I hate (almost) everything about you- del 53 [m/m] |
här kommer nästa del (:
______________________________________ _____________________
- kapitel 53
”Vad tror du om den här?” Simon höll frågande upp en lila stickad tröja.
”Jag vet inte?” flinade Andy. ”Tycker hon om lila?”
”Inte vet jag! Eller.. vi har ju lila tapeter i vardagsrummet. Äh jag köper dom där duschtvålarna vi kollade på tidigare ändå, det är säkrast.”
Simon hade ringt på lördagsförmiddagen i desperat behov av någon som kunde följa med och leta present till hans mamma som fyllde år dagen därpå och som han fortfarande inte köpt någonting till. Om han hade varit till särskilt mycket hjälp visste han inte. Mer än att han påpekat att ros luktade mycket godare än granatäpple.
”Har du frågat någon mer om balen än?” undrade Simon när dom gick förbi dressmanns skyltfönster där majoriteten av skyltdockorna bar kostym. ”Skit i att Laura sa nej liksom, det var ju inte för att hon inte ville.”
”Nej jag vet, det är inte så att jag är nervös över att fråga någon mer men.. jag vet inte ens vem jag vill gå med? Det kommer ju bli världens fail det här.. kan man inte bara hoppa över balen?”
”Nej klart man inte kan! Vi kommer på någon!” log Simon glatt. ”Vi börjar med vår klass.. skulle Lina gå med Micke eller inte?”
”Jag tro..” Han tystnade när mobilen började ringa och drog fram den ur fickan. Liam.
Han tvekade några sekunder innan han tryckte på skärmen. ”Hej.”
”Tja snygging. Du vet om att dom där svarta jeans sitter väldigt bra över din rumpa va?”
”Va? Är du här?” Han såg sig förvirrat omkring innan ett hest skratt hördes i hans öra.
”Vart är ´här´? Nej men med tanke på att du i nio av tio fall har svarta jeans på dig var det ganska lätt att gissa rätt. Dessutom är den alltid snygg.”
Simon höjde frågande på ögonbrynen när Andy leende skakade på huvudet. Och självklart var kinderna tvungen att hetta. ”Sluta.”
”Jag skulle mest kolla så att du var vaken, kan jag komma över?”
”Jag är på stan med Simon just nu.”
Hans vitblonderade kompis hade fortfarande ögonbrynen höjda och Andy började nästan tro att han hörde Liams röst.
”Åh jaha, ha det så kul då. Du kan väl höra av dig om du vill ses senare?”
”Vem var det där? Har du träffat någon?” frågade hans kompis ivrigt.
”Va? Nej varför skulle jag.. kanske.”
Simons leende spred sig över läpparna. ”Va?! Säkert? Shiet vem är det?”
”Du känner honom inte..”, log han och drog upp väskan när den långa remmen halkat ner. Det var ju ingen lögn; Simon kände inte Liam på det sättet.
”Men han vet vem jag är eftersom du sa mitt namn? Går han på vår skola alltså? Hallå berätta nu då!” Det nästan glittrade i hans ögon och Andy skrattade till.
”Nej men.. snart. När det är lite mer officiellt, jag lovar att du kommer få veta. Okej?”
Simon såg inte helt nöjd ut men nickade sedan. ”Okej då. Är han lika gammal som oss eller yngre? Vänta, det är inte han den där piercade svarthåriga killen du visade mig? Han på media?”
”Nej, nej. Honom har jag ju inte ens pratat med. Det är en annan. Men han har också piercing. Sen säger jag inget mer.”
Simon skakade roat på huvudet. ”Sen när blev du så här hemlig Andy? Men grattis i alla fall! Du har ju velat ha pojkvän läng.. gud jag vet vem det är!” Han såg helt sprickfärdig ut. Typ lycklig. Andy visste inte hur han själv skulle reagera. Han hade inte väntat sig att Simon skulle ta det så positivt, eller han hade åtminstone trott att han skulle bli mer chockad. Och hur kunde han ens veta?
”Tycker du inte att jag är en idiot..?”
”Nej varför skulle jag göra det?! Det är ju perfekt. Ni är kanske lite udda varandra men samtidigt inte. Så.. bra jobbat Andy!” Simon la armen om honom och pekade sedan mot en butik längre fram. ”Vi kan kolla där först annars får det bli tvålarna. Men hur gick det till då? Vem tog första steget?”
”Alltså.. det hände bara. Jag vet inte.. eller ja det var väl han, även om jag var först med att säga att jag.. tyckte om honom.”
”Ah vad gulligt. Han ser ut att vara snäll liksom, bakom det där konstiga.”
