I hate (almost) everything about you- del 52 [m/m] |
Inte någon jättedramatisk del men jag tyckte ändå om att skriva den (: - jag vet dock att slutet inte blev jättebra men efter att ha försökt göra om det åtskilliga gånger utan att lyckas så får det vara sådär ;)
______________________________________ _________________
- kapitel 52
Andy såg sig om över axeln när det knackade på dörren men behövde inte svara innan dörren öppnades och Liam kikade in.
”Kan jag komma in?” frågade han och släppte läppen han bitit i.
”Det är klart. Jag ska bara..” Andy log svagt innan han målade dit ett sista streck på papperet han hade framför sig. Kanske hade det varit bra att dom inte hade träffats något igår efter fikan med Jens – irritationen hade hunnit lägga sig och när Liam la armarna om honom bakifrån spred sig den sköna känslan ut i hela kroppen.
”Hej”, sa han lågt och lutade sig ytterligare något nedåt för att placera en kyss intill Andys öra. Vilket fick honom att rysa till. ”Jävlar.. du kan rita”, konstaterade han.
”Och så låter du jättechockad”, flinade Andy och kastade en blick upp mot honom innan han borstade bort lite suddgummiflagor med handen. ”Du tyckte ju om det jag gjort på dörren?”
”Jaa men jag trodde att du hade använt schabloner eller vad det heter, mallar du vet. Varför har du inte sagt något? Det där är ju helt stört.”
Andy såg generat ner på papperet innan han snurrade runt på stolen så att han var vänd mot Liam istället. ”Äh du behöver inte överdriva.”
”Kan jag inte få se några andra teckningar? Du har väl en pärm eller något? Som tatuerare typ?”
Andy himlade med ögonen men blev innerst inne väldigt smickrad över att Liam tyckte han var så bra och att han dessutom verkade uppriktigt intresserad av att få se mer.
”Du skulle se morsan när jag sa att jag skulle över till dig, det verkar som att det är hennes höjdpunkt på hela året att jag berättat att jag är bi. Eller så är hon lycklig över att det är du, hon har ju all..”
”Va?” Andy vände sig förvånat om från skrivbordsskåpet där han hållit på och tagit fram teckningarna. ”Jag trodde inte att du berättade!”
”Jo? Jag skickade ju sms samma kväll, jag antog bara att.. du inte tyckte det var något att svara på? Vilket kändes lite konstigt men..” Liam rynkade pannan. ”Varför svarade du inte då?”
”Jag har inte fått något sms” sa han och kom upp på fötter. ”Jag ville inte pressa dig genom att fråga hur det gick heller eftersom du inte sa något själv.” Efter skolan hade det ju inte heller känts läge att prata med Liam överhuvudtaget. Men.. han hade berättat?! ”Hur gick det?!”
Liam ryckte på axlarna men leendet var alldeles för brett för att han skulle kunna lura honom.
”Över förväntan, eller ja så bra det kunde gå antar jag? Jag tror inte att hon hade tänkt säga något först, hon var inte säker på att hon hade sett rätt, vilket jag inte tror en sekund på..”
Andy kunde trots allt förstå Cathy. Om hon hade frågat Liam rakt ut innanför dörren hade det varit en väldigt stor risk att han stormat ut på en gång igen. Det troligaste var att han..
”Du berättade det själv, eller hur?” log han och när Liam nickade kände han bara sig så otroligt.. stolt. Om man i så många år känt att man inte kunnat berätta något sånt för sin mamma så tydde det på att man var rejält orolig över reaktionen, och det visste han ju att Liam var vad gällde väldigt mycket. Även om han inte alltid erkände det själv. Andy var ganska bra på att läsa av andra människor och kanske extra mycket när det kom till killen som satt på hans säng.
”Jag tänkte inte så mycket på det tidigare men nu hon vet så.. det känns bara jävligt skönt”, log han.
Andy nickade leende. Han visste att det inte var någon idèe att säga att det kanske skulle kännas lika skönt att berätta för hans kompisar – och egentligen förstod han nog även själv att det inte skulle ha gått lika bra. Pontus var inte Cathy. Och en kompis var trots allt inte samma sak som ens mamma heller.
