I hate (almost) everything about you- del 54 [m/m] |
ifall det blir förvirrande för någon: det här är alltså fortsättning på samma dag/kväll från föregående kapitlet (:
______________________________________ __________________
- kapitel 54
Klockan var nästan tjugo i elva när han tagit sig fram till rätt lägenhetshus, fjärde trappan och första dörren.
”Liam! fan kom in.” Elias smällde igen dörren efter honom lika häftigt som han slängt upp den och gjorde sedan en gest in mot vardagsrummet. ”Bara att komma in.”
Att döma av ljudnivån och temperaturen var det redan en hel del folk där och det visade sig även stämma väldigt bra när han en stund senare fått av sig jacka och skor och tagit sig in till det halvmörka vardagsrummet. Ansiktena var dock så gott som okända allihop, på sin höjd fanns det några ytligt bekanta. Visst han hade träffat Elias tidigare men det hade alltid varit tillsammans med Pontus. Vart var han ens någonstans?
På väg till köket krockade han nästan med Elias som hade någonting som var lite för ojämnt format för att vara en helt vanlig cigg mellan fingrarna.
”Är inte Pontus här?” frågade han
”Nej jag har inte sett till honom, han sa att han skulle komma men ah, jag vet inte alltså” Han drog några av sina blonda dreads över axeln innan han tog ett bloss på den misstänkta cigaretten. ”Dyker säkert upp.” Han gav Liam ett snett leende innan han fortsatte åt hållet musiken kom ifrån.
[22:50 sänt meddelande] Vart är du?
[22:58 nytt meddelande- Pontus] sorry! jag skulle ringa dig tidigare men måste ha slocknat, vet inte vad jag fått för skit men mår as. Influensa maybe?
[22:59 sänt meddelande] fan vad drygt, krya på dig
[23:00 nytt meddelande- Pontus] Ska försöka, festa lite åt mig ; )
Första tanken hade varit att dra hem men efter Pontus sista sms insåg han att det skulle vara rätt töntigt att gå därifrån bara för att inte Pontus skulle dyka upp. Nu var han ju ändå där liksom.
Det var ytterst få ord som lämnat Liams läppar om man såg till hur länge han befunnit sig på festen, och den avslappnade känslan som alltid brukade infinna sig var plågsamt frånvarande. Trots musiken. Trots den hopblandade groggen han fixat tidigare i köket av flaskorna som ställts fram. Han hade personer på båda sidor om sig i soffan, ibland riktades någon fråga till honom och då och då uttalades någonting från honom själv men det kändes som att han inte riktigt var där, närvarande, med dom andra. Den gröna blicken rörde sig över personer som inte helt registrerades, munnen drogs till sneda leenden fastän han inte var helt säker på ifall han tyckte det var roande eller inte.
Senare när glaset var tömt lämnade han den ganska skabbiga soffan för det tillfälliga dansgolvet där man oundvikligen blev att röra kropparna väldigt tätt intill varandra till musiken.
En blond tjej slöt upp framför honom och han gav henne ett snabbt leende när en hand placerades på hans höft medans hans egna lades mot den lite för smala midjan. Det som i vanliga fall skulle ha lett till svettigt dansande och fortsatt högljudd konversation i en för trång soffa avslutades tvärt när blondinen fick syn på någon hon kände och Liam fann sig än en gång bortkommen bland den lilla folkmassan. Ensam. Han kände sig så fruktansvärt jävla ensam. Hur kunde man känna sig ensam tillsammans med så många andra?
Det var nu han skulle ha vänt sig om till Pontus för att säga något. Eller nu som Chrille skulle dykt upp och dom skulle dansat sådär fånigt som tjejer på något sätt ändå tyckte var charmigt och han precis som vanligt skulle hamnat i centrum. Som på alla fester.
Inte nu.
Det var nu när han kände röksuget krypa i kroppen som han skulle mött Johans blick och nickat mot balkongen.
”Seriöst vad är ditt jävla problem?” Liam släppte ner ciggen på balkongens heltäckningsmatta utan vidare eftertanke. Han visste inte ens riktigt hur det hela hade börjat. Antingen så var det han som gett den snaggade, och förmodligen äldre, killen en något för stöddig kommentar eller så var det tvärtom och Liam reagerat precis som vanligt.
”Vad som är mitt problem? Det är fan du som har allvarliga fel.”
