[M/M] De sju dödssynderna. [Del 30] |
jag ber om ursäkt. tusen och åter tusen gånger. skolan har varit så mycket, ångesten och paniken har förföljt mig dagligen och jag har inte kunnat. har inte velat. jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig, känner mig fortfarande väldigt vilse, men jag ska försöka skriva lite mer. ska försöka ge er ett avslut.
Kör
Inte det onda ens
kan du förstöra,
du vårt hjärta,
utan att själv dö,
inte en låg demon
tillintetgöra,
utan att drabba dig själv,
eviga frö.
- Avslutning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Alexander, är du verkligen-”
”Oroa dig inte”, Alexanders röst var låg och lugnande men trots det såg sig Oscar ännu en gång över axeln, som om han bara väntade på att någon skulle se dem. Skulle sätta igång något sorts larm. Slita dem ifrån varandra och skrika hur fel det var. Hur äckligt det var. Hans hand kramade hårt den blondes medan dörren låstes upp och de lämnade den krattade grusgången bakom sig. ”Det är ingen hemma, pappa är på konferens tills på tisdag och mamma lovade att hålla sig borta.”
Trots den lätta tonen så kunde Oscar höra hur rösten svek något när han pratade om sin pappa. Allt han kunde göra var att krama handen lite hårdare och känna hur Alexanders tumme strök över handryggen.
Hallen var dubbelt så stor som Oscars kök och de ljusa väggarna pryddes av bilder på familjen – strama porträtt från en tid då Alexander hade glugg mellan tänderna och fluga runt halsen. Han kunde inte vara mer än åtta år men redan där var det någonting i hans hållning som inte riktigt stämde. Lite för stramt, lite för medvetet. Och ögonen var lite för allvarliga under den ljusa luggen.
”Jag var den enda i klassen som kunde spruta vatten genom gluggen, tjejerna älskade det”, viskade läpparna mot Oscars öra och han kunde inte låta bli att skratta innan han gav Alexander en lätt knuff. Handen greppade hans höft och drog nästan ner dem båda i en skrattande hög. Så fort de återvunnit balansen och leendena avtagit så tåade Oscar av sig skorna och ställde dem på den lilla skohyllan. Jackan lämnades bredvid de stiliga kapporna och kavajerna som hängde på galgar. Den såg så väldigt vilsen ut, bland fina märken och fläckfria tyger. Som en gås bland svanar. Alexanders hand hittade hans igen och drog med honom djupare in i huset.
”Det känns som om jag är i ett museum, jag hade aldrig klarat av att växa upp här”, sade Oscar medan han gick ett extra varv i vardagsrummet, händerna letade sig nästan skyggt över de ömtåliga prydnadssakerna och hans ögon vidgades lite när han insåg vad han sagt. Hur det måste låta. ”Jag menar-” När han närmade sig soffan där Alexander låg utsträck blev han genast nerdragen så att de låg nästan på varandra och Alex läppar letade sig längs hans käke, log mot hans haka.
”Det är lugnt, jag förstår”, viskade han och bet tag i Oscars underläpp, lät händerna leta sig ner för hans rygg för att stanna alldeles vid byxlinningen, så retfullt nära. Oscar flyttade lite på sig, skiftade så att Alexanders händer kunde leta sig lite längre ner och den blonde killen skrattade, fick Oscars hjärta att slå lite hårdare medan leendet sträckte sig över läpparna.
”Jag vill se ditt rum”, sade Oscar medan han pressade läpparna här och där mot Alexanders orakade kind och strök längs Alex sidor. Alex mumlade något ohörbart, alldeles för upptagen med formen av Oscars rumpa och baksida lår för att kunna svara ordentligt. Mobilen i Oscars ficka började vibrera och Alexander vred på sig, skrattandes, som om den hade vibrerat mot ett lite för känsligt område. Oscar skiftade så att han lutade mer mot soffans ryggstöd, lirkade ut mobilen ur byxfickan och svarade utan att kolla numret. Han borde ha kollat på numret. Han borde ha klickat bort samtalet och sagt att det fick vänta. Han borde ha gjort allt annat än låta de förvridna rösterna stöna i hans öra medan han låg där, pressad mot Alexander.
Oscar snubblade nästan ur soffan medan han försökte komma så långt bort från Alexander som möjligt och hans fingrar kämpade för att avsluta samtalet med brinnande kinder och ett hjärta som slog hårt mot revbenen.