”Väldigt bra gjort av dig också.” Andy satte sig ner bredvid och räckte honom mappen där han förvarade sina teckningar – dom han blivit nöjd med vill säga. Det måste ha blivit tusentals kastade under åren som inte hade levt upp till kraven. ”Hade hon haft någon aning?”
Liam såg förundrat på teckningarna. Det fanns tragiska, vackra bilder som fick honom att undra om Andy kände eller hade känt all smärta dom förmedlade, och det fanns mjuka, svepande bilder som såg ut som fotografier. ”Va..?” Han såg upp och skakade på huvudet. ”Nej hon hade aldrig misstänkt något.” Efter lite mer bläddrande blickade han upp igen. ”Jag älskar dom här, seriöst. Du är hur duktig som helst. Om jag någon gång tatuerar mig så kan väl du rita motivet? Eller det måste du”, flinade han.
Ingen av dom hade sagt någonting på en ganska lång stund och tystnaden kändes inte längre lika bekväm. Liam halvlåg i sängen med huvudet lutande mot väggen medans Andy betraktade honom under luggen från sänggaveln.
”Vem är det du hänger med i skolan egentligen?”
Fastän han redan tittade på honom blev han tvungen att blinka till. ”Vadå i skolan?”
”Den där killen. Glasögon, snobbig klädstil. Lite nörd.”
Andy höjde på ögonbrynen när han förstod att det var Jens som Liam syftade på. Han visste inte ens att han hade sett det.
”Han är varken snobb eller nörd. Jens heter han.. Han går natur och hjälper till som elevlärare i mattestödgruppen.”
”Jaha.”
Andy såg en stund på honom. Han var väl inte.. Hade han sett att dom lämnat skolan tillsammans igår? Men han kunde väl knappast vara svartsjuk?
”Vadådå?” frågade han men höll tillbaks den retsamma tonen, han var inte säker på att Liam skulle roas utav det. Han såg nästan spänd ut.
”Men jag undrade väl bara, trodde inte att du hängde med några från natur.”
”Vi träffades i bibblan för ganska länge sen”, sa han med en axelryckning. ”Han är jätteschysst.”
Liam försökte le. Vad gjorde ni igår då? Gick ni hem till honom? Varför är han schysst? Är han gay? ..Han har i alla fall inga problem att visa sig tillsammans med dig till skillnad från vad jag har..
”Jag ska snart iväg på träning.” Andy bröt den lite tryckta tystnaden som uppstått igen.
”Åh är det idag? Kan inte jag hänga med?”
Han såg förvånat på Liam. ”Vadå vill du det?”
”Jaa, jag har ju bara sett dig spela en enda gång så. Och förhoppningsvis är det inga i ditt eget lag som försöker spräcka ögonbryn på dig? För isåfall kan jag inte lova att jag inte kommer in på planen.”
”Visst”, sa han, fortfarande förvånad, och kände ett svagt leende sprida sig över läpparna. ”Men det kanske inte är så jättespännande.”
”Jaha, du har tänkt att du vill börja i laget?” En man i 40årsåldern med visselpipa runt halsen såg på Liam med en granskande blick. Andy hade sagt åt honom att han kunde vänta utanför omklädningsrummen just eftersom coachen tydligen var ´lite dryg innan man känner honom´ men det hade Liam självklart inte gjort. Efter den blicken kunde han självklart inte heller låta bli att säga något helt annat än att han bara skulle titta på.
”Skulle det vara några problem isåfall?” frågade han med ett höjt ögonbryn.
”Dom där byxorna skulle vara ett problem. Sen är inte det här laget för nybörjare, man startar i ett av dom undre lagen och jobbar sig uppåt.”
Liam fnös roat till. ”Det skulle inte vara några som helst problem för mig att springa i dom här”, sa han med en blick ner längs sina smala ben som var klädda i dom tighta svarta stuprören. ”Och dessutom.. jag slår vad om att jag skulle vara dubbelt så bra som flera utav dina spe..”
”Liam..?”
