Jag sitter här halvt apatisk |
Men du, du sitter bara där utan att prata, andas eller ens se mig som står och gråter av förtvivlan. Är det livet som visar mig sin sanna karaktär? Eller är det en illusion av mig själv? Det jag försöker mota bort och inte känna. Det jag försöker förbise utan att veta vad jag försöker förbise. Men du kan inte vara jag! Jag kan inte vara du, men ändå känns det så skrämmande, så likt så bottenlöst svart.
Du svärtar ner världen med all din kraft, med en pensel lika svart som natten. Du svärtar ner mig, likt en vålnad utan själ. Du förgör mitt inre, med en skruvmejsel, med sådan kraft att jag själv inte kan andas. Jag bra blundar och önskar, jag önskar att världen inte var min, att drömmarna inte var så svarta och att jag kanske, aldrig någonsin behövde sluta andas.
Men vill jag verkligen det? Är det inte så att jag vill sluta andas nu?
Att jag vill förgöras och bara somna in, aldrig vakna nästa morgon?
Jo det kanske är så, det kanske är sanningen, men det känns ju så hemskt att säga. Så hemskt att leva upp till. Jag trodde i min enfald att allt hade vänt, att jag var en glad, en positiv person nu. Men det känns som att allt det var fel, en lögn jag försökte leva. Köra på utan att känna, kallas det visst. Men när smärtan är konstant, ett oändligt lidande, är det då verkligen ett liv? Jag vill verkligen ha svar på det! Snälla kan någon ge mig ett svar? Men det finns antagligen inget svar, inget svar på denna fråga. För vissa människor är dömda till att leva i svärta, i oändlig smärta. Jag försöker endast andas, endast få det syre min hjärna behöver för att tänka, för att försöka drömma sig bort från denna smärta som hotar att förgöra mig i alla oändlighet.
För när jag vill det ingen annan vill, när min hjärna vill det inte kroppen vill. Men tankarna hotar med att förgöra mig. Vad ska man då göra? Vad ska man fly till? Går det ens att fly till dagdrömmar, med sömn eller medicinering? Mina flyktvägar är borta, de är blockerade av tankar. Jag kan bara önska att de slutar vara svarta snart.
Jag sitter här halvt apatisk, men med en hjärna som arbetar i värsta tänkbara fart och jag bara önskar att jag får ork att leva lite till.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | martobicat - 14 maj 14 - 22:51 | | Berör!!!! | nattblick - 13 maj 14 - 21:53- Betyg:  | | Jag känner igen mig så sjukt mycket i den här <3 Du har ett underbart, innerligt sätt att skriva på, dina ord berör så långt in det bara går. Du är helt enkelt bäst på att beskriva känslor. |
|
|
|
