Skräcken i att älska, del 2 |
”Vad är ditt problem?!” Matthias tog tag i hennes hand, i ett försök att stoppa henne från att gå ifrån honom. Hon vände sig om. De gröna ögonen blixtrade när de mötte hans.
”Du frågar vad mitt problem är? Du! Du är mitt problem!” Hon ryckte ifrån sig handen och fortsatte ut från trädgården. Hon var trött, så innerligt trött på att alltid vara andrahandsvalet och gränsen hade blivit nådd. Man klarade inte allt, det om något hade hon lärt sig. Han följde efter henne.
”Jag förstår inte”. När hon inte svarade stannade han.
”Kan du snälla säga vad jag gjort för fel?!” åter igen vände hon sig om när hon hörde den irriterade tonen i hans röst. Den här gången var ögonen tårfyllda och hon drog efter andan.
”Du ser det inte, ellerhur? Varför är jag förvånad” Hon skrattade till, ett sorgset, kallt skratt som lämnade rysningar längs hennes rygg.
” Jag älskar dig. Jag älskar dig. Dina tankar, din doft, dina smilgropar som leker vid dina kinder när du ler, eller rösten du får när du pratar om något du älskar. Jag vill inget hellre än att vara nära dig, på riktigt, och känna dina andetag mot min nacke. Jag lyssnar på dina tankar och känslor när din värld gång på gång rasar samman i hopp om att du ska se mig. Jag är så jävla dum, för det kommer aldrig vara mig du ser. Det är alltid hon, trots att hon gång på gång krossar allt du är. Jag älskar dig, genuint och ärligt och min själ skriker efter att ge dig den kärlek du förtjänar. Men det kommer aldrig någonsin vara mig du ser, Matthias, och jag har fått nog nu”. Tystnaden lade sig över dem. Det var som om jorden stannade, som om fåglarna uppe bland träden, eller syrsorna i gräset, tystnade. Iaktod dem.
Mathias stirrade på henne. Han ville säga så mycket, han ville dra henne intill sig och viska att ”älskling, det är dig jag ser”, men samtidigt ville han springa därifrån, fly. Från henne, från känslorna och från hela världen, för det var inte det här han hade planerat. Det var inte såhär han hade tänkt att hans liv skulle vara. Han förbannade att han hittat henne den där regniga vårdagen, samtidigt som han tackade henne. För aldrig någonsin skulle han träffa någon som henne igen. Han rynkade pannan i medkänsla när han hörde henne snyfta till.
”Det är nu du ska säga något fint tillbaka” viskade hon medan salta tårar smög nerför hennes kinder. Hon tog upp handen för att ta bort dem. Hon hatade att gråta framför andra.
” Efedra jag...” han tystnade. Hjärtat galopperade i hans bröstkorg. Han visste att det var nu eller aldrig. Att tiden han längtat efter, men samtidigt fasat så enormt för, var kommen. Och han hade inga ord.
|
| Kommentarer | | martobicat - 25 maj 14 - 03:30 | | Kärlek!!!! |
|
|
|
