[M/M] De sju dödssynderna. [Del 34] |
vart är ni, kära läsare? varför kan jag inte se era namn? varför får jag inte tillfälle att tacka er, för att ni läser? jag ser bara siffror som tickar och jag talar inte deras språk.
Ditt skydd och din klippgrav
är här våra knutna händer.
Och hör, vi ber, fast inte om nåd,
med hopbitna tänder:
Jag orkar.
- Högmod, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Jag har ju sagt det hela tiden, har jag inte? Det är något fel, borde vi inte-” Viskandes och knuffandes såg Alexander hur resten av laget joggade ner för trapporna till omklädningsrummen. Hjärtat bultade hårt på sin lilla hylla i bröstet och han nickade kort till ett par killar ur motståndarlaget när de gick förbi honom. Han hade blivit bänkad efter första halvlek, trots att han spelade bra. Coachen sade att han var för snäll mot motståndarna, att han måste våga ta i och bli mer fysisk, men inte kunde Alexander rå för att killen han skulle täcka hade mörkt hår och en kropp alldeles för tunn för fotboll. Han ville inte riskera någonting.
En klapp på axeln fick honom att kolla upp och coachens leende bad nästan om ursäkt för vad han ropat åt honom, där han stått vid sidan av planen. ”Allting okej, Alex?”
Han nickade och rättade till väskan, tvingade sig själv att ta ett steg och sedan ett annat. Allt närmre omklädningsrummet och de andras blickar och låga röster.
”Du kommer in i det igen, oroa dig inte.” Han kunde känna coachens blick när han i tystnad fortsatte ner för trapporna och när han stod i duschen, isolerad av de brännande strålarna med killarnas skrik ekande mellan kakelväggarna, då undrade han om han verkligen ville komma in i det igen.
[15:42 meddelande ej sänt, sparat i utskick]Vi förlorade. Men det gör inte så mycket, konstigt nog. Det var skönt att vara där ute, med alla andra. Jag saknar dig.
”Du, Alex”, Marcus satte sig ner bredvid honom på bänken, det röda håret droppade och Alexander lekte med mobilen där han satt, fortfarande inlindad i handduken trots att de flesta redan bytt om. Han orkade inte, det var skönt att bara sitta där. ”Jag, Colin och Dean tänkte dra ut ikväll. Vill du hänga med? Fira första förlusten?” Leendet försökte smitta av sig, men Alexanders läppar vägrade.
”Jag vet inte”, mumlade han och de ljusa ögonen letade sig över lagkamraterna, fann Colin som stod vid spegeln och försökte fixa till frisyren. De såg på varandra genom spegelglaset men ingen sade eller gjorde något. ”Jag tror jag drar hem.”
Marcus nickade, sade någonting om nästa gång innan han tog sin väska och gick. Det skulle ta ytterligare tjugo minuter och två osända meddelanden innan Alexander var färdig och de kunde släcka i omklädningsrummet.
[16:57 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Det är tomt utan dig. Jules säger att det kommer bli lättare men jag vet inte. Jag känner mig dum i huvudet, du måste tro mig när jag säger att jag inte ville det här. Det gör ont.
Upp på tå. Lyft vänstra benet, tänk på grundpositionen. Oscar dansade med slutna ögon. Mobilen spelade musiken så högt den kunde och det skorrande ljudet fyllde tomrummet mellan vardagsrummets bleka väggar. Sakerna på golvet hade skjutits upp mot väggen för att göra plats och svetten rann ner för hans panna. Upp på tå, tappa inte balansen. Andas in genom näsan och bak med axlarna. Han hörde knackandet på dörren men visste att Jules kunde låsa upp själv. Musiken dog ut för att sedan starta om igen, några sekunder senare. Grundposition. Upp på tå.
”Oscar, sluta.” Musiken stängdes av mitt i en rörelse och Oscar tappade balansen, han skulle ha ramlat över en kvarglömd tröja om inte Jules stöttat honom. Han kunde känna pulsen i öronen och benen skakade, som om han dansat konstant i flera timmar. Han vågade inte kolla på klockan. Jules vackra ögonbryn drogs ihop och hennes andra hand strök undan hans svettiga lugg. ”Hur länge har du-”, började hon men Oscar skakade på huvudet och vek undan blicken. Han ville inte veta. Händerna guidade honom till soffan och trots att han var svettig och varm drog hon honom intill sig i en kram. En kram som nästan aldrig tog slut.
”Det ordnar sig. Han lämnade ett tomrum och du vet inte hur du ska fylla det, jag fattar. Men Oscar, du kan inte pressa dig själv såhär. Du dansar redan mer än tidigare, kroppen tål inte så mycket påfrestning, det här är inte hälsosamt.”
Oscar satt bara tyst, han lindade armarna kring Jules midja och gömde ansiktet i hennes ljusa blus. Det gråa linnet hängde slappt från hans axlar och han visste att han magrat de senaste veckorna.
