I hate (almost) everything about you- del 59 [m/m] |
_______________________________________________ _______
- kapitel 59
”Vad fan kommer ni eller?” flinade Liam och drog upp ryggsäcken lite högre på axeln. Det klirrade bekant av metallflaskorna där i och det kändes plötsligt inte alls som att det varit år sedan dom gjort sådant här, inte som att dom faktiskt gick tredje året på gymnasiet nu. Det var bara det att han kommit med idèen att ta det ett steg längre den här gången. Det kändes för enkelt med en gränd i stan.
Det tjöt till innan tunnelbanetåget, som mer liknade en suddig grå linje for förbi och samtidigt slet tag i Liams blonda hår.
”Jävlar, alltså jag tror inte att vi får plats där inne.. vi borde ta något annat ställe”, sa Pontus och såg efter tåget som redan försvunnit. ”Vi kan försöka på perrongen istället.”
”Okej Pontus fegar ur. Du också eller Chrille?” frågade han och hade redan tagit sitt första steg in i tunneln längs spåret.
Det var det enda som hade krävts för att få Pontus att följa efter. Än en gång för att dom fortfarande hade sina likheter. Dom få saker dom hade gemensamt. Den där rädslan över att visa sig sämre än den andre; att verka svag, feg, någon som inte hängde på vad som helst.
Pontus hade stannat närmare öppningen av tunneln medans Liam hade fortsatt längre in där han sedan påbörjat sprayandet i blått, svart och lila på väggen. Han var så inne i det hela att han inte hörde ljudet av det susande och vinande tåget som ekade längre bort i tunneln.
”Liam!”
Han svor till när L:et på hans tag fick en alldeles för stor lila fläck.
”Vad är det?!” ropade han tillbaks. ”Du sabbade min bokstav.”
”Men fan tåget kommer ju! Skynda dig Liam!”
Tåget? Det sög obehagligt till i magen.
Precis som det gjorde varje gång han såg An..
Tänk inte på honom för i helvete! Det var ju sånt här som fick honom att sluta tänka på honom. Att göra dom där sakerna som ansågs farliga, olagliga, sådant han roat sig med innan Andy hade kommit att få en helt annan plats i hans hjärta. Då; under högstadiet och i början av gymnasiet hade han varit inblandad i en hel massa skit för att han av någon anledning hade tyckt det var kul, och längst där under hade det kanske också berott på en hel del tungt bagage som han försökt att inte låtsats om. Nu hade förhoppningen varit att något sådant här än en gång skulle kunna få honom att leva i nuet och bara glömma allt som var negativt och jävligt.
”Liam!” Det var Chrille som ropade den här gången men det lät alltmer avlägset och han kunde inte se dom i mörkret. Blicken for iväg åt andra hållet där allt han såg var som två stora gula ögon. Vilka blev större för varje sekund som gick.
Spåret kändes plötsligt otäckt verkligt under hans tunna conversesulor.
Det var kört.
Det fanns inte en chans att han skulle hinna.
Skulle det göra ont?
Han ville inte. Han ville inte. Han ville inte.
Snart.
Vad skulle hans mamma ta sig till..
Det tjöt så högt att det smärtade i öronen och det gula skenet hade övergått till vitt.
Han visste inte om han andades längre.
Det var slut nu. Det skulle ta slut nu. Allting. Snart.
Bergsväggen skavde mot hans kind och trots att håret blåst över hans ögon kunde han se det svischande gråa tåget försvinna som i en dimma. Hjärtat slog så hårt att en explosion i bröstkorgen kändes nära. Benen hade inte vikt sig än men skakade lika mycket som dom där sista torra löven brukade göra på hösten innan dom till sist föll av från grenarna. Den grumliga blicken vändes långsamt framåt igen där den hittade en alldeles platt sprayfärgburk på spåret. Nästan oigenkännlig.
”LIAM?!”
Handen ströks hastigt över båda kinderna innan han frenetiskt försökte blinka bort det våta ur ögonen.
I nästa stund vände sig magen ut och in och han spydde rakt ut.
Liam hade känslan av att det skulle bli en dålig dag. Det hade liksom varit en sådan start.
Larmet hade satt igång alldeles för tidigt, hårsprayen var spårlöst borta, han spillde mjölk på jeansen och fick panikleta i garderoben efter ett par nya för att hinna med bussen – som han ändå missade. Cykelkedjan hade krånglat och innan han hunnit fram till skolan hade det börjat regna.
