrig brytt sig om mig så saknar jag ju dem. Men jag kan inte sätta dem i skottlinjen också. Jag kände mig normal som … som om jag bodde här”, sade jag och lade armarna i ett osäkert kors.
”Vad menar du med det känns som du bor här?” frågade han och pekade på mig.
”Ja, som jag tillhör ett hem …”
”Inte ens nära”, avbröt han. Jag rynkade pannan och tappade mitt kors i ren chock. ”Du bor här”, klippte han av. ”Annars hade inte jag stått här nu”, lade han till milt och ryckte på axlarna. Jag sneglade på omgivningen innan jag pekade bestämt på honom.
”Om jag ska stanna så sköter jag inredningen”, sade jag fast. Han sprack upp i ett leende.
”Taget”, sade han och tog tag i min axel för att dra mig till sig. Han kramade om mig och gud vad gott man fick dofta. Jag blinkade till innan jag frigjorde mig.
”Vänta, jag har en idé”, utbrast jag.
”Ingår min tröja i den”, frågade han misstänksamt. Jag himlade med ögonen.
”Nej, utan en dag utan vampyrismen”, sade jag och pekade på honom. ”Vi dra ut hela gänget på vad som helst. Shopping, bio, fika, festa eller so whatever” fortsatte jag.
”Om vi sticker och äter själva efter”, sade han och lade armarna i ett bestämt kors.
”Vi alla kan väl äta”, påpekade jag och förstod inte vad som hindrade oss.
”Nej, vi dra ut sen själva efter hela grejen”, förklarade han men jag fattade ändå inte och rynkade pannan. Han himlade med ögonen. ”Här försöker jag bjuda ut dig och du säger inget”, skrattade han och skulle just dra mig till sig. Jag pekade på honom.
”Okej biffen men ta på dig tröjan först”, sade jag. Han sneglade på tröjan och sedan på mig.
”Det var du som tog av den”, påpekade han.
”Spelar ingen roll.”
”Inte det … Fast jag vill duscha så häng med”, sade han och släppte tröjan, fick snabbt tag på mig innan jag reagerade. Innan jag ens hann skrika så hängde jag över hans axel.
”Men vad gör du?!” skrattade jag och försökte utan framgång komma ner.
”Det sade jag ju innan, jag ska duscha.” Jag skrek.
”Släpp ner mig!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 27 maj 14 - 00:33- Betyg:  | | :) Alltid lika roligt att se en ny del... bäst i denna var när Spika sa att hon bodde här- annars hade han aldrig stått ut att behandlas så *;) | | mizzkitty - 26 maj 14 - 11:10- Betyg: | Dem är härliga dem två, och dem passar så perfekt tillsammans.
Härligt att läsa :), hoppas på en fortsättning snart. |
|
|
|