”Ja varför håller du inte bara käften och drar härifrån? Vad gör du ens här? Vem känner du?” Den snaggade killens blonda kompis höjde procoverande ett ögonbryn mot Liam. Som att han inte känt sig totalt missplacerad redan. Totalt ensam. Så obekväm och ändå så desperat att behålla den där självsäkra fasaden.
”Ska väl du ska skita i. Och vad är du? Hans livvakt eller?” Han kastade en blick mot den snaggade killen. ”Behöver du alltid sån här backup?”
Ett roat skratt slapp ut mellan den snaggade killens läppar. ”Han är exakt en sån där dryg jävel som behöver tryckas till för att veta sin plats, eller hur?” Frågan riktades mot hans blonda kompis och bara grejen att Liam blev ignorerad och förolämpad på samma gång fick det att koka inuti honom. En tjej och en kille i andra hörnet av balkongen hade även dom vänt blickarna mot dom och det desperata inom Liam togs ännu en nivå högre. Han befann sig aldrig i sådana här situationer ensam. Dom andra fanns alltid där, stack in en tystande kommentar där det behövdes, bidrog med den där känslan som gjorde det så mycket enklare att vara självsäker, backade upp varandra. Dom borde vara här nu. Det var tack vare dom som han klarade av sådana här situationer.
”Nemen kolla, han kanske inte ens behöver tystas ner, det verkar han klara helt på egen hand.” Den blonda killen hade ett så överlägset tonfall att Liams näve automatiskt knöts. Något som direkt uppmärksammades.
”Oj, oj. Blir du arg nu också? Ett tips; vänd dig om.” Han pekade mot den halvstängda balkongdörren. ”Gå in där, ut genom ytterdörren och dra härifrån. Jag lovar att ingen skulle bry sig. Precis som att din flickvän inte bryr sig om dig när hon knullar med and.. eller vad säger jag? flickvän..?” Han flinade och såg på den snaggade killen innan blicken var tillbaks på Liam. ”Pojkvän är det förstås. Han är säkert trött på att du inte kan få upp..”
Innan den blonde hunnit avsluta meningen hade Liams knytnäve träffat hans käkben och känslan när han såg honom snubbla till och slå i ryggen mot balkongräcket var obeskrivbar. Han hann dock inte känna av triumfen särskilt länge då fyra knogar träffade hans näsa.
”Din jävla..” Liam riktade ett nytt slag mot hatobjektet men kom inte längre än så innan den snaggade killen hårt knuffade till honom i bröstet och därefter prickade in samma ställe som sin kompis med sin egen näve.
Han vägrade ge efter för smärtan. När han drog med tröjärmen under den blödande näsan tvingade han sig själv att inte knipa ihop ögonen. Det var inte så farligt. Samtidigt tvingade han benen att fortsätta röra sig framåt och inte ge med sig för lusten att bara låta dom vika sig under honom. När det blev allt glesare mellan gatlamporna och biltrafiken inte längre var befintlig blev det dock allt svårare att hålla klumpen borta från halsen. För varje gång han svalt hade den stigit en liten, liten bit ifrån magen och till sist började den göra det svårt att andas. Varför kunde inte allt bara ordna sig..
Han stannade till utanför det bekanta staketet och spottade på marken då blodet från näsan nått läpparna. Därefter drog han ännu några gånger tröjärmen under näsan, mer oförsiktigt den här gången med det enda målet att det inte skulle synas några spår. Klumpen växte sig ännu större när han klev över staketet och famlade fram i mörkret till fönstret. Varför var allt så jävla svårt..
Han skulle precis till att knacka då han såg den svaga strimman ljus leta sig fram ur en springa som betydde att fönstret inte var helt stängt. Efter att ha dragit ovansidan av handen över munnen lirkade han försiktigt upp fönstret med fingrarna. Persiennen prasslade till och han var nära att slå huvudet i den tända fönsterlampan, men otroligt nog verkade han inte ha väckt Andy.
Det både dunkade och värkte i hjärtat när han såg det svarta rufset och den smala kroppen som inte var helt dold då täcket halkat ner en aning från sängen. Liam trampade av sig conversen och tog sig sedan tyst fram till sängen.
”Andy..”, viskade han och svalde än en gång. ”Andy.”