Det konstigaste var ändå att han inte bara hade kastat ifrån sig cykeln och dragit hem istället.
”Vi ska ha samling i aulan, något om studenten”, sa Robin som kom ut på trappen tillsammans med Pontus och Chrille i samma stund som Liam klev upp för den. Fortfarande med andan i halsen och fingrar som förgäves försökte fixa till håret.
Studenten ja. Den som tidigare hade känts avlägsen och samtidigt så nära. På sistone hade den inte funnits i hans huvud överhuvudtaget. Eller den hade funnits där; självklart hade dom haft fler stunder då dom suttit och längtat och snackat och planerat. Han hade känt sig exalterad över hela grejen, att dom snart skulle få ta på sig dom där mössorna, sitta ute i gräset och dricka champagne som dom tidigare år fått se treorna göra, förvisso hade dom själva också smygdruckit lite men det hade inte varit samma sak, att dom skulle få slutbetygen, förhoppningsvis i alla fall, i handen och sedan få åka på flaket genom stan och vara sådär lyckliga. Och att han skulle vara med gänget han varit med sedan dom där första dagarna i ettan. Men dom stunder då dom inte pratat om det, då han inte påmints om att det inte var så länge kvar, hade det varit helt andra saker som tagit upp hans tankar och dragit som ett slags svart moln över hans huvud. Det var någonting som var trasigt inuti honom och han visste inte hur han skulle få det att laga sig. Han visste hur han skulle plåstra om det tillfälligt, hur han skulle sy ihop det och hur smärtan skulle dämpas. Men det var som dom där värdelösa barnplåstren med motiv på; dom fäste bra ett litet tag men sedan ramlade dom av innan skrubbsåret ens hunnit börja läka där under. Det var som med korsstygnen han tvingats kämpa med på syslöjden; stygnen drogs inte åt tillräckligt hårt och inte på det rätta sättet och sprättades därmed upp innan han ens hunnit visa fröken. Och alkoholen som skulle dämpa smärtan gjorde sin verkan för en liten stund; men precis som med utblandad sprit på semesterorterna var verkan inte särskilt långvarig.
Det hade blivit en hel del fester på sistone men också en viss upprepning av hans beteende för några år sedan. Sådant som gav kickar och välkommet drog hans tankar åt andra håll. Kanske lite för extremt den senaste gången bara.
”Men fan tåget kommer ju! Skynda dig Liam!”
”Kan du förklara för mig varför du inte sa att engelska C var ett dåligt val?” suckade Jake medans han och Liam var på väg mot cafeterian. Individuella valet började om en kvart så dom hade tid till att köpa några torra chokladbollar innan.
”För att jag tycker om att se dig plågas”, flinade han. ”Egentligen borde jag ha bytt till Engelska jag med så att jag kunde se dig i klassrummet.”
”Ha ha”, sa Jake men stannade sedan plötsligt till. ”Nu glömde jag ju det där häftet ändå!”
Han märkte inte ifall Jake gick iväg för när han tittade åt andra hållet i korridoren var det någon annan som tog upp all hans uppmärksamhet. Inte bara en person.
Andy skrattade lite och såg upp på den där jävla Jens som verkade ha blivit hans bästa kompis. Dom syntes ofta i varandras närhet och det var mer än en gång som Liam haft oturen att hamna i cafeterian samtidigt som Andy och hans kompisar, inklusive Jens. Tidigare, det som kändes som en evighet sedan, hade han inte velat höra Andy skratta med Nörden den där gången för att han någonstans långt in frustrerat insett att han tyckte om hans skratt. Nu gjorde det bara jävligt ont att det var den där killen som fick se Andys leenden och höra honom skratta. För det lät fortfarande lika fint ju.
Emopojk.. Andy drog en hand genom håret innan han ställde sig något på tå och.. Allting stannade till. På ett fruktansvärt, brutalt och hänsynslöst sätt. Vad gjorde han..?!?
Det var ingen synvilla. Andy hade precis placerat en puss på den andres läppar och nickade sedan åt något han sa. Ännu ett leende innan Jens hastigt snuddat vid Andys läppar en gång till och sedan vänt om för att ta trappan upp..
Han kunde ju inte..
Nej.
Nej, nej, nej. Han kunde fan inte..
