(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 19 & 20 |
Kapitel 19
Oliver Stone
George hade gjort det enkelt för sig när han utsåg vinnarna, han lyssnade helt enkelt på publiken för att avgöra vilka av dem som fick mest jubel.
Så fort George nämnde Jane började de flesta skrika, inklusive Max. Egentligen borde väl Oliver också hejat på sina rivaler lite, men han kände inte för det. Istället blev han sur och gick bort till Max för att se om han kunde få lite medlidande i alla fall.
”Blondie, vadå vad är det… det är väl inget färgtema?”
”Vad har du för hårfärg?”
”Blo… fan… du ska ju vara på min sida”
”Förlåt… men liksom lyssnad inte du på Black Velvet, till och med jag blev ju lite kåt” Max såg allvarlig ut, så allvarlig att Oliver inte kunde annat än tro honom.
”Jag med” Inflikade Brandon från ingenstans och Oliver fick väl helt enkelt se sig själv som besegrad.
”Okej jag fattar, dom var bättre” Oliver lät stött, något som Max verkade märka.
”Du kan ha privat konsert för mig sen, du vinner säkert något” Sedan försvann Max igen. Det verkade vara något han gjorde, bara försvann och sedan kom tillbaka.
Det hade börjat regna igen, men inte så mycket, han brydde sig inte. Istället drog han med sig Brandon, de var tvungna att se extra tjusiga ut på scenen, när det var deras tur, han hade valt den perfekta låten och den perfekta garderoben.
Det var omöjligt att få Brandon att se ut som en tvättäkta glamrockare, så de hade kompromissat så det skulle se ut som om de hörde ihop i alla fall. Oliver hade offrat sina skinnbyxor mot ett par stuprörsjeans i stil med Brandons och Brandon hade offrat sin farfarströja mot en band t-shirt. Oliver hade som vanligt ett för stort linne för att visa så mycket hud som möjligt, vad nu det skulle vara bra för.
Poppy
Poppy gick på en liten utforskningsrunda, medan de andra hade en ansträngd prisutdelningsceremoni som hon gissade på att ingen över tio år egentligen uppskattade. Det låg något töntigt över den *Du vinner äran och de här blommorna*-stil. Därför gick hon efter en grusväg med vattenfyllda gropar. Hon hoppade lite barnsligt i en av dem, när hon var säker på att ingen såg, och gick sedan diskret vidare.
För att försäkra sig om att hon inte missade när Oliver framförde, vad det nu var han hade tänkt framföra höll hon sig i närheten. Hon hade kommit över svartsjukan hon känt mot Ruby eftersom Poppy inte sett henne tillsammans med Brandon på hela dagen. Anledningen till att hon var så intresserad av Brandon, var antagligen för att han var så ointresserad, vilket gjorde det mer spännande. Inte nog med det så skulle hon vara evigt tacksam för att han hindrat henne från det där med Jacob. Om hon gjort något, skulle hon aldrig ha förlåtit sig själv, aldrig någonsin, inte Oliver heller. Det lilla de gjort var illa nog och hon kände att hon var tvungen att erkänna det för sin bästa vän, innan Oliver fick höra en förskönad version av Jacob
Efter en stunds filosoferande gick hon tillbaka till de andra och letade upp Oliver. Han stod ensam med gitarren på ryggen och tittade ut i ingenstans.
”Ollie” Hon stannade en bit bort och väntade på en reaktion.
”Ollie!” Sa hon lite högre och han vände sig om, tog några steg mot henne och log.
”Hej Poppy” Sa han ovanligt muntert för att precis förlorat en tävling mot Jacob. Hon ville verkligen inte förstöra hans humör, men och andra sidan, den fanns väldigt lite som kunde rubba Olivers näst intill kroniska munterhet.
”Innan du får en annan version av Jacob…” Sa hon hastigt.
”Jag hånglade lite med Jacob inne på toaletten igår, men bara lite och, ja lite”
Oliver tittade på henne en stund med höjda ögonbryn innan han började skratta.
”Jaha” Pressade han fram.
”Grattis… eller?”
”Nej verkligen inte, men hade det inte varit för Brandon…” Hon tystnade och bestämde sig för att inte säga något mer. Oliver verkade ju ändå inte bry sig, men han hade väl huvudet bland molnen. Hon hade aldrig fått veta om Max och Oliver gjort någonting den natten. Det enda han sagt var att de hade sovit istället för att vara med på den där totalt meningslösa festen som hon så helhjärtat anordnat och till sin egen besvikelse tyckt varit helt värdelös.
”Alltså, sov ni verkligen bara?”
”Ja”
”Varför?”
”Max knullar inte när han är full”
”Men…” Poppy avbröt sig själv, det var väl ett ganska hälsosamt paradigm ändå. Han skulle ju i alla fall inte göra något han ångrade på grund av att han inte hade koll på sig själv.
”… myste ni inte ens lite?”
”Lite” Oliver log retsamt och pekade på scenen.
”Det är nog min tur nu” Sa han och gav gitarrfodralet till Poppy som genast släppte det på marken.