”Jag trodde att-, om jag bara-”, hans hjärna hade förlorat funktionen att sätta ihop fullständiga meningar och det blev bara svårare och svårare ju mer Oscar försökte. ”Jag vill inte träffa Filip ikväll.” Tystnad. En hand som fortsatte att stryka hans lockiga hår.
”Han är jättetrevlig”, viskade Jules och Oscar skakade på huvudet, ville säga att han inte var redo. Att han inte ville. Att han inte kunde träffa någon annan. Att det inte var rätt mot varken Filip eller honom. Eller Alexander. Speciellt inte Alexander. ”Du kan väl träffa honom bara som kompis, då? Du måste ut, Oscar. Du kan inte låsa in dig själv, speciellt inte för andras skull. Lova att du går ut.”
Oscar nickade långsamt och han kunde känna Jules leende, som om det fyllde hela rummet.
[01:04 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Hata mig inte, men jag hade roligt ikväll.
[01:06 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Utan dig.. Det känns konstigt.
snälla. lämna en kommentar när ni har läst. det betyder så mycket.
|
| Kommentarer | | ilenna - 20 maj 14 - 21:17 | okej innan jag kommenterar den här delen lite mer ordentligt måste jag bara skriva något fånigt som dök upp i mitt huvud i första stycket haha:
när jag läste att han inte velat tackla en mörkhårig kille med tunn kropp - tänk så har Andy och Alex mött varandra i någon match någon gång hihi (a)
Åh nu har jag läst resterande stycken och åh.. jag vet inte något bättre sätt att beskriva det på än: åh.
Det gör så ont och samtidigt är dina meningar så fina.
Jag älskar början - jag tycker om att läsa om Alexanders fotboll (hade gärna velat få någon scen där han fortfarande var på planen också - inte för att det blev dåligt utan, vi fick ju fakta om det ändå, men för att jag ändå skulle tyckt om det :D)
Och alltså; att Alex inte brydde sig så mycket om att dom förlorade, han som älskat fotbollen över allt annat typ, det gör det så extra tydligt att det här med Oscar betydde obeskrivligt mycket och fortfarande gör - för annars skulle han ha gått vidare och älskat att vara på planen och sedan varit förbannad för att han fått gå av, för att fotbollen är så himla viktig - men inte nu längre; inte när Oscar tagits ifrån honom som visade sig vara tusen gånger viktigare.
Tycker också om att du låter Alexander säga nej till att hänga med dom andra ut, inte för att jag vill att han ska sitta och deppa för sig själv utan för att det än en gång så tydligt visar hur dåligt han mår.
Som jag sagt tidigare älskar jag hur du bygger upp meningar, hur fint orden alltid flyter på, och av någon anledning fastnade jag särskilt för den här meningen, tyckte jättemycket om den:
Leendet försökte smitta av sig, men Alexanders läppar vägrade.
och alltså sms:en! varför kan dom inte bara skicka dom?!
Men över till Oscars del (som du för övrigt bytte till på ett väldigt smidigt och fint sätt genom sms:et!)
Jag glömde faktiskt av att jag var arg på honom och tyckte istället bara jättesynd om honom - så det visar att 1. man kan inte vara arg på Oscar särskilt länge. 2. du är så väldigt bra på att beskriva känslor - även om det inte alltid är rakt ut (som tex. ´Oscar kände sig förtvivlad.) utan något så enkelt som att han dansar och upprepar ´reglerna´ för sig själv. - Det var på riktigt jobbigt att läsa!
Jag har inte varit särskilt förtjust i Jules (än en gång; inte för att du gör henne dåligt utan bara för att.. nej jag fick något emot henne redan när hon tyckte om Alex haha.) men nu var jag väldigt glad att hon kom dit, att hon fick Oscar att stanna och att hon gav honom den där kramen som han behövde.
Och lilla, söta Oscar som till och med magrat ._. Förstår han inte att han behöver Alex ändå? Att allt kommer bli bättre, bäst och underbart om han bara.. åh!
Filip?! Vem är denna Filip? Och nej Oscar kan inte alls träffa honom! Jag blir jättenervös och jag vill bara att pojkarna ska få krama varandra och aahh.. jag vill ha nästa del!
Eller är det så att Oscar redan träffat Filip när dom där sista sms:en skickas? Det är förmodligen jag som är trög haha.
Du förtjänar så många fler kommentarer, (jag vet precis hur det känns när man ser dom där siffrorna som tillhör okända namn som man bara vill få några ord ifrån), så underbart som du skriver! Jag älskar den här storyn och jag är säker på att varenda en som läser gör det. Hade jag kunnat skriva en bättre kommentar så hade jag gjort det - jag hoppas att den här duger någorlunda. |
|
|
|