Nej.
Han svalde hårt och hade inte ens uppfattat åt vilket håll Andy själv försvunnit. Plötsligt var han bara borta. Och i nästa stund lades en hand på hans axel. Han ryckte till och trodde i en halv sekund att det skulle vara den svarthårige som stod där bakom, som skulle le mot honom och undra vad han tittade på. Men det hade inte varit någon synvilla och det var inte Andy som undrande såg på honom.
”Vad händer?”
”Inget.”
Han hade verkligen gått vidare.
Det fanns inte längre något hopp om att ´ett tag´ betydde att det bara handlade om en paus, att Andy plötsligt skulle skicka ett sms och säga att han saknade honom, att det räckte nu, att dom kunde försöka, att han kunde lyssna på Liam, att dom kunde prata igen, att dom åtminstone kunde se på varandra utan att det skulle kännas som att titta på en främling..
Det fanns inte något sådant hopp längre.
”Liam?”
Han blinkade till och insåg först då att den vänstra näven var hårt knuten.
”Jag ska slå ihjäl den där idioten..”
”Va? Vad har hänt?” Jake såg sig omkring efter en förklaring men eftersom varken Andy eller Jens var kvar i korridoren fanns det inga ledtrådar att hitta.
”Den där jävla tönten. Vad fan är det som är så speciellt med honom?!” Några elever från en annan klass gick förbi och det gick inte att undgå dom förvånade och nyfikna blickarna som kastades mot honom. Han hade inte ens tänkt på att han höjt rösten..
”Vem? Jag fattar ingenting vad du snackar om, lugna dig, vem är det som är en idiot?”
Näven knöts ännu hårdare när den, dom, snabba kyssen, kyssarna, blixtrade förbi.
”Jens”, väste han. ”An.. han gav aldrig någon hint till mig om att han ville att jag skulle vara något jävla helgon, men det var kanske det som var problemet. Jag var inte tillräckligt mesig för hans smak, för den där idioten är tydligen så äckligt perfekt att..” Han kände förtvivlat hur han höll på att tappa kontrollen och drog hetsigt en hand genom håret medans Jakes uttryck växlade mellan förvirrat och bara väldigt oroligt. Han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag innan han till sist kunde öppna munnen och säga det.
”Andy och Jens..”
”Nej..? Fan.. Liam.” Jake såg medlidsamt på honom innan han bet tag i läppen. ”Sa han det..?”
”Va? Nej det är klart han inte gjorde, vi har inte pratat på veckor Jake. Jag såg det. Jag såg det alldeles nyss.. den jäveln..”
”Shiet.. det hade jag ändå inte trott..” Hans kompis suckade tungt och nickade mot cafeterian som för tillfället var ganska glest befolkad. ”Kom, det kommer inte bli bättre av att du försöker.. slå ner någon, tyvärr.”
Viljan att slå Jens hade lagt sig ganska så snabbt. Det var inte Jens han ville slå. Inte egentligen. Han var bara så jävla.. Han var svartsjuk. Det var sig själv han ville slå – allra helst ville han kunna vrida tillbaks klockan minst en månad och ge sig själv en örfil innan det var försent. Redan då när Andy undrade om Liam skämdes över honom. Eller åtminstone när Andy smällde upp honom mot väggen i skolan och sa att han inte ville göra det något mer. När han sa att han inte ville bli behandlad som en leksak. Om han bara hade sagt någonting då, om han hade dragit in honom i skrubben och sagt att det räckte nu, att han höll med och att han lovade att saker skulle ändras.. Han hade fått så många tillfällen. Så många chanser, sådana han egentligen inte förtjänat. Andy hade lyssnat på hans förlåt som egentligen inte var förlåtbart, inte efter alla år, och ändå så hade han inte..
Och nu var det försent. Det var inte Jens fel utan bara hans eget jävla fel. För att han inte vågade låta Andy vara precis allting. Liam vågade inte chansa och släppa allt annat; han var för rädd och det var anledningen till att det var på det här sättet.
Men det gjorde inte mindre ont för det. Det gjorde det inte mindre jobbigt och mindre svårt. Det var fruktansvärt att veta hur man kunde ha ordnat till saker men inte hade modet till det.