Han vände sig förvånat om när han hörde Andys röst och såg den svarthårige pojken ge honom en väldigt menande blick. ”Du skulle väl vänta på mig..?” Ett frampressat leende.
”Just ja.” flinade han till innan han gav coachen ännu en blick – helt utan leende. Kanske skulle han fråga efter ett par fotbollsskor bara för att visa honom.
”Han är med och kollar bara”, sa Andy och tog tag i hans armbåge för att börja dra honom därifrån. ”Han kommer inte störa.”
Liam tittade på honom från sidan med höjda ögonbryn. Allvarligt? Det var väl självklart att han inte skulle störa. Vad trodde han om honom?
”Vad sa du nu för något?” suckade Andy och gick iväg mot några utställda bänkar längs den andra långsidan av planen.
”Ingenting!” sa han och höll oskyldigt ut händerna. ”Han typ förolämpade min klädstil?”
”Förolämpade han din klädstil?” Andy såg skeptiskt på honom.
”Typ. Och att jag inte skulle platsa i laget, hur fan kan han veta det? Jag skulle kanske vara asbra.” Förmodligen inte på att passa. Och förmodligen inte med något löfte om att inte råka skada någon. Och inte utan svordomar och ett fruktansvärt dålig förlorare-beteende. Men annars skulle han med största säkerhet vara himla bra.
”Alltså..” Andy flinade till och drog luggen ur ögonen. ”Kan du sitta här tyst resten av träningen eller?”
”Absolut.” Liam gav honom ett bländande leende innan han väldigt hastigt gav honom en puss.
Det var så här Andy hade velat att det skulle vara hela tiden, att Liam kunde pussa honom bland andra människor även om det innebar att det var personer han kände och sådana som kände igen honom. Han hade velat kunna lägga sina egna händer om Liams ansikte och gett honom en betydligt längre puss. Men det här var också bra, även om det bara hade inträffat för att det inte var några från deras skola som spelade i Andys lag och därmed ingen risk att någon som inte skulle se såg.
Liam tyckte om att titta på Andy när han spelade. Han såg fortfarande sin emopojke, sin.. var han det?, i honom men samtidigt en betydligt mer självsäkrare Andy. Det hade han lagt märke till på matchen Jake dragit med honom till också, men då hade han inte tillåtit sig att analysera det lika mycket. Då hade han istället fokuserat på att Andy missat en målchans.
Den svarthårige vände sig precis om och kastade en snabb blick mot Liam som han lika snabbt besvarade med ett snett leende.
”Okej det är bra killar! Samlas vid mittlinjen, femtio situps.”
Det där hade han själv absolut kunnat vara med på om det innebar att han skulle ha fått vara den som låg på gräset mitt emot Andy och fick se hans lite svettiga ansikte varje gång han hävde sig upp.
Mörkret hade börjat lägga sig utanför planen som var upplyst av flera starka lampor men temperaturen höll sig fortfarande på nivån som inte krävde jacka och det var nästan så att det luktade sommar.
”Jag duschar hemma så vi kan dra på en gång”, sa Andy när han en halvtimme senare kom fram till Liam som rest sig upp och dom började gå mot cyklarna.
”Du var ju helt okej där på planen” , sa Liam med spelad nonchalans när han böjde sig ner för att låsa upp och Andy såg flinande tillbaks på honom.
”Var jag?”
”Fan du var ju asbra. Jag ville spela innebandy tidigare men det blev aldrig av..”
”Var det inte du som nästan bröt Jakes ben på en idrottslektion en gång, när vi hade innebandy?”
Liam rynkade pannan men mindes sedan och nickade med en grimas. ”Just ja.. det var kanske tur att jag inte började”, sa han men flinade ändå till. Stackarn, han hade legat kvidande på golvet och Liam hade garvat och sagt att han betedde sig som en brud. Dagen efter hade smalbenet varit helt blått.
”Följer du med in på en gång..? Jag är snabb”, sa Andy när dom var framme vid gården och Liam nickade. När dom befann sig på övervåningen ändrade han sig dock.
”Vill du ha sällskap?”
Andy undrade först om han hade hört rätt men när Liams leende började övergå till ett allt mer roat kände han istället hur kinderna började värma.