Konstiga? Han visste inte om det var så han skulle beskriva hur Liam kunde framstå. Kaxig, dryg, elak, charmig, självsäker.. men inte konstig.
”Tycker du..?” Han var ju såklart världens snällaste där inne, men han hade inte heller väntat sig att Simon skulle ha sett eller trott något sådant. Hans kompisar hatade ju Liam lika mycket som han gjort.
”Jaa!” Han suckade sedan när ljudet av en siren lät ifrån hans jackficka. ”Det här lär inte bli ett lika kul samtal som ditt.”
När Simon lagt på såg han ursäktande upp på Andy. ”Det var farsan. Tydligen måste jag med till farmor och fika. Jättekul, verkligen.”
”Men åh. Hon med dom läskiga katterna?”
”Exakt. Vi kan skjutsa hem dig först”, sa han men Andy skakade på huvudet och försäkrade honom om att han inte hade några problem med att ta bussen. Han kanske till och med kunde ta en promenad då det nästan var varmt ute.
Det hade börjat med paret vid busshållplatsen. En tjej och kille som satt med sammanflätade fingrar. En vända förbi kungsan där han tänkt köpa en glass hade känts som en dum idèe i samma stund som han såg en kille skratta åt sin flickvän som fått mjukglass på näsan och som han sedan pussade bort. Det var helt absurt; åt vilket håll han än tittade såg han sockersöta par som höll händer, pussades och bara tvingade omgivenheten att se deras kärlek. Inte bara sockersöta par heller; i väntan på tunnelbanan hade blicken lyckats hitta ett alternativt par där en eldrödhårig tjej hade händerna nedstuckna i sin gothpojkväns bakfickor samtidigt som deras tungor rörde sig med varandra så pass mycket att Andy tyckte sig höra det enda bort till sig.
Han hade aldrig trott att han hade något behov av att få visa sin kärlek för andra. Och kanske handlade det inte ens om det men bara att han ville ha möjligheten. Ett val. Han ville kunna stå och vänta på tunnelbanan med Liam på väg in till stan och någon fest och få dra ner hans ansikte mot sitt för att hångla upp honom om han så kände. Han ville att Liam skulle kunna fläta ihop sina fingrar med hans i skolkorridoren även om den var folkfylld. Det gick så långt som till att han ville vara töntig och kunna få trycka en halvsmält mjukglass i ansiktet på Liam bara för att sedan retsamt slicka upp strösslet.
När tåget äntligen rullade in, efter dom där 2 minuterna som hade känts som 20, satte han sig vid en fönsterplats och skickade trotsigt ett sms till Liam. Som att det skulle få honom att känna sig bättre.
[12:17 sänt meddelande] Kan inte ses idag ändå.
[12:20 nytt meddelande- Liam] Åh okej, nått som hänt?
[12:21 sänt meddelande] Nej inget särskilt, kan bara inte. Är säker på att du överlever en kväll utan mig.. ;)
Precis som att han skulle klara sig väldigt bra utan Liam en lördagskväll. Han tänkte bara.. han kunde.. Det fanns helt enkelt massa alternativ som inte behövde innebära Liam och som skulle vara minst lika bra. Bättre till och med.
”Hallå?”
”Hej! Gör du något ikväll? Jannike har fest och jag tänkte ifall du ville följa med?” Lisette lät precis lika glad som vanligt. Så tvärtom mot vad Andy kände sig att det nästan var skrattretande.
”Nej jag.. någon annan gång kanske.” Han såg ner på skissblocket framför sig i sängen och höll tillbaks en frustrerad suck. Pennan hade avtecknat hans schizofrena humör i det sorgsna men vackra blyertsansiktet som sedan fått allt hårdare mörka streck längs med kinderna tills att papperet nästan hade gått sönder på sina ställen. Det som senare försökt vägas upp med skuggade hjärtan runt hålen, som sedan fått vassa nålar ditritade för att punktera det ännu en gång.
”Vad är det An..”
”Det är inget. Jag vill bara in.. jag deppar. Okej?”
Det blev tyst en liten stund vilket förmodligen berodde på tonen han använt. Han orkade bara inte bry sig för tillfället. Surade kanske varit ett bättre ordval. Skit samma.
”Vill du bli uppmuntrad?” frågade den ljusa rösten.
”Nej, förlåt men.. jag orkar inte prata just nu Lisette. Vi hörs, okej?”
Utan att vänta på svar tryckte han av samtalet och kastade sedan ifrån sig skissblocket. Det var ändå överskattat att hålla hand, i själva verket hade han inte något som helst behov av det. Hur hade det ens kunnat påverka honom så mycket? Med en fnysning reste han sig upp och gick ut i köket för att sätta igång lite te istället.