”Du, du – Oscar, lugn, vad är det?” Alexanders hand slöt sig försiktigt runt hans överarm, som för att hindra honom från att fly rummet, och hans ögonbryn var oroligt hopdragna. Oscar drog djupt efter andan och försökte le, försökte få mobilen att återvända ner i fickan trots hans darrande händer, men han bara stod där – musklerna spända och någonting jagat i ögonen och i linjerna runt munnen. Alexander släppte inte taget, istället reste han sig upp och drog honom intill sig i en hård kram, pressade honom mot bröstet. ”Vad var det där? Vem var det?”
Oscar svarade inte, han bara svalde och svalde och gömde ansiktet mot Alexanders nacke medan händerna slöt sig runt hans mörkröda skjorta. Skrynklade ihop den.
”Oscar?” Alexander mumlade in i hans hår, hans andedräkt kittlade mot huden och Oscar slöt ögonen. ”Kan du inte säga vad som hände?” Oscar skakade på huvudet, pressade en ostadig kyss mot Alex axel och försökte andas normalt.
”Jag vill-, se ditt rum”, viskade Oscar igen och de stod stilla en lång stund, hörde hur klockan i köket tickade vidare, och efter ett tag suckade Alexander och släppte honom långsamt, tog hans hand i sin.
”Jag har en galet skön säng”, viskade han tillbaka och ett skakigt skratt drogs från Oscars läppar innan de rörde sig upp för trappen i tystnad, som om bägge försökte ignorera det som just hänt.
Oscar andades normalt igen. I röran av täcken, kuddar och varma kroppar kunde han ignorera mobilen som då och då vibrerade på golvet. Alexander frågade inget mer men Oscar kände igen den där blicken, han visste vad de ljusa ögonen ville säga men låtsades som om han inte förstod.
”Vad ska du göra efter skolan?” Han såg ner på deras sammanlänkade händer och bet sig själv i kinden. Alexanders tumme letade sig över Oscars knogar och han lät dem skifta, lät sig själv pressas ner i den mjuka madrassen med Alexanders kropp som en behaglig tyngd över sig.
”Jag vet inte än, tänkte väl jobba”, sade han och lutade på huvudet, blicken letade sig över Oscar på ett sätt som fick honom att rodna och vända bort ansiktet med ett fånigt litet leende. Han kände sig vacker. ”Du då?”
Läpparna strök mot hans kind och han bet sig i underläppen.
”Jag tänkte plugga vidare, tror jag. Fortsätta med dansen”, han pausade lite, som om han hade tänkt fortsätta, men lät det dö ut. Alexander lyfte hans armar över huvudet och ögonen sken när han böjde sig närmre. ”Sen hade jag väl tänkt umgås med dig, en del”, sade Alex och Oscar lyfte huvudet för att kunna fånga hans läppar i en alldeles för klumpig kyss.
Dörrar som plötsligt öppnades och stängdes, fötter som rörde sig i trappen, fick de två ungdomarna att slita sig från varandra och Oscar letade febrilt efter sina kläder med brännande kinder och Alexander ropade ett panikfyllt kom inte in lagom som dörren öppnades. I dörren stod Alexanders mamma, kinderna lika flammande som pojkarnas, och i hennes händer var Oscars skor och ytterkläder. Hon såg inte på Oscar, såg inte hur han försökte täcka sig själv medan Alexander protesterade högljutt mot hennes intrång.
”Han kommer hem ikväll, ringde för bara en stund sedan för att se till så att middagen var färdig”, sade hon och såg någonstans strax ovanför hennes son, som om hon inte kunde se direkt på honom. Alexander drog händerna genom sitt blonda hår och skiftade – handen försökte stryka över Oscars bara rygg men denne drog på sig den stickade tröjan innan han reste sig upp med strumporna i handen.
”Det är nog bäst om jag går”, viskade han och tog emot sina saker som Alexanders mamma räckte honom, ingen av dem såg på varandra och Alex försökte protestera, frågade om han inte kunde få följa med hem till Oscar men han skakade på huvudet. ”Jag skickar ett meddelande, eller något.” Med en sista blick över axeln och ett leende som inte riktigt nådde hans ögon lämnade Oscar rummet och allt Alexander kunde göra var att se hur han försvann med alldeles för många frågor obesvarade.
”Vad i helvete var det där bra för? Du kunde inte ha ringt?” Alex brydde sig inte om den skarpa tonen när han drog på sig byxorna och sträckte sig efter den röda skjortan. Hans mamma stod fortfarande i den öppna dörren med armarna hängande som om hon inte visste vad hon skulle göra av dem nu när hon inte hade någonting att hålla i.