”Visst. Eh.. om du vill då, annars så.. det går fort. Fast.. ja du får ju.” Sluta svamla!
”Då gör jag dig gärna sällskap.”
Medans vattnet stod på för att hinna bli varmt skalade Andy snabbt av sig träningskläderna och var samtidigt väldigt noga med att inte titta upp på Liam efter att han sett den svarta långärmade tröjan falla till golvet. Det hade varit annat i det nedsläckta sovrummet med ett täcke som skydd, nu kände han sig plötsligt töntigt nervös igen fastän det ju bara var Liam. Bara en dusch. Fastän han fick kolla.
”Woah!” den blonde snubblade till på kanten till duschkabinen och det om något lättade på stämningen när båda började skratta. ”Livsfarlig jäkla dusch!”
Den blå blicken sökte sig upp till hans och Liam strök försiktigt undan den klistriga luggen ur hans panna medans vattnet rann över dom båda. Därefter dröjde det inte många sekunder förrän Andy tryckte sina våta läppar mot hans och lutade sig mot den kaklade väggen. Liam följde villigt efter utan att bryta kontakten med deras läppar och händerna sökte sig ner längs sidorna tills att dom nådde dom lika nakna höfterna. Känslan utav Andys våta kropp mot sin egen fick hela honom att reagera och snart hade ett ben slingrat sig in mellan båda Andys.
”Måste du vara så lång..” mumlade den svarthårige och greppade hans nacke med ena handen för att dra honom nedåt en bit och kunna kyssa honom ännu djupare. ”Åh.. hej”, flinade han sedan generat till när han kände exakt hur mycket Liam tyckte om det här. Inte för att han själv var särskilt motvillig.
”Måste du vara så het..?” kontrade den blonde med ett retsamt leende men blev sedan desto tystare när Andy väldigt långsamt lät händerna glida ner längs hans rygg.
Huden var så mjuk under det rinnande vattnet, som silke nästan. Under luggen som återigen hamnat i ögonen lät han försiktigt blicken svepa över Liams kropp. Den släta bröstkorgen, dom tydliga höftbenen som skymtade fram, något gömda av hans egen kropp som var så nära Liams, dom långa benen.. Händerna tvekade en aning vid svanken innan han lät dom glida ned över den andres rumpa.
Mellanrummet var för stort. Som en hel dal mellan två höga berg, ett hav mellan två stränder, en hel millimeter mellan två kroppar.
Andy tryckte honom närmare sig vilket resulterade i låga läten som lämnade blöta, svullna läppar och fyra allt ivrigare händer.
”Det här..”, mumlade Liam mot Andys läppar. ”.. är schampoo va?” Ena handen hade famlande fått tag på en flaska medans den andra helst ville känna på all hud på samma gång.
”Mm.. nej!” Försent. Liam hade redan hällt ut av tvålen i hans hår och han skrattade mot hans hals. ”Nu får du skölja ur det där..”
”Skölja?” Liam drog sig andfått ifrån hans läppar innan han gnuggade om hans hår tills båda händerna var alldeles skummiga. Därefter smekte han dom över Andys bröstkorg, ned över armarna och vidare till magen. Allt under låga skratt från dom båda.
”Det ser ut som att du behöver lite i ansiktet”, flinade Andy och drog en skummig hand rakt över hans mun.
”Vad gör du!” flämtade Liam till och började spotta och fräsa som en katt. ”Jag trodde du ville.. kyssa dom här läpparna.”
”Jag kan kyssa annat.”
”Du är taskig..” Liam sänkte ögonbrynen något men lyckades inte hålla minen särskilt länge och snart var skumkriget igång.
Ånga vällde ut från badrummet när Andy öppnade dörren och klev ut i hallen. Han drog en hand över det blöta ansiktet och fick sedan syn på Magda som kom upp för trappen.
”Gick träningen bra?”
Han nickade men hann varken tänka eller säga något mer förrän Liam kom ut bakom honom med en handduk slarvigt knuten om höfterna och rufsigt hår. Det riktigt syntes hur tankarna snurrade runt i Magdas huvud och Andy blev för några sekunder alldeles tyst.