”Skulle jag släppa av dig i stan Liam?” ropade Cathy ifrån nedervåningen och när Liam tog stegen nedför trappen såg han precis hur hon lyfte upp sin jobbväska. ”Ska du över till Andy ikväll? Jag tror Magda skulle bort på någonting.”
”Nej.” Med en enkel rörelse drog han på sig skinnjackan och kände efter så att han hade plånboken i fickan. ”Vi sitter väl inte ihop.”
Han hade helt klart överanalyserat det där sms:et. Sådant som han ju inte gjorde. Vad var det för fånigt antagande att den sista smileyn varit dittvingad? Att Andy hade menat något särskilt med ´Jag är säker på att du klarar dig ensam en lördagskväll.. ;)´ En halvtimme tidigare hade han ju sagt att han skulle höra av sig när han kom hem. Självklart klarade han sig utan honom, dom satt som sagt inte fast i varandra, men om det hade berott på att han skulle iväg på någonting mer med Simon så hade det varit troligast att han sagt det. Nu hade det bara varit ´Kan bara inte.´ Fan, han var inte någon som överanalyserade!
”Nej såklart inte. Men då åker vi då”, log Cathy och öppnade dörren. Tack och lov inte på humör för att tvinga ur Liam vad han tänkte på.
En stund senare släpptes han av och styrde direkt stegen mot pressbyrån. Det tomma cigarettpaketet i jackfickan hade plågat honom alldeles för länge nu. Försöket att sluta fick skjutas på lite längre helt enkelt.
Han hann inte mer än några steg med den nytända ciggen mellan läpparna förrän han mötte Pontus.
”Men tja”, flinade han. ”Vad gör du här?”
”Fyllde på förrådet”, log Liam snett tillbaks och skakade på black devil-paketet. ”Själv då?”
”Var till banken och försökte ta reda på varför jag inte fått underhållspengarna”, sa han med en suck. ”Men det hade tydligen inte kommit in några så jag antar att morsan och farsan tröttnat på det också.” Han ryckte på axlarna.
”Fan så kan dom väl inte göra.” Dom hade ju i och för sig kunnat kasta ut honom men.. någon skyldighet till sina egna barn kände man väl?
”Jo. Det kan dom. Men skit i det, vad ska du göra ikväll?”
Han visste att det inte var någon idèe att fråga mer, för dom gjorde helt enkelt inte så. Hade aldrig gjort. Precis som att Liam aldrig nämnt någonting för Pontus hur jobbigt han själv ibland tyckte det var att han inte hade en pappa. Inte en närvarande åtminstone. Han visste ju fan inte ens vart han bodde, om han hade en ny familj, om han mindes att han hade en artonårig son som kanske skulle ha uppskattat ett kort telefonsamtal sin senaste födelsedag.
”Jag hade lite planer men.. ingenting vad jag vet nu.”
Pontus nickade. ”Då kan du väl hänga med till Elias då? Jag snackade med Max tidigare, du vet Max va? I alla fall, Elias har fest och jag tänkte dra dit.”
”Jo det..”
”Du bangade ju sist, och du sa att du inte skulle göra något ikväll?” Pontus höjde ett ögonbryn innan han tog upp en egen cigarett.
”Har jag sagt att jag inte ska med eller?” Liam drog på munnen och blåste ut röken. ”När, var, hur?”
Dom började gå mot t-centralen och som vanligt var det alldeles för många turister som bestämt sig för att åka på shoppinghelg. Dom kunde seriöst aldrig hålla sig ur vägen, dom fattade inte rulltrappssystemet, och att hamna bakom någon utav dom i tunnelbanespärren var rent ut sagt hemskt. ´Jaha måste man hålla kortet på läsaren för att den ska kunna läsa av kortet???´
”.. så jag måste åka och fixa det först, men vi kan väl ses där typ tio, halv elva? Du vet ju vart Elias bor?”
Liam nickade. ”Absolut. Fast.. jag har fan ingen dricka alls hemma och jag tvivlar på att vi får tag på Zacharias samma dag? Morsan jobbar dessutom så kan inte fråga henne heller.”
”Nej det är nog kört med Zacharias, men jag har så jag kan ta med till dig med.”
”Schysst”, log han och tittade sedan upp på tabelltavlan. ”Ditt tåg kommer nu, men vi ses där ikväll då?”
”Yes. Det blir skitbra.” Pontus höjde handen innan han drog iväg mot den andra plattformen.
