[M/M] De sju dödssynderna. [Del 31] |
det kommer nog bli lite fler delar, än vad jag först räknat ut, annars kommer jag inte riktigt att få ihop historien. men jag hoppas att det glädjer er. i och med ledighet hade jag tänkt försöka skriva så mycket som möjligt, för sedan kommer det kanske bli tyst igen. jag hoppas inte, för jag avskyr tystnaden. ni är så fina och underbara med era ord och det gör verkligen min dag.
Här väger en våg för att skipa rätt
åt livet och döden.
Hur tung den hänger, smärtornas skål
med våra stympade öden.
- Högmod, De sju dödssynderna, Karin Boye
Alexanders hand darrade när han höll i glaset, han hade redan ätit upp och ville inte ha någon påfyllning. Han var inte hungrig – han hade hellre spenderat kvällen uppe på sitt rum eller utomhus, isolerad från allt annat. Det var för många tankar och känslor som jagade runt i hans kropp, för mycket han ville fråga Oscar om. Istället för att dricka ställde han ner glaset igen och knöt sina händer i knäet medan blicken följde såsen som droppade från den vita såskannan ner på bordsduken. Hans mamma skulle inte bli glad, när hon såg det.
”Du kom hem tidigt”, det var onödigt, att låta så skarp, men det fanns ett drag av uppror hos Alexander när han såg över bordet på sin pappa som först inte låtsades om honom, som koncentrerade sig på köttet istället. De stora händerna lade ner besticken och servetten torkade runt den smala munnen. Alexander kom på sig själv med att vända bort blicken.
”Fyra dagar behövdes inte för att binda de nödvändigaste kontakterna, resterande har jag andra människor som kan slösa sin tid på”, sade han långsamt och såg över glaset på sin son. De ljusa, ljusa ögonen, som var så lika Alexanders egna, såg på honom. Det såg ut som om han äcklades av vad han såg. ”Och hur går det med studierna? Inga fler… onödiga distraktioner?”
”Du undrar om jag har träffat Oscar något?” Frågade Alexander och handen krampade nästan, så hårt som han knöt den. Hans mamma stelnade där hon petade runt med grönsakerna. Hans pappa såg mellan henne och honom och höjde på ögonbrynen som i en utmaning. Alex vätte läpparna men hann inte svara.
”Kan ni inte berätta det för honom? Han skulle bli så glad”, sade hans mamma och Alex blinkade, öppnade munnen i förvåning innan han insåg att det inte var honom hon pratade med. För, självklart, skulle inte hans pappa bli glad över att hon klivit in när han och Oscar varit upptagna av varandra.
Alexanders pappa rättade till slipsen, som om den halkat snett, och sände sin fru en lång blick som fick hennes axlar att sjunka ihop och den flackande blicken återvände till grönsakerna. I det här huset var det han som avgjorde när saker borde och inte borde sägas och han var inte riktigt färdig med den där Oscar. Men, som om det vore honom en stor uppoffring, så suckade han och sköt undan tallriken så att han kunde vila armbågarna mot bordsskivan och placera händerna under hakan. Två par ljusa ögon såg in i varandra, lika utmanande och lika främmande.
”Professor Nightley ringde mig i fredags”, sade han och Alexanders ögon vidgades. Handen släppte sitt dödsgrepp och han försökte andas långsamt genom näsan. Om han försökte skynda på honom, om han verkade för ivrig, då skulle hans pappa inte säga något mer. Då skulle han låta honom plågas. Så, Alexander satt alldeles tyst och lät minutvisaren ticka runt, runt, runt tills säkert fem minuter hade passerat. ”Med kompletterande uppgifter kan han se att du avlägger lite tid för fotbollen.”
Det sades som om det skadade hans pappa både psykiskt och fysiskt, men Alexander visste att han hade fått frågor på jobbet – han visste att folk undrade vart Alex var, nu när säsongen hade dragit igång. Han visste att, på sitt eget vis, ägde hans fotbollsspelande en viss status bland dem på hans pappas arbetsplats och hans pappa hade inte råd att förlora den bit som gjorde honom mänsklig i de andras ögon. Hans son och tanken att hans far stöttade honom helhjärtat i hans satsning.
”Jag-”, Alexander pressade ihop läpparna, såg ner på den tomma tallriken och harklade sig. Han kunde känna, alldeles längst ner i magen, hur det började bubbla. Han kunde känna hur mungiporna ryckte, som om de inte längre brydde sig om vilka som satt runt bordet. Som om de glömt bort att man inte kunde le i hans pappas närvaro. ”Alltså-”
”Det är villkorligt, Alexander”, sade den kalla rösten och Alexander hörde det tysta hotet. Om han fick höra någonting om Oscar igen. Om Alex så mycket som såg på en kille igen. Det här var hans pappa som skulle visa sig storsint och ha överseende med detta ensamma snedsteg. Han skulle kunna skylla på tonårstrots och att det hela var en motreaktion mot att ha blivit avstängd från fotbollen. Hade det inte varit för sättet hans mamma såg på honom så hade Alexander bett honom att ta det där jävla villkoret och köra upp det i arslet. Istället tackade han, som om den jäveln hade gjort någonting enastående genom att nedlåta sig detta, och bad sedan att få lämna bordet.