Emopojken vred på sig och den djupa halslinningen på t-shirten gled ner ännu längre på ena axeln. Sedan öppnades ögonen och han såg upp på Liam.
”Får jag sova här..?”
”Liam..”, sa han hest och blinkade sedan till. ”Hur.. Vad har hänt?”
Han skakade bara på huvudet och hade nu övergått till att försöka tänka bort klumpen i halsen istället för att svälja bort den.
När Andy flyttade in sig mot väggen kröp han ner bredvid honom, fullt påklädd, och lutade tungt huvudet mot kudden innan han slöt ögonen.
”Liam..” Sänglampan tändes och när han långsamt öppnade ögonen för att se in i dom blåa orkade han inte ens försöka hålla tillbaks det plågade ansiktsuttrycket. Inte efter det hopplösa försöket att bita tag i läppen som ändå tvingade sig loss. ”Säg något, Liam.”
Den blonde skakade än en gång på huvudet och flyttade sig närmare honom. ”Inget, jag bara..” Rösten lät kvävd och Andy blev tvungen att blinka till igen när han nästan tyckte sig se.. Liams ögon såg nästan fuktiga ut. I nästa stund slingrade armarna sig runt hans midja och Andy sträckte ut handen för att kunna dra upp täcket över Liam innan han la en mjuk hand mot hans kind.
”Jag tycker om dig så mycket..” Rösten lät fortfarande ansträngd, som att det krävdes ren styrka att ens kunna få fram en viskning.
Han visste inte vad som hade hänt. Men han visste att han aldrig sett Liam släppa fram så här mycket sårbarhet. Orden, det plågade i ansiktet, dom lätt särade läpparna – allt såg plötsligt så naket ut.
”Jag vet”, sa han mjukt. Dom hade kanske sina problem. Med att det förflutna påverkade nutiden lite för mycket ibland. Men han visste ju.
”Ska du inte..”, fortsatte han efter en stunds tystnad och tog försiktigt tag om kanten på Liams långärmade tröja. Innan han hunnit dragit upp den särskilt långt upptäckte han något rött under Liams näsa. Inte förkylningsröd näsa. Torkat blod.
”Vad har du gjort?” sa han lite för gällt och möttes av ett par gröna ögon som bad honom om att slippa säga något. Inte nu. Och Andys blåa gick tyst om än motvilligt med på det. Han strök några fingrar över hans kind och drog sedan hans tröja över huvudet innan han drog honom intill sig, hårdare den här gången.
Liam brukade aldrig känna något behov av att behöva tas om hand om. Åtminstone så ignorerade han eventuella sådana behov och låtsades att han inte kände dom. För att det gjorde en så mycket mer sårbar. Men under natten hade Andys beskyddande armar, så hårt lindande om hans kropp, känns som det viktigaste i hans liv, som att han inte skulle ha klarat sig igenom natten utan dom.
När han långsamt öppnade ögonen var Andys slutna och han kunde inte hejda sig från att försiktigt placera en varsin puss över ögonlocken.
”Godmorgon.”
”Förlåt, väckte jag dig?” frågade han tyst men Andy skakade på huvudet, fortfarande med ögonen slutna.
”Nej, jag låg bara och väntade på det där.” Mungipan drogs upp till ett svagt snett leende och Liam var inte sen med att placera sina läppar där också. ”Här också.” Andy la en fingertopp mot kinden men slog sedan snabbt upp ögonen när den lätta kyssen istället trycktes mot halsen.
”Oops.”
Leende blickar möttes en stund innan Andys blev allvarligare. ”Vad var det som hände..?”
Liam la sig tungt ner på rygg bredvid igen. Kände försiktigt på näsan som trots allt inte gjorde så himla ont. Det var blodet som hade varit det värsta.
”Inget egentligen. Eller. Jag var på fest och.. det blev lite tjaffs, två idioter jag inte ens kände.”
Han såg inte på den andre medans han fortsatte men han berättade mycket mer än vad han i vanliga fall skulle känt sig bekväm med. Det kändes inte rättvist ifall han aldrig skulle släppa in Andy tillräckligt nära, hur skrämmande det än var.
