The Forbidden Kiss -52 - Bloodreader |
De hade tystnat och alla var oroliga samt överraskade över reaktionen av intaget av rent blod. Jag hade tårar, de visste alla. Jag höll hårt om huvudet och försökte hålla mig kvar i nuet.
”Därför undviker jag blod, jag ser minnen. Plågsamma minnen”, mumlade jag.
”Bevisar det”, sade Spike som fortfarande hade handen mot väggen. Tystnade hade lagt sig som en tunn tråd med tunga vikter hängandes i mitten, som när som helst kunde brista. Men det lät som om han visste något om dessa plågsamma reaktioner av blod.
”Du fick se din syster bli mördad”, mumlade jag och Raija drog överraskat och oroligt efter andan.
”Det är information som du kan ta reda på. Vill du verkligen undvika blod så mycket att du …?”
”Du var så liten!” utbrast jag. Han tystnad stumt. ”Du var inte äldre än sju år. Huset brann och den enda släkten du hade kvar var din syster. Som du såg bli mördad av en vampyr. Du stod där bland lågorna som huggen ur sten”, sade jag fort och fortfarande med tårarna i halsen. ”Du tog farväl av henne på värsta möjliga sätt, du bara stod där. Oförmögen att göra något …” min röst dog bort. Återberättandet av minnet tog ett grepp på Spike det hörde jag.
”Hur tog jag farväl av henne?” frågade han utan någon styrka i orden.
”En dödskyss och med orden Sov gott syster …” Raija hamnadan på golvet med en duns.
”Herregud”, hörde jag Lynn andas innan hon backade ifrån sängen. Nu hade jag samlat orken till att lägga mig på rygg och jag hörde nästan när Spike bet ihop käkarna. Tystnade var olycksbådande och frätande.
Jag hörde att han öppnade ögonen och kände att han tog min ena hand, han fick bända loss mina armar för att jag skulle släppa mitt huvud.
”Ledsen att du fick se det”, sade han innerligt. Trots att Lynn var där och Raija, jag såg även Lorentz och en kompanjon till Lorentz, så torkade Spike bort mina tårar. Jag skakade på huvudet men han släppte det inte förens han var klar. Han var omtänksam och jag tror att han blev illatillmods när han såg någon gråta.
”Om jag inte minns fel är detta vad man kallar det för Bloodreader. Alltså en som kan avläsa blod. Allt från hemligheter, minnen till och med för att spåra bäraren”, förklarade han. ”Det ska gå att kontrollera vad man ser och om man vill se något överhuvudtaget”, lade han till. Jag suckade och satte mig upp.
”Jag skulle bli glad om vi kunde släppa detta ett litet tag, jag är fortfarande uppskakad”, sade jag ärligt. Han nickade och sällskapet lämnade rummet.
”Så vad vill du göra?” Jag tittade upp i taket.
”Helst låtsas som ingenting.”
”Jag tycker vi ska diskutera träningen”, svarade han med och reste sig upp. Gick bort till flaskorna och började kasta dem i sopporna. ”Och att du ska hänga med oss hem till Raija.” Jag lade armarna i kors, jo självklart tyckte han det.
”Vi får se”, sade jag kort. Han stod plötsligt framför mig med mitt ansikte mellan sina händer och med blicken låst på mina ögon.
”Cassandra, det som just inträffade med blodet, det du fick se är inget du ska behöva leva med själv. Låt mig hjälpa dig att överleva vampyrismen. Jag vill vara här för dig, hjälpa dig och ge dig stöd. Samtidigt som jag kan göra dig starkare, inte bara fysiskt utan även mentalt. Ge dig en hållbar teknik och ge dig lätta möjligheter med din manipulation, de mer kraftfulla ska du spara och hålla gömda. Utveckla dem och gör nya. Stärk ditt rykte och bli en av Kretsen. Bli deras Överprästinna i mer än bara till ordet”, sade han till min förvåning. Men när han nämnde titeln blinkade jag tillbaka till verkligheten.
”Vart har du hört det?” Han log och nickade mot dörren.
”När du var fast i minnet, så kallade Lorentz dig för Överprästinna.” Jag suckade och försökte få honom att släppa. Men det ledde till att han närmade sig. ”Cazz, låt mig hjälpa dig”, bad han. Dörren öppnades i en enda röra.
”Men vad gulligt”, sade Jetro. Lynn var förbannad och tog tag i hans arm.
”Men fatta! Du får inte bara klampa in!” Han skrattade.
”Nu är du tråkig”, klagade han roat och kom loss.
”Jetro!” Spike hade släppt mitt ansikte när dörren flugit upp. Rynkade pannan åt kaoset mellan Lynn och Jetro. Jag reste mig upp och lade armarna i kors.
”Så det är sant, du flippade ur på grund av blod?” frågade Jetro. Lynn blinkade till och ögonen blixtrade till.
”Jetro knip käft!”
”Vad är du avundsjuk nu också eller?” frågade jag. Han tystnade och Lynn skrattade tyst åt hans överraskade reaktion. Jag vände mig om mot Spike.
”Du hade rätt, ni beter er precis som bröder”, sade jag och han log åt Jetros ansiktsuttryck.
De hade lämnat oss efter en massa pikar och återigen var jag och Spike själva.
”Kom, vi tar lite friskt luft”, sade han och drog med mig igenom vampyr festen ut till natten. Jag tog inbjudande in den rena fräscha luften. Vi gick i tystnad bredvid varandra med skog runt omkring på den folktomma gatan. Jag var tacksam för lugnet och kunde tänka lite bättre. Jag var rädd för att tappa förståndet, men jag hade lite svårt att låta Spike hjälpa mig utan att veta varför. Jag stannade upp och registrerade omgivningen. Spike tog min handled och drog med sig mig. Byggnaderna hade jag sett innan, området var bekant och när vi kom närmare centrum förstod jag varför i samma stund som dörren framför oss öppnades. Raijas lägenhet. Det var år sedan jag var hos henne men jag minns gatan så väl. Indragen av Spike och dörren blockerad av Spike. Jag lade armarna i kors.
”Det borde jag fattat”, muttrade jag. Raija log skyldigt men nickade kort som hälsning.
”Spike du vet vilket rum ni kan ta”, sade hon och lämnade oss kvar i den trånga hallen. Jag blinkade till. Skulle vi dela rum? Spike satte sin hand mot min rygg och tvingade mig gå framåt i lägenheten.
”Vänta! Vad sade du?” frågade jag efter Raija.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aprikos - 9 apr 14 - 10:48- Betyg:  | du är otroligt begåvad på att skriva och jag avundas att du har förmågan att kunna skriva så mycket,
själv håller jag fram till del 5 innan jag får för mig att börja skriva något nytt haha :)
angående den här texten (del 52) så tycker jag att den var oroligt bra och målande, svårt att sätta kritik på.
Dialogerna är väldigt smidigt skrivna, kanske se över hennes kropps språk ibland.
som att hon lägger armarna i kors 2 gånger under texten, vilket är fullt möjligt och inte behöver förändras egentligen.
Riktigt kul att läsa förövrigt! |
|
|
|