”Jag har ringt, flera gånger, men jag kommer till din telefonsvarare hela tiden”, svarade hon med en konstig röst och Alexander drog ihop ögonbrynen innan han skakade på huvudet. Mobilen låg kvar nere i hallen, där han lämnat den när han och Oscar kom hem. ”Jag ville bara-”
”Ville bara varna, var det så? Se till så att ohyran försvann innan han kommer hem? Det är vad han kallar det, är det inte? Ohyra”, fräste Alex och krånglade ur den nu skrynkliga skjortan, orkade inte försöka knäppa den, och gick genom rummet för att leta upp en t-shirt istället. Han kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och sparkade i väggen, trots att det fick hans mamma att hoppa till och backa mot dörren. Han ville sparka igen. Och igen. Och igen. Han ville att hon skulle lämna honom ifred. ”Stick. Gå härifrån, jag vill inte se dig.” När hon inte rörde sig vände han sig om, ögonen var kalla och en muskel i käken ryckte. ”Försvinn!” Alex såg hur hon försvann samma väg som Oscar, hur hon stängde dörren innan han sjönk ner mot väggen med ansiktet gömt i händerna och de breda axlarna skakade.
[19:04 sänt meddelande] Jag hatar det här Oscar. Jag hatar att behöva smyga för honom. Jag hatar det!
[19:11 nytt meddelande: Oscar x] Jag vet.
[19:12 nytt meddelande: Oscar x] Tack, för idag. Jag uppskattade det.
[19:14 sänt meddelande] Du behöver inte tacka, som om det var något jävla privilegium att komma hem till mig. Vi är ju tillsammans, det är vad man gör. Man är hos varandra.
[19:15 sänt meddelande] Jag menar, vi är väl tillsammans? Jag vet, vi har ju inte riktigt satt ord på det, men det är vi väl?
[19:17 nytt meddelande: Oscar x] Alexander-
[19:18 sänt meddelande] Jag gillar inte det här…
[19:19 sänt meddelande] Du, vi tar inte det här över meddelanden. Vi ses imorgon och pratar om det här, okej? Vi måste prata om det här. Oscar?
[20:03 nytt meddelande: Oscar x] Vi pratar imorgon.
nu, om någonsin, skulle jag må bra av era ord.
|
| Kommentarer | | ilenna - 18 apr 14 - 02:22 | Åh, jag ber redan nu om ursäkt för att det här inte kommer bli den kommentaren som du förtjänar. Ska det blir tillräckligt bra ord så behöver dom komma från dig helt enkelt.
Jag älskar, älskar hur du beskriver Alexanders hus, fotografierna (och hur det redan syns där att Alex inte riktigt tillåts vara ett helt bekymmerslöst barn med en trygg barndom eller hur man ska förklara det), och det är så häftigt, för redan innan du beskrivit allt det där så är det som att jag redan vet; det känns som att du berättar något som jag redan sett för att jag varit där – så tydlig har den här storyn och allt runt omkring varit från första början. Jag vet inte hur du gör det men jag gillar det väldigt mycket. Älskar också hur du låter Alexander flika in med en komisk kommentar mitt i allt det lite dystra.
Och herregud – telefonsamtalet! Det var läskigt och jobbigt och hemskt och jag blir så arg på idioterna. Men samtidigt är jag glad att Oscar inte hann tänka efter och att Alexander äntligen vet om att något är fel; och förhoppnings tar han reda på vad. (Måste ju ändå tillägga att jag tyckte delen då Alexander skrattar till och vrider på sig av den vibrerande mobilen var väldigt underhållande haha!!)
Du har även ett så väldigt målande och flytande språk när det kommer till ansiktsuttryck (Allt du skriver är ju förvisso målande men nu väljer jag att ta upp det här ;D). Jag kommer på mig själv flera gånger med att dra ihop ögonbrynen när Alex gör det, och jag drar efter andan och försöker le när Oscar gör det – känns jättefånigt varje gång jag kommer på det haha, men det är för att du gör det så himla enkelt att leva sig in i allting och du får en att se (och känna..) alla dom där små minerna/blickarna/andetagen som ändå spelar väldigt stor roll.
Är så tacksam över att du inte lät Oscar lyckas med att fly, utan att Alexander fick tag på honom och fick krama honom sådär hårt. Han behövde det. Än en gång älskar jag hur tydligt du beskriver dom små rörelserna - som att Oscar skrynklar ihop Alexanders skjorta med händerna – det är en liten sak men som så starkt visar desperationen och allt det jobbiga som finns inom Oscar. Man känner redan så sjukt mycket med honom och sådana där saker förstärker det ännu mer.