Det kanske bara var inbillning men det kändes som att Jake sett lite för länge på honom i klassrummet. Dom hade inte sagt någonting mer till varandra sedan den där eftermiddagen när Andy frågade hur det var med Liam och han fått svaret att han kommit över det. Så det fanns egentligen ingen anledning för Jake att sitta och titta på Andy; han kunde liksom inte hata på honom för att han gjort hans bästa kompis illa. Han hade verkat helt okej med Andy efter den där idrottslektionen.
”Då kan ni lägga ihop böckerna, vi ska göra en övning som jag tror ni kommer tycka är ganska rolig.” Rose avbröt hans tankar och började skriva upp olika punkter på tavlan innan hon vände sig om igen. ”Ni ska vara två och två så alla på höger sida kan hoppa ett steg åt vänster.”
Perfekt. Som att det inte redan hade känts lite olustigt.
”Hej.” Jake log snabbt efter att Andy sjunkit ner på stolen bredvid honom.
”Hejsan.”
”Fan vad svårt det blev nu plötsligt då..”, sa Jake fundersamt efter att dom gjort dom första tre punkterna relativt snabbt. Det hade visat sig att dom var rätt bra på att samarbeta.
”Jag tror att dom vill att man ska tro att det är svårt, man ska säkert inte tänka så mycket på dom här översta orden”, sa Andy och pekade men bet sig sedan i läppen. ”Fast jo det måste man, annars går ju inte dom här ihop..”, suckade han men började sedan flina när Jake gjorde det.
”Det lät i alla fall som att du visste vad du snackade om först.”
Jake började fylla i bokstäverna till rubriken med blyertspennan och öppnade sedan munnen igen utan att kasta någon blick på Andy. ”Har du träffat någon förresten?”
Det tog en liten stund innan han ens kom sig för att svara. Innan han förstod vad Jake faktiskt menade. Och varför kändes det nästan som ett brott att säga ja? Det var absolut inget fel i att han hade träffat någon. Han och Liam hade inte varit tillsammans. Dom träffades inte överhuvudtaget längre och det hade dessutom gått ganska länge. Liam hade kommit över det så varför skulle det inte vara okej för Andy att göra det?
”Ja typ. Eller, alltså vi har känt varandra ett tag men.. vadå hur visste du det?” Visste Liam det?
”Ni stod ganska öppet”, svarade den brunhårige lite roat. ”Vad är det han heter?”
”Jens”, log han svagt och försökte mentalt pressa undan hettan som hotade att ta över kinderna.
Pojkvän. Det lät fint att tänka. Väldigt nytt och ovant men ändå väldigt fint.
Vad hade Liam sagt när han fått höra det från Jake? Eller hade han kanske till och med sett det själv? Hade han reagerat överhuvudtaget eller hade han inte reflekterat mer över det än om det varit Laura och Linus som snabbt pussats i korridoren?
Han kom sedan att tänka på något och såg snabbt på Jake igen. ”Ni, eller jag menar du eller.. du behöver väl inte säga något till.. dom andra? Om dom ser så ser dom väl men jag har ingen lust att Jens ska behöva få massa skit skriket efter sig om det går att undvika liksom..” Det behövdes inte förklaras vilka han syftade på. Däremot kanske inte Jake alls skulle uppskatta att han satt och frågade sådant, som att dom skulle vara några slags kompisar. Det var dom inte, och ännu mindre efter att han och Liam..
”Va, nej självklart inte. Jag har inget emot dig Andy, helt säkert”, försäkrade han med ett hastigt leende innan han knyckte till med nacken och det surfaraktiga håret åkte ur ögonen.
”Okej, bra. Eh.. ska vi göra ett nytt försök med det här eller?”
”Hej”, log Andy och kramade Lisette innan han hoppade upp och satte sig bredvid henne i fönstret. ”Hur gick provet?”
”Väldigt bra faktiskt”, svarade hon med ett stort leende. ”Jag tror att jag har ganska stor chans att höja mig.”
Lisette hade känts mycket lugnare, eller lugn var väl aldrig ett ord som kunde beskriva Lisette men åtminstone mindre speedad, sedan han och Jens hade blivit ett par. Hon tyckte att han var mycket mer stabil och det var faktiskt väldigt sant. Jens kändes så mycket mer trygg i sig själv än Liam någonsin gjort.
”Jag och Jens tänkte gå och köpa mjukglass, hans lektion slutar typ om fem minuter, hänger du med?”
