En sovjetisk kärlek (del 1/?) |
Flickan i spegeln. Hon har axellångt, sandfärgat hår som ligger i våta, sammanfogade hårtestar. Runda, stora ögon. Sådär förvånansvärt blågrå som vilken unges som helst. Och nästippen som pekar uppåt, små näsvingar, en fin amorbåge och en fyllig underläpp som hon ärvt från sin pappa. Hennes pappa, som olikt alla plastpappor, var världens bästa. Inte bara för att han alltid brukade ta med en nätkorg med mandariner och choklad invirad i silkespapper med små björnar på. Han var liksom äkta. Den där pappan som luktade rakvatten och som hade lite stickig stubb om man kramade honom och vars kramar kändes varma och gosiga.
“Lenka”, brukade han säga till henne. Och rufsa om henne i håret med sina händer som ofta var färgfläckiga eller hade några spår efter kolkritor. Han var så estetisk som det bara gick att vara. Och enligt mamma höll han ju en estetisk “oreda”. Smutsig, färgfläckig, lägenheten var jämt överbelamrad med stafflier härs och tvärs med en massa färgtuber, tomma som nyinköpta, och gamla dagstidningar låg som en matta över golvet. Mestadels för att skydda det lackerade trägolvet från färg, men också för att pappa fann inspiration från dem när han satt där på sin lilla pall och målade. Ibland brukade han kolla ned bland insändarnas poesiredovisningar och viska “hon hade volangmönstrad klänning och sjöng så fint. Mm, det är väl om dig, Lenka. Du har ju en volangmönstrad klänning och du sjunger väl någorlunda fint”. Så började han skissa på en liten flicka med volangmönstrad klänning.
På vintrarna brukade han gå ut på innergården, nästan naken. Så hävde han alltid en hink med iskallt vatten över sig. Och så brukade han sitta och sjunga för mig. Guds sånger. Han sa att Gud skulle man lyssna på, tillbe och så skulle man läsa bibeln. Ibland skrämde han mig nästan. När han sa att han kunde se farmor bakom mig, så vände jag mig alltid oroligt om och kände kalla kårar när ingen stod där. Hon var död sedan länge sedan.
“Lena! Kom hit! Med en gång!”.
Flickan vaknar oroligt upp ur sina dagdrömmar, kliver ned från pallen och tassar fram till badrumsdörren. Är hon redan hemma?
“Vad har jag sagt om att bråda runt såhär på kvällarna?”.
Mamma är trött. Sliten och hängig efter en lång arbetsdag. Egentligen tycker Lena synd om henne. Hon vill bara kunna lägga armarna om hennes tunna midja, dra in doften av hennes goda parfym och känna hur hennes sammanbitenhet släpper och hon blir sådär mjuk och gosig. Hon skulle kunna skratta lite smått, berätta om någonting som har hänt på jobbet, låta Lena få sitta uppe tillsammans med henne och sörpla lite rödbetssoppa och äta smörinsmorda brödskivor. Men mamma har Sergej. Och så är hon för utsliten och upprörd. Hennes ögon är rödsprängda och håret ser ovårdat ut, trots den pedantiska håruppsättningen som tog henne två timmar att göra imorse.
“Ner i säng med dig! Annars ropar jag hit Sergej så han ger dig smisk”.
Lena springer snabbt till sitt rum och dimper ned under täcket. Med pulsen som vibrerar i öronen, försöker hon urskilja mammas och Sergejs prat ute i vardagsrummet.
“Har du inte kollat så att hon sov?”, väser mamma.
“Jo, hon sov. Jag lade henne i sängen vid åtta tiden”, svarar en sömndrucken mansröst. Sergej hade somnat i soffan efter det att han hade bäddat om Lena och släckt hennes lampa.
“Och så var hon uppe och sprang omkring nu!”, frustar mamma ilsket. “Du skulle hålla ögonen på henne. Om hon kliver upp sådär fler gånger så vet du vad som måste göras”.
Lena drog täcket ända upp till hakan och försökte få kontakt med Gud. Pappa hade ju sagt att hon skulle tillbe honom varje kväll. Speciellt om man hade syndat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 26 maj 14 - 00:37- Betyg:  | | Verkar väldigt intressant! Du skriver otroligt bra och jag vill gärna läsa mer :) Mejla nästa del?^^ |
|
|
|
