Det enda jag lämna kvar var ett fotspår |
Mina minnen påminner om en dagbok,
Blev en sista minut utan returbiljett.
Jag såg hur våra känslor brann som ett doftljus,
men inte såg du hur jag brann i smärta inombords.
Jag är en sjuk liten pojk,
sitter här och funderar på.
Om det ska vara värt att gå,
visst nu är dem där milen borta men det är ändå långt att gå.
För mina känslor nog finns dem där ändå,
nu kanske det bara är en fråga om att låta dessa gå.
Man kanske får bli lycklig ändå vem vet,
Du var ett samtal ifrån och jag lät dig gå.
Hur ska man kunna leva vidare då?
|
|
|
|