”Jag är inte din packåsna vet du”
”Älskar dig också” Blev Olivers svar innan han försvann bland några människor.
Kapitel 20
Max Lowsley
Max stod med ett hårt grepp runt Poppys arm och studsade lite på stället. Han var så förväntansfull att han nästan sprack. Ännu mer förväntansfull nu än när han såg Liquid Monkeys, för nu var det Brandon, världens bästa människa, som spelade tillsammans med Oliver som var hans… vad han nu var. Det kunde ju inte bil bättre. Däremot hade Oliver haft rätt, den där lilla gitarren såg konstig ut på honom, inte på ett dåligt sätt. Men det gjorde Max säker på att den gitarr han ritat åt Oliver passade betydligt bättre, en större och manligare.
”Åh tror du inte det kommer bli superbra”
”Jo, verkligen” Poppy studsade också lite på stället. Tillsammans såg de antagligen ut som två barn på julafton.
Love is like a bomb baby c”mon get it on
Livin” like a lover with a radar phone
Lookin” like a tramp like a video vamp
Demolition woman can I be your man?
Oliver klev runt på scenen med den lilla gitarren, precis som om han ägde hela stället. Vilket han antagligen ansåg att han gjorde också. Om Max tänt lite på det faktum att Jane gått runt på samma sätt, var det inget mot vad han kände nu. Ren kåthet om han nu kunde uttrycka sig så på ett läger fullt med minderåriga, tur att Jane inte var minderårig, inte för att han hade för vana att tända på tjejer, det var mest bara själva helheten som gjorde det.
Razzle n dazzle n flash a little light
Television lover baby go all night
Sometime anytime sugar me sweet
Little miss innocent sugar me yeah, yeah
Hey, C”mon take a bottle, shake it up
Break the bubble, break it up
Pour some sugar on me
Ooh, in the name of love
Pour some sugar on me
C”mon fire me up
Pour your sugar on me
I can”t get enough
I”m hot, sticky, sweet
From my head to my feet, yeah
Och Brandon, älskade Brandon som trofast stod och sjöng på rätt ställen, som en medhjälpare. Max kunde inte ens bli lite arg, eller svartsjuk, eller ens i närheten när Oliver under ett par tillfällen lät gitarren hänga efter ryggen. Där han, med ett hetlevrat uttryck gned skrevet mot Brandons lår eller torrjuckade odiskret bakom Brandon med armarna runt hans midja.
Listen, red light, yellow light, green light, go
Crazy little woman in a one man show
Mirror queen, mannequin, rhythm of love
Sweet dream, saccharine, loosen up
(Loosen up)
I loosen up
You gotta squeeze a little, squeeze a little, tease a little more
Easy operator come a-knockin on my door
Sometime, anytime, sugar me sweet
Little miss innocent sugar me, yeah yeah
Give a little more
Take a bottle, shake it up
Break the bubble, break it up
Oliver Stone
Oliver klev av scenen, med svett och regn som rann ner för ansiktet. Han kunde se hur Ruby och Riley gick upp scen, men ingen Jacob. Det var typiskt, de hade antagligen inte kommit överens och Jacob hade vägrat delta.
Vilket som vände han sig om och stannade till när Riley, med en akustisk gitarr började spela ett välkänt intro.
You”ll remember me when the west wind moves upon the fields of barley.
You”ll forget the sun in his jealous sky as we walk in fields of gold.
So she took her love for to gaze awhile upon the fields of barley.
In his arms she fell as her hair came down among the fields of gold.
Deras arrangemang förvånade Oliver en aning, Ruby sjöng och Riley spelade. De satt på en varsin pall och rörde sig minimalt. Det var något magiskt över de där syskonen, som kände varandra så väl att de kunde göra vad som helst tillsammans. De gjorde vad som helst tillsammans, fruktansvärt begåvade.
Till höger om sig kunde han se Brandon prata med Poppy, ett gott tecken, och där en bit bort stod Max.
Will you stay with me, will you be my love among the fields of barley?
We”ll forget the sun in his jealous sky as we lie in fields of gold.
See the west wind move like a lover so upon the fields of barley.
Feel her body rise when you kiss her mouth among the fields of gold.
I never made promises lightly and there have been some that I”ve broken,
But I swear in the days still left we”ll walk in fields of gold.
We”ll walk in fields of gold.
På bara några steg var Oliver framme vid Max, han hade vattendroppar på glasögonen och hatten hade åkt bak en aning, men han hade den på sig, som alltid. Den enda gången Oliver sett Max utan hatt och glasögon var för några dagar sedan och det kändes inte riktigt rätt.
Oliver tittade bara på honom en lång stund, sedan satte han handen under hakan på Max och lyfte den en aning. Han hoppades på allt i världen att det han sett i Max ögon var längtan, begär eller åtrå, annars skulle han få känna sig jävligt dum med tanke på vad han gjorde därefter. Oliver kysste Max.
Many years have passed since those summer days among the fields of barley.