”Jag blev bara på sånt där depphumör som jag blir ibland”, sa Andy och såg ner på deras händer, på Liams tumme som sakta strök över hans handrygg. Han hade aldrig kunnat tänka sig att Liam skulle fundera så mycket över ett sms. Just då när han skickade det hade han väl kanske velat det, för att han var sur och trött på allt som inte var som han ville att det skulle vara, men han hade inte väntat sig att Liam skulle tycka det var jobbigt. Ännu mindre hade han väntat sig att få höra den andre lågt, och ibland mumlande, berätta om hur totalt misslyckad han känt sig när han gick hem från en fest som spårat ur, att det inte var det blödande näsan som gjort mest ont utan klumpen i halsen som hade bildats på grund av oro över hur allt var med dom två. Att han oroade sig över att Andy mådde dåligt, att han själv ville kunna ordna allting, att allt borde vara mycket bättre; att det var vad han egentligen ville och vad han tyckte att Andy förtjänade. Han hade aldrig, aldrig trott att han skulle få höra orden ´Jag blir bara så jävla rädd ibland..´ ifrån den blonde. Aldrig att han skulle fått se ett par fuktiga ögon, så som dom hade varit inatt. Han ville inte att Liam skulle må dåligt men på något sätt kändes det ändå väldigt bra innerst inne att han faktiskt äntligen vågade öppna sig för honom på det sättet, att han tillät Andy få se dom sidorna, få höra dom tankarna, känna dom känslorna.
Han ville ändå inte utmana ödet genom att säga det rakt ut till Liam, han förstod att det krävts nog mycket ändå, istället hoppades han att Liam förstod genom sättet Andy kramade om hans hand och såg in i hans ögon.
”Ser det väldigt illa ut..?” frågade Liam och rörde med fingertopparna under näsan.
”Inte jätte. Ungefär som att du kört en boxningsmatch men att domaren bröt innan det slutgiltiga slaget hann komma.”
”Det var en intressant beskrivning.” Det första leendet på väldigt länge visade sig på Liams läppar innan han släppte greppet om den svarthårige, sa att han skulle tvätta av sig och att han skulle komma tillbaks snart.
Vad tyckte ni? Jag tycker det är jättekul att få höra Vad ni gillade för något (någon särskild scen/replik/tanke/vad som helst) och det ger dessutom en massa inspiration så ni får jättegärna specificera er! :D - annars duger det såklart bra med att säga hej också och låta mig veta att ni läser ;D
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 29 apr 14 - 01:13 | | Det är så skönt att få se Liam tveksam och hela festscenen är underbart skriven! Du fångar verkligen stämningen så som den var i början av berättelsen och man kan riktigt känna hur vilsen Liam är där borta, där han borde vara i sitt rätta element. Där han inte borde vara så ensam. jag tycker om att pontus inte dök upp, att Liam är där själv och känner hur mycket han behöver dem andra – du lyckades jättebra med att få fram den känslan. Och bråket, åh bråket. Jag var livrädd att någon skulle göra något väldigt dumt där på balkongen, du förmedlade stämningen där riktigt bra och man kunde riktigt känna obehaget – well done! Och den här biten ”Pojkvän är det förstås. Han är säkert trött på att du inte kan få upp..” Alltså SHIT. VAD BRA! Riktigt, riktigt UNDERBART BRA! Och att Liam går in till Andy. Att han försöker torka bort blodet så att Andy inte ser någonting. Hur det känns som om han är en liten pojke igen och alltså åh dessa pojkar. Bara att han känner sig trygg med Andy, att han kan erkänna att han är rädd. Alltså du vet nog inte hur mycket jag tycker om dessa pojkar eller hur mycket jag har saknat dem då jag inte kunnat vara här inne, när skolan tagit över mitt liv. De är ju så fina. Och den här biten: ”Vad har du gjort?” sa han lite för gällt och möttes av ett par gröna ögon som bad honom om att slippa säga något. Inte nu. Och Andys blåa gick tyst om än motvilligt med på det. Han strök några fingrar över hans kind och drog sedan hans tröja över huvudet innan han drog honom intill sig, hårdare den här gången. Alltså IGEN. Jag DÖR. Det är så väldigt fint. Tack, för det. Och förlåt, igen, för kommentarer som inte håller måttet. | | amaitoshi - 22 apr 14 - 22:18 | TeenagersReality: Dreads är domdär korvarna som vissa har hängandes
i håret, eller utav sitt egna hår. Dock väldigt snyggt, tycker jag! |
|
|
|