”Tja..”, sa Liam och såg för ovanlighetens skull en aning generad ut när han långsamt drog en hand genom håret.
”Hej”, log hans mamma och såg sedan från Liam till sin son igen. ”Så.. ni..”
”Alltså.. vi.. jag och Liam..”, började Andy.
”Tycker om varandra”, avslutade Liam och harklade sig lite. ”Jag.. går ner till ditt rum Andy.”
Han gled förbi Andy, gav Magda ännu ett snabbt leende innan han gick ner för trappen. Snälla säg inte att Magda hörde mig stöna. Snälla, snälla.
”Överraskning!” utbrast Andy dumt.
Magda skrattade till. ”Andy..”, tillade hon mjukt innan hon såg ner mot trappen och sedan tillbaks på honom. ”Jag misstänkte det faktiskt.”
”Vadå.” Leendet rann av honom. Menade hon att hon hade.. nej hon hade ju sett väldigt förvånad ut när Liam kom ut bakom honom. Hon hade inte vetat att han var där inne.
”Cathy sa tidigare att Liam verkat mycket gladare på sistone och när du skulle sova över där och.. ni har ju umgåtts så mycket på sistone”, log hon.
Oj. Den flyktiga tanken hade ju slagit honom tidigare, ifall Magda redan misstänkt någonting när han sa att han skulle hem till Liam och äta den där lördagen, men sedan hade han haft så mycket annat att fundera över.
”Varför har du inte.. frågat något?”
”Jag antog att du skulle berätta själv när du kände för det.”
Han nickade och kände leendet leta sig tillbaka. ”Nu vet du i alla fall.” Med betydligt lättare fötter skyndade han nedför trappan och mot sitt sovrum. Han tyckte om att vara kär.
är det några kvar och läser? Isåfall får ni väldigt gärna skriva och berätta vad ni tyckte =)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 18 apr 14 - 01:20 | | JAG LÄSER! (försöker att inte bryta ihop helt här borta! tusen tack för dina underbara delar som gör livet ljusare) SÅ FINT ATT ANDY RITAR. Alltså. Det här med att Andy inte fick något sms, hur orolig blev jag inte? Vem har fått det? Vem vet? Oj, oj oj! Jag älskar hur du låter Liams sätt att hantera hans mamma bli någonting Andy uppskattar. Alltså, att han faktiskt berättar det av sig själv – att det är något han är redo att säga. Typ. Och alltså. Återigen, Andys ritande. Hur kär blir jag inte? Jag ser det så tydligt framför mig, pärmen som är fylld med teckningar – smärtan. Passionen. Alltså herre min gud. Också så fint att Liam vill att Andy ritar hans framtida tatuering. (som han kommer att göra ja.) Och hur de tar upp Jens! Jag älskar hela tonen av svartsjuka som den här delen skrivs i, så galet bra och det framgår verkligen. Och Liam som vill med på träningen, alltså what? SÅ FINT. Alltså. Jag vet inte hur jag ska formulera mig längre, men det är så fint. Jag kan inte ens få ihop ordentliga meningar, allting bara blandas ihop. Men hur han pratar med Andys coach, hur han tar allting som en utmaning och hur Andy kliver in för att se till så att han sköter sig. Det var jättefint. Hela träningen var fin, med Liam som studerar Andy och som önskar att han kunde vara där nere och alltså pussen. De är så fina. OCH DUSCHEN. Bildspråket återigen, jättefint. (och ”Åh, hej”. dog) Det är så fint hur du går från väldigt mycket sexual tension till skämt och alltså åh. OCH AAAH MAGDA! Hela den biten, när de kliver ur duschen. Perfekt, jag hade inte velat att det hände på något annat sätt! Alltså. Magi. (”Överraskning!” DOG IGEN) och Han tyckte om att vara kär. Lilla gubben. Alltså. Jag vill inte att det ska skita sig längre (eller jo. det vill jag ju) men alltså… Jag har inga ord kvar. Det är bra, det här, så väldigt bra. Och jag gillar de här killarna så mycket. |
|
|
|
