(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 22 |
Kapitel 22
Poppy
Poppy använde blicken för att försöka bränna hål på sätet framför sig där Brandon satt bredvid Ruby. Hon som hade gillat Ruby, vilket snabbt hade gått över. Det var inte så att hon ville ha Brandon, men det betydde ju inte att någon annan skulle få honom heller. Hennes logiska tänkande svek henne en aning.
Sedan förstod hon det väl också, det var ju för det första hon som helt oprovocerat kastat sig över Brandon. Han hade mer gemensamt med Ruby också medan han och Poppy var motsatser till varandra.
De satt och sjöng en töntig låt framför henne, hon suckade lite och lutade huvudet mot rutan. Utanför kunde hon se utdragna träd och små söta hus.
Oh, susie
We”ve run out of time
Oh,Susie
Say what”s on your mind
We”ve got nowhere to run
We were much to young
Poppy ville sparka lite på sätet framför sig men hon lät bli, istället blundade hon för att slippa bli åksjuk. Det hjälpte inte, allt kändes betydligt mycket värre. Hon blev sällan åksjuk med buss var inte hennes grej, speciellt inte när hon var van vid att åka i tunnlar, under marken och inte så långa sträckor.
”Fy fan” Sa hon lagom högt och satte på sig hörlurar, så att hon åtminstone slapp lyssna på glädjespridarna framför. Ramones fick bli sällskapet resten av resan, även om hon egentligen föredrog att inte lyssna på något alls. Ju mer hon tänkte på det, desto mer upprörd blev hon över det faktum att hon var tvungen att lyssna på pinhead bara för att Ruby satt och ylade tillsammans med Brandon, vad fan var han så jävla munter för? Det var han ju aldrig annars, kunde han inte hålla sig till det?
För att distrahera sig lite, planerade hon nästa hårfärg, hon var trött på den brandgula, det hade egentligen varit ett misstag. Grönt gick ju alltid hem, eller kanske bara väldigt rosa, eller lila det hade varit länge sedan. När hon ändå höll på kanske hon skulle våga göra den där tatueringen hon funderat på i all evighet. Jävla Brandon.
Brandon Frost
Att åka dit, hade varit skittråkigt, att åka hem däremot var kul, han satt bredvid Ruby och skrattade åt ingenting egentligen. Det var länge sedan han gjort det, om han ens hade gjort det, någonsin, det skulle han i alla fall berätta för Charlotte
”Har du ingen mer låt, du vet en såndär bra låt?” Ruby fnissade och bläddrade i Brandons telefon.
”Har inte du någon?”
Ruby nickade och bläddrade bland sina egna låtar, hon stannade på en och tryckte på play.
”Okej den här är bra, lite reggae… alltså den är bra på riktigt… inte en ha ha ha vilken dålig låt som är så dålig så den blir bra, utan genuint bra”
Brandon lyssnade plikttroget, han hade inte tagit Ruby för en reggaetjej, han hade faktiskt inte ens reflekterat över vad Ruby var för slags tjej, mer än att hon var snäll och rolig, två bra egenskaper enligt Brandon, sen såg hon ju bra ut också vilken var en bonus.
I say
I don”t like cricket oh no
I love it
I don”t like cricket no no
I love it
Don”t you walk thru” my words
You got to show some respect
Don”t you walk thru” my words
Cause you ain”t heard me out yet
Han kände igen låten, men kunde inte säga vad den hette, eller vem som framförde den. Det lät inte som någon Max skulle spelat för honom heller. Den kanske bara var väldigt lik någon annan låt.
”Jag gillar den” Sa han, men var inte säker på att han menade det. Det kändes som en låt som krävde en hel del uppmärksamhet innan det gick att uppskatta den. En sån låt som envist planerade sig i hjärnan och aldrig lämnade den igen. Han skulle fråga Max om den senare, han kunde säkert säga precis vad den kom ifrån, även om han inte lyssnade på så mycket mer än Bob Marley när det kom till reaggae.
Ruby skrattade bara åt honom, som om det var uppenbart att han inte visste vad han skulle tycka om den. Förvisso lyssnade Brandon på en del tvivelaktig musik som Max klagade högljutt på, så han sa inget mer om låten, utan lyssnade bara klart på den. Max behövde faktiskt lära sig att uppskatta Bonnie Taylor.
Brandon sneglade på Ruby som verkade vara helt uppe i sina egna tankar. Han undrade vad som skulle hända när de kom hem. Om de ens skulle se varandra igen. Han kunde ju inte lägga allt det ansvaret på Ruby. Det enda han kunde göra var att fråga Max hur han skulle lösa det. Nu var ju inte Max den som var så mycket bättre när det kom till sånt, men han var betydligt bättre än Brandon. Han skulle ju kunna fråga Lilly också, hon var ju tjej och förmodligen mentalt äldre än honom. För att trotsa sig själv tog han fram sin telefon och gav den till Ruby som tittade på den några sekunder.