Lisette drog missnöjt på munnen. ”Vi har bytt plats på mattetimmen så jag börjar om en kvart. Men vi kanske kan boka in en glass på håltimmen på torsdag?” föreslog hon och leendet var redan tillbaks. ”Jag kan till och med bjuda.”
”Då har vi en deal”, flinade han tillbaks innan han gled ned från fönsterbrädan. ”Vi ses senare?”
”Absolut. Hejdå”, vinkade hon.
”Är jag fånig som redan hunnit sakna dig?”
”Inte fånigare än vad jag är isåfall”, flinade Jens tillbaks innan Andy slöt armarna om honom.
Med tanke på hur kort bit det var till kiosken tog det väldigt lång tid för dom att komma fram, vilket hade sin förklaring i att dom stannat ungefär vad hundrade meter för att stjäla en kyss från varann.
”Beställer du åt mig också?” sa Andy och stack in en tjuga i Jens hand, som direkt protesterade och ville bjuda.
En stund senare satt dom på en av bänkarna och roade sig med att titta på dagmammebarnen som befann sig i lekparken på andra sidan vägen.
”Jag hejar på han i gröna byxorna.”
”Då kommer du förlora”, fnös Andy till. ”Kolla min superunge i blått liksom, han är ju kung på att göra mål.. och springa så många varv han kan.. innan.. dom andra hunnit till.. boet? Målet?” Han började skratta samtidigt som Jens. ”Jag har ingen aning vad dom gör?!”
”Jag vet inte vad du håller på med heller”, sa han med ett flin och fick en något förvirrad blick ifrån Andy.
”Vadå?”
”Ja men kladdar med glass i ansiktet och allting.” Innan han hunnit säga någonting hade Jens strukit det sista som var kvar av glassen över Andys näsa och han såg chockat på honom. ”Meh..!”
Jens såg oskyldigt på honom men hade snart blivit bestraffad med sin egen medicin.
”Okej jag tar bort det, jag lovar.” Jens leende såg väldigt misstänkt ut men då han inte hade någon glass kvar kunde han inte ha alltför onda planer.
Inte onda alls visade det sig då han mjukt pussade bort vaniljglassen från Andys kind och näsa. Det var ingen stor grej men värmde ändå Andys bröst på det där mysiga sättet och han fångade försiktigt upp Jens läppar.
”.. vad gör dom?!” En väldigt ljus förvånad röst fick dom att dra sig ifrån varandra och snart hördes några fnissanden.
”Shh. Sådär säger man inte.”
Utan att dom hade märkt det måste dagmamman ha bestämt sig för att ta med dom fem barnen till kiosken för att köpa glass. Och nu stod dom där fnissiga och viskande medans den lite rundare kvinnan försökte få dom att uppföra sig.
”Varför pussas ni?” frågade pojken med dom gröna byxorna och hade tagit ett modigt steg framåt. Det var väl alltid lite skräckblandad förtjusning för småbarn att gå fram till så pass mycket längre och äldre killar.
”För att han är min pojkvän och vi är kära i varandra”, förklarade Jens vänligt och fick ännu lite fler fniss till svar innan dagmamman var snabb med att be om ursäkt med hettande kinder. Jens hann bara leende skaka på huvudet innan en utav flickorna öppnat munnen istället.
”Det vet jag att man kan vara! Tjejer kan vara kära i andra tjejer och pojkar i pojkar. Fast min mamma är kär i min pappa. Men man kan ha två pappor också!”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett skratt. ”Vad bra att du vet det. Man får vara kär i precis vem man vill. Är du kär i någon?”
Hon såg blygt på honom och backade sedan ett steg.
”Jag är kär i henne!” klargjorde killen i gröna byxor med ett stort leende. ”Men vi ska äta glass nu! Vår dagmamma ska köpa, jag ska ha vit glass med bruna prickar, den är lätt godast! Hejdå.”
”Vad söta dom var”, flinade Jens på vägen tillbaks.
Andy nickade roat. ´För att han är min pojkvän och vi är kära i varandra.´ Det kändes som att han inte kunde sluta le. Det hade varit sådan självklarhet för Jens att säga det och det betydde väldigt mycket.
Det var inte lika lätt att le när dom gått in på skolan igen och Andy visste att han hade ett antal jobbiga lektioner framför sig.