När det plingade på dörren och Andy en halvminut senare insåg att Magda inte var hemma och att han så illa tvunget behövde gå ut till hallen var det ännu en suck som lämnade hans läppar. Fast å andra sidan; vem stod kvar i en hel minut och väntade på att någon skulle öppna dörren? Var det ännu en unge som skulle försöka sälja New Body till sitt [insert valfri sport]- lag tänkte han ta fram sin mest emo-aktiga sida och hoppas att det skrämde iväg dom.
”Nej jag vill inte köpa underkl..” Han tystnade när han såg den färgglada figuren på trappen.
”Hej?” sa hon försiktigt. ”Du ville ju inte bli uppmuntrad men du kanske vill ha sällskap att deppa i alla fall?”
”Lisette..” började han men hann inte mycket längre innan hon släppt ner en lila bag på trappen.
”Jag har med det perfekta depp-kitet.” Hon bet sig i läppen och såg frågande upp på honom.
Ytterligare en låg suck letade sig fram innan axlarna sjönk ner en aning. ”Vadå för något..?”
Lisette tog upp väskan, klev in i hallen och stängde sedan dörren efter sig. Därefter började hon plocka upp dvd:er som hon höll ut som i en solfjäder. ”Fåniga romantiska filmer, jag lovar att det är det absolut bästa; man kan antingen välja att tycka synd om sig själv för att allt är så underbart på filmen och ens eget liv känns helt miserabelt. Eller så kan man skratta åt det för att det är så himla töntigt eftersom det aldrig är sådär i verkligheten.” Hon kastade en blick upp på honom innan hon tog fram två stora burkar Ben&Jerry.
”Okej då”, avgjorde han utan behov till någon mer betänketid.
”Han är bara så himla töntig, och seriöst; han tror han är coolast i världen? Och att dom där idioterna han hänger med är några slags kungligheter som det är en ära att få vara med?” Han tog en stor sked med glass och stoppade i munnen. ”Han har inte ens en bil, eller körkort för den delen, hur sexigt är det att åka runt med cykel?”
Lisette frustade till. ”Totalt osexigt! Han borde åtminstone haft en sportbil.”
”Eller hur.” Andy suckade och såg mot teven igen där den andra filmen var i full gång. Han räckte Lisette burken så att hon också kunde ta en sked innan han drog upp filten lite mer.
”Han som ska verka så himla självsäker och så vågar han inte ens berätta för sina kompisar att han tycker om killar? Okej jag fattar att det är en stor grej för många men han vill ju inte ens, han vill inte säga ett ord om mig och det är bara för rädsla över sitt eget jävla rykte.”
”Typ ett rykte som tuff player.”
”Exakt! Och det är ju verkligen något att sträva efter..”
Filmen lyckades fånga hans uppmärksamhet igen och han började sakta undra vem han försökte lura egentligen. Både sig själv och Lisette? Han ville ha det sockersött. Kanske inte bara sockersött, det kunde gärna få vara hett och spännande emellanåt men.. han ville ha det där fåniga som visst kunde finnas i verkligheten. Han hade ju varit med om det till viss del. Han ville bara ha det fullt ut. Han ville att det skulle vara så självklart att det dom hade också kunde visas upp på film för alla världens människor som ville se. Eller bara i skolan. Eller bara på stan. Det behövde inte vara stort och ackompanjerat av gladpopig musik och smöriga repliker. Bara så pass att det skulle vara okej att uttala orden Andy och Liam högt i samma mening.
”Han är så himla gullig ibland.. du vet när vi tittar på film och han bara lägger armen om mig och.. jag älskar ju sånt, eller jag visste inte att jag gjorde det för jag har aldrig varit.. det var inte samma sak med Sebastian, men när Liam gör så blir jag bara alldeles varm..”, andades han ut i något som han inte visste om det var lycka eller sorg.
”Och jag tror inte att han vet att han gör det, men jag tycker det är sexigt när han biter tag i sin piercing..”, fortsatte han med kinder som inte lät sig svalkas av glassen. ”Och när han precis vaknat och håret är bara alldeles.. är det konstigt att bli tänd på morgonrufs?”
”Jag tror inte att han har något emot att du blir det i alla fall?”
Andy såg ner på filten över knäna och Lisettes retsamma leende hade fått Andys egna mungipor att dras lite uppåt, dock något generat.
”Vi har ju inte.. Han anser sig helt säkert vara en tia i sängen också. Han är ju Liam liksom, världens bästa på allting..”
Lisette räckte honom glassburken igen och lät honom fortsätta utan att svara. Hon blev antagligen inte ens förvånad längre över hur snabbt han bytte spår fram och tillbaka. Liam är den bästa som finns/ Liam är den absolut töntigaste som finns.
