En blålila nyans |
Jag skriker när den osynliga handen tas bort från min mun, när skriket lämnar mina läppar. Jag känner att jag lever när jag långsamt drar med fingrarna över mina våta kinder. Tårar, alla dessa tårar som färgas svarta av mascaran från mina ögonfransar.
Trots läppstift på mina läppar börjar de inta en blålila nyans. En nyans av syrebrist i min kropp. Jag vet inte om jag andas nu, det är som flämtningar som inte når ner i mina lungor.
Kylan sveper över mina bara armar, men kan inte förmå mig att dra på mig koftan som ligger slängd bredvid mig. Det är kallt och jag fryser, men vill inte bli varm igen. Det känns så förbjudet, för visst ska jag lida nu.
Det går inte att säga högt, men lidandet skapar konstverk i mitt inre. Men det får inte sägas, ens andas. För då blir folk så upprörda. Hur kan lidande skapa konstverk? Det går nog inte att förklara, det går bara att ana.
Att dra de iskalla andetagen nu, men inte sen. För de ska bara dras en gång per dag. Det är väl det som skapar den blålila nyansen på mina läppar. De är kalla nu, jag pressar läpparna mot varandra i ett hopp om att inga tankar ska koma utfarande. Men de är så kalla att jag ryser. Jag vet att snart måste jag dra nästa andetag, snart, men inte nu.
Jag går längds med den våta gatan, asfalten blänker svart under mina fötter, jag håller andan.
”Ett, två, tre...” tänker jag. Jag ska slå världsrekord i att hålla andan medan jag går.
Tårarna forsar ur mina ögon, kan man hålla andan tills man dör? En flyktig tanke far genom mitt huvud, men finner inget svar.
Jag stannar och stirrar in i spegeln i skyltfönstret framför mig. Människor springer runt mig, de blir mer och mer suddiga ju längre jag står där. Jag ser liksom igenom dem och rakt in i spegeln. Möter min egen blick. Den är svart liksom tårarna som rullar nedför mina kinder. Jag drar med handen genom mitt otvättade hår, det går inte att få bort luggen som faller ner i ögonen, den är för kort. Går sakta framåt mot spegeln, vill känna på mitt ansikte och känna med handen vid hjärtat om det slår eller inte.
Jag hör hur det börjar susa i öronen, jag vet att allt snart kommer brista att luften snar kommer att ta slut. Men jag måste hinna fram, fram till spegeln för att blotta min själ och mitt inre för mig själv. Nu är jag framme, plötsligt är det som om alla människor runt mig har försvunnit och det är bara jag och spegeln inget fönsterglas emellan. Jag drar med handen över mina läppar, kinder, ögonen. Jag hör hjärtat banka i öronen
”Dunk, dunk, dunk...”
Jag andas ut.
Läpparna återfår sakta sin naturliga färg och jag torkar tårarna med baksidan av handen.
”Ursäkta, kan jag hjälpa dig på något sätt?”
En okänd kvinna står framför mig.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 20 maj 14 - 10:44 | | Tack alla för era kommentarer :) | | martobicat - 20 maj 14 - 01:22 | | Berör!!!! | | nattblick - 20 maj 14 - 01:16 | Åh, jag fick tårar i ögonen när jag läste den <333
Gillar slutet! |
|
|
|
