kär |
Under ett himlatak utav brinnande bomull som lyser lavendel och cerise,
Så vaknar den sköra och åldrade staden Stockholm, sakta till liv.
Och som så många gånger förr fascineras jag "på nytt",
som hade jag aldrig sett det hända.
Som att solen och jag aldrig mötts då den grytt,
som att hela fenomenet vore en främmande känsla.
Precis som då jag slår mina armar om ett kvinnoväsen,
morgonstund eller mörkertimma.
Fascineras jag av hur det sjunger mig ett lugn i själen,
och öppnar upp för tankedimma.
Dunkelt, är det spår,
av allt ifrån igår,
som verkade så rätt.
Då det nu, känns svårt,
att hålla hjärtat ifrån, att slå,
en melodi utav sans och vett.
Jag flätar dina fingrar med mina och viskar att du är vacker,
Jag smeker håret ur din panna och låter läpparna kyssa din axel.
Jag känner dina heta skuldror emot mitt bröst och dina svala knäveck emot mina ben,
Jag känner hur dina muskler spelar sin somnande melodi,
jag tar ett andetag och ler.
Du är min hjärtrytm och min luft,
mitt stoff och alla mina själens sömmar,
Du är en namnlös kärlek och en fantasi,
som kommer i olika skepnader ur mina drömmar.
Du är oavsett volymer och mått, per millimeter och gram,
den pusselbit jag söker,
Det är ingen mera funktion än existensen, i spektrat: liv,
som jag behöver.
Vi måste inte gifta oss och skaffa barn, du är aldrig samma för mig ändå,
Du är den kärlek jag aldrig kommer att finna, men som jag lever tätt inpå.
Du är det vackraste i världen, varje gång jag hör dig andas och ser din ro,
Du hade kunnat få allt jag äger, i hundradelen då min själ slår rot.
Sen vaknar mitt resonemang, min hänsyn och förståelse, för andras verklighet,
Den del utav mig som rymmer, täcker insyn och bevarar nattens hemlighet.
Den del utav mig som jag är stolt över men som begränsar allt jag vill,
Den del som håller mig flytande när stormen gör havet vilt.
Det samvete som gror i andra, men som för mig är en flackande låga,
Visst bränner det ibland, men det är inte nog för att jag inte ska våga.
Det är konstigt att hänge en känsla,
inte lika märkligt att skänka sin lust,
Men jag älskar att låta hjärtat känna,
inte ledas fram utav en känslornas kusk.
Jag har en outtömlig brunn i bröstet, utav fascination för dina svala knäveck och lena axlar,
Jag har en famn som rymmer världen, och håller för allt, om du faller eller vacklar.
Jag behöver inte veta vem du är, jag har dina ögon som går i god för allt ikväll,
Jag somnar förälskad varje gång, men vaknar bränd, och åker hem, igen.
Sjukt,
jag vet,
men sån är kärleken,
och kärleken är jag kär i,
så kalla mig sjuk du,
Men jag älskar det
och jag faller,
förälskad till sömns,
så drömmande om sagornas slut.
och tillslut,
så hoppas jag att mina tankar faller på plats,
i lugn,
om jag bara för en stund,
kan stanna upp och känna igen.
Att känna igen sig.
För när natten fallit och morgonen gryr,
Så känns känslan och upprymdheten, ständigt ny.
Jag somnar för att stanna och vaknar för att fly
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nattblick - 23 apr 14 - 11:03- Betyg:  | "Under ett himlatak utav brinnande bomull som lyser lavendel och cerise"
Målande, vackert <3!
"Som att solen och jag aldrig mötts då den grytt"
<33
Fjärde stycket fastnade jag för. Vet inte varför.
"Men jag älskar att låta hjärtat känna,
inte ledas fram utav en känslornas kusk"
Skitbra!
"Jag somnar förälskad varje gång, men vaknar bränd, och åker hem, igen"
Gillar!
"Sjukt,
jag vet,
men sån är kärleken,
och kärleken är jag kär i,
så kalla mig sjuk du,"
I så fall är jag också sjuk <3! |
|
|
|