See the children run as the sun goes down among the fields of gold.
You”ll remember me when the west wind moves upon the fields of barley.
You can tell the sun in his jealous sky when we walked in fields of gold,
When we walked in fields of gold, when we walked in fields of gold.
Poppy
Poppy petade Brandon i sidan, som om han missat hur Max och Oliver stod med armarna runt varandra mitt i regnet och dimman.
”Vad söta dom är”
”Ja” Brandons svar lät kanske ointresserat, men Poppy tyckte det var fruktansvärt bedårande. En Brandon pratade ju åtminstone med henne, mer än vad han gjort på länge.
”Vad duktiga ni var” Poppy hade svårt för att berömma det hon sett. Om Oliver inte stått och antastat Brandon under hela låten, kanske hon hade kunnat säga något mer om framförandet. Dessvärre var det just det hon kom ihåg bäst, och musiken, som enligt henne varit jättebra, även om hon inte direkt lyssnade på den typen av musik.
”Dom är också duktiga” Brandon nickade mot scenen där Ruby och Riley spelade en fin ballad. Poppy tyckte texten påminde om någon som dött, eller blivit gammal, eller två personer som tappat bort varandra. Om att de en gång tiden gått på det där fältet tillsammans och sett lyckan i ögonen. Någonstans, allt eftersom åren gått hade de tappat varandra på vägen och låten skrevs som någon sentimental påminnelse. Hon gillade det, det påminde om en kille hon tappat på vägen för bara några veckor sedan. I vanlig ordning, hade hon glömt det ganska fort, när en snygg kille köpt ett par erotiska böcker av henne. Sedan hade hon glömt det också, när hon hittat Brandon. Fast egentligen handlade låten antagligen inte om något genomtänkt. Det kunde lika gärna vara om två djupt förälskade personer som knullat på det där fältet en gång i tiden och en av dem skrev en låt om det.
När de stod där, tyckte hon att det kändes lite stelt mellan dem. Men det fanns inte direkt något hon kunde säga för att lätta upp stämningen.
”Du… tack för, du vet, Jacob” sa hon lite tveksamt och sneglade på Brandon. Han hade trots allt hindrat henne från att begå ett väldigt stort misstag. Ett misstag som Oliver aldrig skulle förlåtit henne för, antagligen ingen annan heller.
”Äh det var väl inget”
”Jo det var det, det var massor, okej?”
”Okej”
Poppy släppte ämnet, hon ville prata om något roligt, eller något lyckligt åtminstone.
Brandon Frost
Brandon lyssnade på Ruby och Riley, samtidigt som han hade ögonen på Max och Oliver. Det Poppy sa lyssnade han bara halvhjärtat på. Han kände sig lite svartsjuk på de två pojkarna som stod en bit bort och verkade njuta av varje sekund. Poppy förresten, vad var det för namn egentligen. Han kom på sig själv med att inte veta något om henne, trots att hon alltid pratade. Pratade hon verkligen så mycket utan att aldrig prata om sig själv?
”Vad heter du?” Frågade han tillslut och hon såg lite överraskad ut av frågan.
”Poppy”
”Jo men mer?”
”Poppy” Svarade hon igen och Brandon kändes sig lite irriterad. Kunde hon inte bara svara på frågan?
”Ja men, har du inget efternamn?”
”Har du något efternamn?”
”Ja, Frost”
”Åh det visste jag inte” Poppy tystnade och vände blicken mot scenen igen, där de sista tonerna dog ut och publiken började skingra sig.
”Kom vi går”
Brandon lät sig dras med av Poppy, de fanns inte så mycket annat där att göra. De var säkert någon sentimental avslutningsfest för de som skulle skiljas åt i ännu ett år. Brandon behövde inte vara med på den, han hade ingen där som han inte skulle träffa under året. De där tonåringarna kunde få hålla det för sig själva. Så han följde lydigt med Poppy med basen över ena axeln som en riktig skogshuggare med målet att skaffa sig en tjusig julgran.
”Du Brandon” Poppy satte sig i soffan och drog upp benen.
”Ja” Han satte sig bredvid och lutade sig mot ena armstödet.
”Vi kan väl vara kompisar i alla fall”
Brandon nickade, kompisar, bara kompisar, inga fördelar, bara kompisar. Han repeterade det i huvudet flera gånger och insåg hur mycket han hatade tanken på det. Men han nickade ändå och lät det vara för stunden.
Problemet var att han verkligen tyckte om Poppy, kanske inte på det sättet att han skulle skriva en låt som fields of gold om henne. Däremot gillade han henne definitivt och det var mer än vara som kompis. Tyvärr visste han inte på vilket sätt, han kanske bara gillade tanken på att någon verkade gilla honom också.
LÅtAR
Def Leppard-pour some sugar on me
Sting- Fields of gold
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 26 apr 14 - 19:58- Betyg:  | Verkligen en super bra del, låtarna passade riktigt bra in
vid dem styckena. Lite smått gullig också faktiskt. Hoppas
en till del ligger ute snart. |
|
|
|