Och åh Alexander med ´jag har en galet skön säng´- kommentaren. Det kändes faktiskt som att den behövdes just där – Oscar skulle ändå inte har berättat någonting.
Ååh så himla mysigt med scenen när dom ligger i sängen med sammanlänkande händer, blickar, rodnande kinder och varma kroppar. Så fint och gulligt och åh – låt dom stanna där och stäng ute allting annat som är jobbigt och dumt! (och ´Han kände sig vacker´!!!!! <3 Mitt fåniga leende vet inga gränser.) (Och igen: ”Sen hade jag väl tänkt umgås med dig, en del”.)
När stegen i trappan hördes hann jag för några sekunder bli rädd att det var Alexanders pappa! Tack att det inte var det. Men det kändes nästan ändå lika illa. Ja jag vet också att hon försöker; men jag tycker inte att det är tillräckligt – jag tycker att hon borde ha tagit med sig Alexander och flyttat för länge sen. Ser hon inte hur dåligt han mår av det där? Ser hon inte hur lycklig han är med Oscar? Aah jag blir så arg! (Med det vill jag ändå säga att du gestaltar henne så himla bra! Jag märker själv att jag liksom tar det för givet, för att du skriver Allt så himla bra, men jag tycker själv det är väldigt svårt att beskriva föräldrar/vuxna på ett bra och verklighetstroget sätt, därför blir jag jätteimponerad över hur du lyckas – särskilt när hon inte bara är den gulliga, snälla mamman som säger att allt ska ordna sig – )
Det sista i delen gör så himla ont. När Alexander fräser åt sin mamma, bara ordet ´ohyra´, sparkarna, tårarna som bränner bakom ögonlocken, hur han skriker att hon ska sticka därifrån. Jag känner med Alexander så mycket att det blir jobbigt – och jag tycker att han gör helt rätt! Jag förstår att han vill sparka och skrika och gråta. Och jag vill att hans mamma ska se det och förstå att det inte är okej att fortsätta lirka med sin sons hemska pappa längre – att det inte är värt att bryta ner Alexander totalt!
Och bara bilden man får upp i huvudet av hur axlarna skakar </3 Det gör ont när Oscar är ledsen, jätteont, men samtidigt blir det på ett så annorlunda sätt när det är Alexanders känslor som släpps lös. Jag vet inte om det stämmer men jag har fått för mig att han inte gråter särskilt ofta och när han då gör det så gör det väldigt, väldigt ont :(
Sms:en. Oscar gör mig jätteorolig! När Alexander säger ´men det är vi väl?´ och Oscar undviker att svara på det. Kanske är det så att han bara vill säga det öga mot öga istället, men det får det ändå att vrida sig i mig och jag vill att dom ska träffas snabbt. Jag vill inte att Alexander ska ´straffas´ när det är hans föräldrars fel - fastän jag förstår att det är jobbigt för Oscar och allting så vill jag att han ska stanna hos Alexander för att ha behöver det. Och för att dom är underbart fina tillsammans.
Som jag hoppas att du förstår av orden jag svamlat ihop så tycker jg att den här delen var underbar! Att du dessutom lyckats få ihop den när du inte mår så bra är oerhört imponerande! Du blandar det så bra med allvar, mysiga stunder, ångest och så något komiskt emellanåt som kan lätta upp där det behövs. Pojkarna är så väldigt, väldigt fina och det är du som får dom att lysa så starkt! | | Maadelen3 - 18 apr 14 - 00:59 | ÅH.
åh.
ÅÅH.
alltså. jag vet inte riktigt. det är fint men ändå kaos. som jag gillar det (vilket du mycket väl vet). åhherregud. Detta var svinbra, Jenny. Hur jäkla svinbra som helst. Jag tycker så synd om Alex mamma för hon verkar verkligen vilja vara på hans sida men samtidigt är hon ju så himla rädd. Asså fy. Gud. vet inte vad jag ska säga. Kan inte kommentera någonting för att göra denna delen, berättelsen, rättvisa. Du är helt sinnessjukt bra och jag vet inte, jag vill bara att du skickar mig en bok som jag kan ligga och läsa varje kväll/dag/evighet. (tack på förhand för den btw). Nej men ärligt. Huuuur bra som helst. Fortsätt så här. SVINBRA VERKLIGEN!!!!!
(ps jag vill se vad hans pappa kommer göra när/om han får reda på att Oscar varit där. e nyfikennnnn) |
|
|
|