”Och du borde ringa den där Anne, hennes pappa jobbar på firman vi påbörjat vårt senaste samarbete med”, sade hans pappa innan Alexander hunnit lämna rummet och han stannade till, såg på honom över axeln innan han gick ut genom dörren utan ett ord. Händerna skakade igen.
[20:11 sänt meddelande] Väskan är packad – imorgon kör jag över er på planen!
[20:13 nytt meddelande: Colin] Din jävla charm fällde Nightley? Du är fan en legend!
[20:15 sänt meddelande] Du låter tveksam. Jag visste väl att han skulle ge med sig.
[20:16 nytt meddelande: Colin] Så jävla skönt att ha dig tillbaka! Coach kommer sväva på moln när han ser dig imorgon. Han har varit som en sårad hund i månader.
[20:17 sänt meddelande] En gång favorit, alltid favorit. Imorgon börjar fan livet!
Alexander låg på sängen med ett stort, fånigt leende på läpparna. Han låg hopkurad där Oscar legat för bara några timmar sedan och han inbillade sig att doften dröjde sig kvar. Han slog numret utan att tänka och pressade telefonen mot örat – leendet blev, om möjligt, ännu större för var ton han väntade. Det klickade till och han kom till Oscars telefonsvarare. Med hopdragna ögonbryn dubbelkollade han tiden, det var ingen träning så här sent och han hade inte haft någonting planerat. Han provade ringa igen och det var inte förrän i slutet, när han tänkte lägga på, som Oscar äntligen svarade och Alexander var alldeles för glad för att upptäcka någonting ovanligt med hans röst.
”Han låter mig börja med fotbollen igen!” Sade han, innan han ens sagt hej, och det blev tyst på andra sidan.
Han kunde höra hur Oscar andades och när svaret äntligen kom, lite för sent, så kunde han höra leendet lika väl som om han sett det framför sig. ”Grattis.”
Alexander rullade över på rygg, sträckte ut benen och log upp mot taket medan han pratade på om träningarna han måste ta ikapp, konditionen som han släppt den senaste tiden, killarna i laget och hur förvånade de skulle bli över att se honom imorgon. Under tiden satt Oscar alldeles tyst, ibland hummade han lite som för att visa att han fortfarande var där.
Men, mitt i Alexanders prat om matcher och motståndarlag avbröt han honom.
”Du, Alex, jag är ledsen men jag är jättetrött. Jag måste verkligen sova”, sade Oscar och Alexander kom av sig lite, harklade sig och nickade som om Oscar skulle kunna se det. Han insåg med ens hur tyst Oscar hade varit, hans avlägsna hummande som Alex självklart tagit som en uppmuntran att fortsätta prata och inte en önskan om att han skulle avrunda samtalet. Och han insåg också hur mycket viktigare saker de hade att prata om.
”Oscar-”, började han och satte sig upp så att han vilade på armbågarna med mobilen pressad mellan örat och axeln.
”Vi får prata imorgon, Alex. God natt”, sade Oscar genast och innan Alexander hann säga någonting mer var samtalet avslutat och han stirrade på den tysta telefonen – kände hur tystnaden spred sig från högtalarna och virvlade runt i rummet tills den isolerat honom fullständigt. Medan han stirrade upp i taket undrade han vilket pris han egentligen fick betala, för att få spela i laget igen, och tystnaden blev så tung och kvävande att han kurade ihop sig i en liten hög och försökte göra sig osynlig.
hej, ni som inte brukar kommentera men som ändå tycker det är trevligt att leta sig in hit och se hur det går för mina pojkar. jag tycker om er också och jag bits inte: även korta kommentarer uppskattas, verkligen.
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 18 apr 14 - 22:12 | | JAAA ALEX SKA SPELA FOTBOLL IGEN!!!!!! glad madde. Åh. Hahha, jag är mest bara så glad över att han får spela fotboll igen för det finns så mycket kaos som du kan skapa utifrån det och det kommer att bli så KUL. Skitbra skrivet, precis som vanligt. KEEP GOING MATE <3 | | ilenna - 18 apr 14 - 17:15 | wiho det gör ingenting alls att det blir fler delar :D :D
Åh än en gång gör du en så himla levande scen med Alexander och hans föräldrar. Man känner verkligen den där tryckta hemska känslan och det påminner om Ondskan D:
- det gör mig dock väldigt nöjd att Alexander inte helt lyder sin pappa utan utmanar tillbaks med blicken och ställer obekväma frågor. jättebra!
som vanligt älskar jag också sms:en och hur trovärdiga dom alltid är!
Nu är jag ännu mer orolig än i det förra kapitlet över Oscar och Alexander ._. man är ju så glad för alex skull att han ska få spela fotboll igen, men den glädjen försvinner liksom lite när allt inte verkar okej mellan honom och Oscar - och jag tycker så himla, himla synd om Alexander :( Vill bara krama honom (fast egentligen vill jag hämta Oscar och knuffa in honom i Alexanders rum så att Han får krama den där fina pojken :((()
Sammanfattningsvis så var den här delen hur bra som helst, på ett jobbigt sätt. Dialogerna, hoppen, känslorna och beskrivningarna är felfria och du är läskigt bra på att måla upp bilder som man ser framför sig, och få en själv att känna Alexanders känslor allra längst inne.
Tack för att du skriver!! |
|
|
|
