(Har ingen titel) |
Kära dagbok
Jag har inte skrivit på ett tag nu men det är väll för att det inte fanns mycket att skriva.
En dag orkade jag inte längre, och den dagen känns det som om en bit av mig bara dog ,efter alla år fyllda med skit så bara gick jag sönder det blev för mycket för mig. Att leva med mobning är ett helvete många tror dom förstår smärtan man lever med men ingen som inte själv har levt med det vet.
Det är länge sedan allt hände eller ja ca 2 år men ändå!! min smärta finns kvar.
Jag kommer ha ärr hela livet så är det bara!!
jag brukar gråta när ingen ser, jag skriver mina känslor och jag sjunger utav sorg och skriker utav ren smärta när ingen hör . Det är bättre nu men vissa dagar tittar känslorna fram och det kan leda till mina humör svängningar.
Det är bara när jag är med mina vänner, hemma eller i stallet där jag är mitt gamla jag men jag jobbar med det och hoppas att kunna vara mig själv fullt ut i skolan en dag och att inte längre vara rädd, jag menar alla är snälla förstående så varför är jag rädd? men om man har varit med om så mycket skit så sätter det sig i huvudet och en röst brukar alltid säga till mig att jag måste vara försiktig och att jag inte kan lita på så många. Men jag gör framsteg varenda dag jag har även pratat lite med killar och jag vet att det låter töntigt men för mig är det ett stort framsteg förut var jag livrädd att ens gå nära dom och jag är fortfarande orolig . Jag är överlycklig att jag är där jag är.
Jag letar fortfarande efter min plats. ofta får jag känslan av att inte veta om jag hör hemma där jag är och jag vet ärligt talat inte längre vart det kan vara men jag antar att det är bara att vänta och se.
mitt mål är att en dag ska allt bli som det en gång för längesedan varit
Jag va den glada positiva lilla tjejen som njöt av livet varenda dag och som alltid var snäll och aldrig ville någon annan illa. nu är jag en som jag inte vill vara och jag vill bara släppa ut mitt riktiga jag hela tiden men något säger stopp .
|
|
|
|
