Livets labyrint |
”Livet är likt en labyrint och går du vilse är du fast”
Jag ser på den lilla mörkhåriga pojken framför mig, det är han som ska leda mig, bort från världen, bort fån denna ökända labyrint som har slukat hela mitt liv. Men barnet framför ska veta, han ska veta vart vi ska och var vi kommer ifrån. Men jag har ännu inte vågat fråga. Är rädd för svaret, men ännu mer rädd för att svaret inte ska finnas. Att jag ska få stå där hand i hand med en liten pojke som inte har svar på mina frågor.
Tänker att egentligen är det ju jag som är den vuxna, den förståndiga och kloka, det är jag som borde ha svaren. Svaren på frågorna barnen ställer. Men mitt huvud är blankt och jag har inga svar, inte idag, igår eller imorgon.
Han tar min hand och ler, en glugg mellan hans framtänder och jag minns, jag minns när jag tappade min första tand. Men försöker fokusera på pojken och hans glugg.
”Din hand är kall” säger han, men släpper inte taget. Jag har inget svar så jag bara nickar och låter honom leda mig ännu längre in i labyrinten och dess gångar.
På vägen ser jag nässlor och taggbuskar med sönderrivna kläder. Men jag väljer att titta bort, inte fastna för frestelsen att falla dit. Att gå ditt och låta taggarna riva sönder mitt liv. Att se på pojken som leder mig i det mörka svarta får mig att tänka om. Inte ska jag leda honom in i fördärvet, inte ska jag låta taggarna riva sönder hans liv såsom mitt.
Jag sluter ögonen och bara andas, låter fötterna dansa lätt över gången vi går på. Den är krattad märker jag när jag öppnar ögonen och tittar ner. Men plötsligt stannar pojken, jag snubblar till och stannar upp som i slowmotion för att inte ramla och dra ner honom i fallet.
”Varför stannar vi?” viskar jag fram.
”Du måste se” svarar han och pekar mot mörkret på andra sidan taggbuskarna.
Jag följer hans hand med blicken. Först ser jag ingenting. Sen ser jag allt mer och mer tydligt. Det är konturer av människor, stora och små och jag blir skrämd av deras dystra vita ansikten. Vet inte vad jag ska säga.
”De är inte farliga” pojken ser på mig med glittrande ögon. Jag ser in i dem för att sedan blunda hårt. Drar ett djupt andetag och tänker på vad jag ska säga. Men orden vill inte ens forma sig i huvudet. Jag kramar hans hand hårt, men han säger inte ifrån. Jag vill säga ifrån, skrika att det här var fel. Det var inte hit jag ville. Det var inte det här som var min mening med livet. Men orden bara viskas fram.
Plötsligt känner jag hur han börjar gå igen. Jag öppnar ögonen och ser att vi går bort, bort från det svarta, bort från de läskiga figurerna i skuggan, bort från alla taggbuskar och jag famlar inte i mörkret. Jag börjar andas luften syresätter min kropp och jag börjar le. Sen börjar jag skratta och det bara bubblar i hela kroppen när jag ser att vi har nått utgången. Jag ser slutet av labyrinten.
|
| Kommentarer | | nattblick - 20 maj 14 - 01:14 | | Sockerina: Vad skönt! | | Sockerina - 20 maj 14 - 01:13 | | Nattblick: Ja på något sätt ville jag få den så, kände mig även rätt hoppfull när jag skrev den :) | | nattblick - 20 maj 14 - 01:12 | | Åh, det här är en text som jag verkligen fångas av, från början till slutet. Den kändes så hoppfull på något sätt <3! |
|
|
|
