[M/M] De sju dödssynderna. [Del 33] |
Hur många gånger, i hur många delar, kan man be om ursäkt innan ni slutar förlåta mig?
Från släkte till släkte var vi redo att förneka vad vi hörde och såg.
Vem vill vara det onda? Vem vill vara vad människan i verkligheten är?
Från släkte till släkte var vi ingenting annat än vår hemliga dårskap, vår ofödde.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Det kyliga vårregnet smattrade mot rutan, sushin stod bortglömd på soffbordet och hans mamma torkade upp leran från fotbollsskorna. Dunk. Dunk. Dunk. Bollen studsade mot det mörka trägolvet. Alexander låtsades som om han inte såg hur leran stänkte ner den ljusa soffan eller mattan som sträckte ut sig under bordet. Dunk. Dunk. Dunk. ”Om jag ger honom lite tid”, viskade han till bollen, den bara stänkte lite mer och dunkandet fortsatte. ”Det ordnar sig.” Dunk. Dunk. Dunk.
”Alexander? Colin är här, är du säker på att ni inte ska ha någonting innan ni går ut?” Bollen rullade in under soffbordet men dunkandet fortsatte resten av kvällen, trots musiken och det tvungna leendet som växte sig allt större för var drink. Ögonen letade efter bekanta former bland kroppar som aldrig stod stilla. Som var för smala, för tjocka, för kantiga och för runda. Som aldrig riktigt stämde. Som aldrig kändes rätt.
[4 maj, 22:47, nytt meddelande: Alexander] Ha den äran på Star Wars dagen. xX
[6 maj, 10:53, nytt meddelande: Alexander] Ett hej har man aldrig dött av. Vad jag vet.
[6 maj, 23:40, nytt meddelande: Alexander] För fan, Oscar. Hur kan du bara släppa allt? Jag vet inte hur man gör. Jag vill inte.
[8 maj, 00:13, nytt meddelande: Alexander] Glöm det där sista meddelandet. God natt.
[10 maj, 11:32, nytt meddelande: Alexander] Kan vi prata?
[10 maj, 11:37, nytt meddelande: Alexander] Jag behöver prata med dig.
[10 maj, 12:14, sänt meddelande] Jag klarar inte av att prata just nu. Snälla, Alex, sluta.
[10 maj, 12:15, nytt meddelande: Alexander] Måste vi bara ge upp?
[14 maj, 09:12, nytt meddelande: Alexander] Jag vet att jag är jobbig. Jättejobbig, till och med, men Oscar – kan vi inte prata om det här? Jag lovar att försöka förstå.
[14 maj, 21:11, sänt meddelande] Alexander, det här är verkligen inte lätt, vi hade jätteroligt och du är en jättefin människa, men det här fungerar inte för mig. Jag är ledsen, jag hoppas du kan släppa det här och gå vidare. Jag har.
[15 maj, 00:04, nytt meddelande: Alexander] Det var tydligt nog, i alla fall. Fan.
[15 maj, 00:16, nytt meddelande: --] Tack, Oscar. Verkligen.
Flap, flap, flap. De bläddrade sig igenom rad efter rad av cd-fodral. De stod så nära att axlarna snuddade mot varandra. Oscar försökte arbeta fortare så att han kunde byta rad och kliva ett steg bort. Så att han inte längre kunde höra Jules tankar, så som de skvätte omkring henne i varje vändning av handen och med varje öppnat fodral. ”Du måste visa honom att du har gått vidare.” Flap, flap, flap. Flap, flap, flap. Ett steg bort. ”Få honom att fatta. Inte för att jag-”
”Jules.” Rösten stod inte en chans mot cd-fodralens plastiga läte, men hon hörde honom ändå. Som om hans tankar var lika tydliga – lika högljudda som hennes. Kanske försökte hon bara överrösta honom. ”Kan vi inte prata om något annat? Det har gått flera veckor, månader till och med. Han förstår.”
”Ja, ja – du har dina anledningar. Men Oscar, det här funkar inte. Vi kommer aldrig hitta skivan och du måste jobba på koreografin – vi får ladda ner den.”
Livet fortsätter.
... Visst?
Vad tänker ni?
|
| Kommentarer | | ilenna - 17 maj 14 - 03:45 | oj, oj, oj. Så mycket känslor.
Jag älskade inledningen med bollen som Alexander låter studsa och hur han viskar till sig själv. Min(för jag kan få lite utav honom va? D:) stackars pojke </3
och sms:en! Alltså du är så himla, himla bra på att få fram sjukt mycket känslor i enkla sms. Det gör så ont att se sms på sms, ibland med flera dagars mellanrum och ibland med bara några minuter - hur Alexander verkligen försöker; ibland genom att säga något helt normalt (som star wars-meddelandet) och sedan dom allt mer desperata. Alltså åh!!
Och jag tror inte att jag någon gång genom hela din story varit arg på Oscar, jag har tyckt synd om honom och jag har tyckt att han ska göra vissa saker annorlunda, men nu är jag fan arg på honom på riktigt! jag förstår att han tycker att det hela varit väldigt jobbigt, men han kan ju fan ge Alexander så mycket som lite tid att Prata - på riktigt och inte bara genom sms, och att faktiskt lyssna. Det dom hade kan inte bara glömmas bort och kommas över och sägas över några rader i ett sms. Och när det sista sms:et dessutom inte ens innehåller Alexanders namn längre!! </3
Ta inte det här fel nu, trots min upprörda lilla kommentar hehe, jag älskar för det mesta Oscar och han försöker förmodligen bara intala sig själv att han kommit över Alexander, men i den här delen måste jag faktiskt ta Alex i försvar.
Men du levererar som vanligt och bara att du får mig att känna så här mycket känslor genom en relativt kort del är verkligen något bra! :D
Den enda lilla synpunkten jag har är något så petigt som klockslagen i dom senare sms:en. Det kanske finns mobiler/klockor där tiden faktiskt skrivs ut på det sättet men jag är mer van vid (och tycker det ser lite snyggare ut) med 00:-klockslag istället för 24:-slag :D men som sagt; det kan säkert finnas mobiler där det skrivs på det sättet! |
|
|
|