”Jag slutar ju efter matten men jag kan ringa dig ikväll”, log Jens när dom var på väg mot Andys skåp. ”Det är vid åtta du är hemma va?”
Han nickade och strök samtidigt tummen lite lätt över handen som höll hans. I nästa stund stelnade han till.
Liam svängde precis in i korridoren tillsammans med Johan och fastän det fortfarande var en bra bit emellan dom kunde han se dom gröna ögonen som hastigt mötte hans. Handen i hans kändes plötsligt väldigt brännande och han kramade till lite hårdare om den. Han kände sig så hemsk.
Ja han visste att han inte borde ha dåligt samvete och han hade ett flertal gånger gått igenom varför han inte skulle ha det, och att det dessutom inte fanns något behov av det eftersom Liam också gått vidare men.. han kände sig ändå som en svikare när Liam passerade honom och han själv gick där och höll någon annan i handen. Inte för att dom någonsin skulle ha gjort det ändå. Det fanns dock ingenting i Liams ansikte som tydde på att han blev chockad av synen, inte heller något som talade för att han skulle tycka att det var jobbigt eller att han tyckte att Andy var elak. Bortsett från den hastiga blicken längre ifrån var det som att han inte såg honom.
Liam andades långsamt in genom näsan och tvingade sig själv till att hålla kroppen avslappnad tills att han och Johan rundat hörnet och dom inte längre var synliga för Andy. Och Jens. Först då spändes hans axlar och han tillät sig att andas in genom munnen igen. Det skulle bli att kännas bättre, han skulle komma över det, precis som att det efter ett tag blivit lite enklare att inse att det skulle dröja länge, alternativt aldrig, tills han och Andy skulle hitta tillbaks till varandra. Han skulle komma över det här också. Även om det säkerligen skulle innebära kväljningar av att se dom där två hångla loss i cafeterian. För dom hade inga problem med att visa att dom var ett par. Ett par. Han och Andy hade inte ens hunnit kalla sig för ett par, dom hade liksom bara.. varit.
För övrigt var han väldigt tacksam över att hans kompis helt verkade ha missat synen i korridoren. Det skulle vara lättare imorgon men idag ville han helst slippa uttala kommentarer som ´ja jag såg också att bögandy skaffat en ful pojkvän´ och lyssna på ´fy fan dom har säkert knullat på varenda toalett i skolan.´
”Förresten”, sa han till Johan efter att ha dragit handen genom det ovanligt mjuka håret. ”Skulle vi se den där nya x-men-filmen? Dom släpper biljetterna idag.”
”Just ja! Absolut, den måste vi se. Vi går väl på premiären på fredag då? Om du kan?” sa han och tillade sedan. ”Dom andra ville väl inte med?”
”Yes, jag kan reservera när jag kommer hem, och nej dom har ju värdelös filmsmak”, flinade han.
ni är jättesnälla om ni tar er tid att skriva några rader om vad ni tycker - när man lagt ner så himla mycket tid på en text så betyder det väldigt mycket att faktiskt få höra vad andra gillade med den.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 16 maj 14 - 22:38 | | Liam. Liam. Liam. VAD GÖR HAN? Vad sjutton ska han ner i tunnelbanan att göra? Vad i HELVETE ska han spraya på väggen för? Och varför hör han inte tåget? Varför skyndar han sig inte därifrån? Vill han att jag ska dö, eller? Vill han att jag ska sitta här och svära och skrika på honom? Va? Varför ska Andy få honom att släppa allt annat? Varför ska det påverka honom så jäkla mycket? ”Du sabbade min bokstav?” VEM BRYR SIG NÄR DU HÅLLER PÅ ATT TA LIVET AV DIG? Alltså. Andas. Liam som spyr. Liam som sedan ser Andy och Jens i korridoren, som ser dem kyssas. Någonting som liksom verkar dö inom honom. Jake som börjar prata med Andy, som kollar läget. Som är galet orolig för Liam. Lisette och glass på torsdag. Andy och Jens som äter glass, Jens som förklarar för dagisbarnen att han och Andy är tillsammans. Tävlingen mellan dem. Glasskladdet. Tanken på att Andy sett Liam i skolan. Liam som är tacksam för att Johan inte sett att Andy och Jens höll handen. Liam som inte skulle ha klarat av att spela en skitstövel där och då för han är trasig. För det gör ont. Aj. Alltså. Du är bra, så väldigt bra. |
|
|
|