”Fast.. han ser verkligen på mig som att.. det verkar som att han ser mig som mycket bättre än jag själv gör, han får en särskild blick och liksom..” Han rös till när han tänkte på hur försiktiga Liams fingertoppar var när dom långsamt rörde vid honom. Som att dom förundrades över hur han kändes, såg ut, var. Som att han var någonting fint. Någonting bra. Som att han såg mycket mer än vad Andy själv gjorde. Något på insidan som Andy själv inte tyckte var något speciellt.
”Du är ju bra Andy. Världens bästa. Om han ser det så.. då är han kanske inte en jätteidiot ändå?” sa hon och log svagt mot honom. ”Eller hur..?”
”Nej jag vet men.. jag vill ju att han ska kunna göra så överallt. Se på mig så. Jag vet att han tycker det är jätteviktigt med allt annat men jag vill att han ska tycka att det vi har.. att det kanske kan vara värt det ändå, att riskera något..” sa han tyst. ”Jag vill kunna möta honom snabbt i korridoren och få det där sneda leendet. Varför ska jag behöva låtsas som att jag inte ser honom dom gånger jag vill gå fram och pussa honom i nacken? Fattar han inte att det gör ont att få höra elaka saker även om det inte är på riktigt? Och jag menar; jag behöver ingen som försvarar mig men det skulle ändå vara trevligt om han ville försvara mig när dom andra kommer med sina kommentarer.”
Lisette nickade. ”Jag förstår hur du menar..”
”Ibland känns det till och med som att Jake skulle kunna göra det, är inte det sjukt? Liam är väl en jävligt bra skådis men jag tycker om honom för hans andra sidor, inte för någon skådistalang.”
Han gav ifrån sig ett olyckligt läte när paret i filmen långsamt förenades i en djup kyss som fick hela världen runt omkring att stanna.
”Jag borde bara.. säga att han får vara utan mig tills skolan slutat isåfall, att han inte behöver träffa mig hemma heller, och så får han hoppas på att jag är kvar sen. Okej att jag skulle plågas sjukt mycket utav det och få någon slags abstinens, men det skulle nästan vara värt det bara för att plåga honom.”
Ibland kändes det så. Just nu för att han framkallat och förstärkt alla känslor som fanns ungefär. Och samtidigt gjorde bara själva tanken ont. Liam var inte känslokall, Liam brydde sig visst, han hade sidor som Andy älskade och.. ´Förlåt.´
”Jag..”
”Jag vet.” Lisette lutade sig fram till soffbordet och ställde ifrån sig glassen innan hon vände sig om för att lägga båda armarna om Andy. ”Jag förstår.”
snälla berätta vad ni tyckte om/inte tyckte om/funderingar/random tankar.. you name it. Era ord betyder!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 29 apr 14 - 01:07 | | Helt underbart hur Andy går med Simon när han ska handla till sin mamma. Det är en så vardaglig sak och det är så fint att få sådana bitar. (och resonemangen kring vad han bör ge sin mamma. Jättefina, verkligen) Jag tycker även om hur du lyfter frågan om balen och hur du låter Liam ringa. Deras samtal får mig att le som en tönt och jag riktigt älskar hur du låter Simon reagera. Du känner honom inte. Alltså, det är ju så fint. Det är ju så klockrent! Så simpelt. Och när du låter Simon tro att det är någon annan – alltså. Jag dör. Det öppnar för så mycket och det är så fint mitt i allt det onda hur Andy tror att Simon förstår, att han har klurat ut det och att han reagerar så positivt på vem det är. Att det inte gör någonting att det är Liam, för Andy gillar honom och och och. Alltså åh. Sen är det helt underbart hur du målar upp det här med alla par som öppet, ute i det fria kan visa hur mycket de tycker om varandra och hur du låter Andy känna att ÅH sådär vill jag också ha det. Det där vill jag kunna dela med Liam. Jag vill kunna visa alla att han är med mig. Att vi är tillsammans. Det gör så väldigt ont, redan nu. Riktigt fint hur du målar upp osäkerheten när det kommer till smsen, där man så lätt missuppfattar och tolkar fel. Lisette kommer till undsättning med glass och jag har alltid varit svag för de stunder där Andy tvekar, där han faktiskt berättar hur han tycker och känner kring det här med Liam och hur kluven han är för han tycker ju jättemycket om honom men det funkar inte att det är såhär och ÅH. Det är underbart och jag har fler delar jag måste läsa och kommentera, därav kort kommentar! | mizzkitty - 19 apr 14 - 18:41- Betyg:  | Så sjukt bra, och riktigt gulligt faktiskt :).
Fortsätt så :). |
|
|
|