”Du borde lägga in ditt nummer” Sa han och hoppades på att han inte lät lika nervös och idiotisk som han kände sig.
Ruby verkade inte ens lägga märke till det utan tog bara telefonen och började trycka på den. Det kändes som att det tog lite väl lång tid för att lägga in ett nummer.
”Jag skickade ett sms till mig så jag har ditt” Sa hon sådär simpelt som han också ville säga saker. Men han var tyvärr en sån som la ner all tid i världen på att göra saker krångligt och jobbigt.
”Vad bra” Fick han fram lite torftigt och log men det syntes säkert inte genom skägget.
”Jag borde han raka av skiten” Han drog i skägget och såg fundersam ut, det hade faktiskt sina nackdelar att ha det. Synd bara att han såg ut som ett barn utan det. Vilket inte var till någon fördel när han redan hade social mentalitet som ett barn.
”Nej gör inte det, jag gillar det” Och så var det bestämt, skägget fick stanna.
Max Lowsley
”Värst vad tighta dom där har blivit då”
Max följde Olivers exempel och satte sig på knä med magen mot ryggstödet för att kunna se längre bak i bussen. Blicken fastnade på Ruby och Brandon som satt med huvudena tätt ihop. De satt tillräckligt nära för att Max skulle höra vilken låt de sjöng på och han kunde inte låta bli att le lite. Det var en typisk Brandon-på-bra-humör-låt. Vilket Max inte hade någonting emot, det var få förunnat.
Come on Eileen
Oh, i swear what he means
At this moment you mean everything
”Det är väl fint” Max fortsatte att titta på dem där de lutade sig över en telefon som de höll i. Han var glad att Brandon verkat hitta lite fler personer än bara han att umgås med.
”Undrar vad Poppy tycker om det…” Oliver lät fundersam, men Max hade ingen aning om varför Poppy skulle bry sig. Hon satt ju bakom och tittade ut genom fönstret med halvöppna ögon, om någon såg trött ut, så var det hon.
”Vadådå?” Max fortsatte att titta på dem, han kunde inte låta bli, de såg så söta ut tillsammans. Som att de passade ihop på ett väldigt bra sätt. Max gillade ju Poppy, men hon såg inte lika bra ut bredvid Brandon, inte som Ruby gjorde.
”Ja hon har väl satte äganderättstämpel på honom tills hon hittar någon annan” Oliver lät lite road men Max tyckte inte det lät det minsta kul. Han uppskattade inte att någon använde och kastade bort Brandon.
Max vände sig om och satte sig ordentligt igen, Oliver gjorde samma sak. De satt tysta en stund innan Oliver började prata.
”Ja berättade om dig, för mamma”
”Inget dåligt hoppas jag”
”Nej”
”Vad sa du då?”
”Åh du vet, söt, smakar gott… förtjusande skratt och oemotståndligt leende” Oliver sa det på ett sådant sätt att Max inte kunde avgöra om han drev med honom eller inte. Vilket som kände han en röd nyans sprida sig i hela ansiktet och han var tvungen att titta ner på låren.
”I alla fall, hon vill att vi ska åka dit… om du vill, du måste inte”
Trots att Max för allt i världen inte kände sig särskilt bekväm med tanken att åka dit, inte om det var sådana saker Oliver sa om honom, hörde han ändå sig själv säg något helt annat.
”Det kan vi ju göra” Max skulle aldrig ringa och säga något till sin mamma om Oliver, aldrig, kanske pappa, eller Julian men inte mamma. Dessutom Det kan vi ju göra han kunde ju sagt något normalt som ja vad roligt eller så.
”Okej” Oliver lät glad och lättad, så Max antar att han svarat rätt ändå.
”Pssst, Max” Max vände sig om för att se Brandon som flyttat fram några säten och vinkade åt honom. Max reste sig upp och sjönk ned bredvid Brandon istället.
”Vad är det?”
”Hur gör man, om man träffar någon som man vill träffa igen, utan att låta helt dum i huvudet”
”Du får väl fråga henne om ni ska hitta på något, någon dag bara, jag vet inte” Max viskade bara för att Brandon hade gjort det, även om han var säker på att ingen kunde höra dem ändå. Alla hade hörlurar på sig, det var så det funkade i dagens samhälle.
”Utan att låta töntig”
”Jag vet inte, är inte den där basutställningen du alltid går på snart, fråga om hon följa med eller nått”
”Åh, smart, hon gillar ju att spela bas…” Max nickade, nöjd med sig själv, som om han precis skapat världsfred.
Låtar
Secret service- Oh, susie
10cc-Dreadlock Holiday
Dexys midnight runners- Come on Eileen
|
| Kommentarer | | beatriceni - 26 maj 14 - 01:16 | | Så kul att få låttips i slutet på typ varje kapitel :D bra som vanligt, Max och Oliver är söta <3 |
|
|
|
