The Forbidden Kiss -51- Brottning med tårar |
Nu är de tillbaka Cazz & Spike! Får se hur länge det vara ;P
Trevlig läsning :P
-
Brottning med Tårar
-
Jag lyckade med ren tur att hinna bort från dörren innan han fick tag på mig. Jag var både chockad och förvirrad men av någon anleding började jag att skratta. Jag knep ihop munnen men att jag var road var som en strålkastare i ansiktet. Han höjde faktiskt fundersamt på ögonbrynen men log tillslut och gjorde sitt nästa steg. Nu var jag mer beredd och kunde undvika honom lite lättare. Jag fick använda väggarna för att komma ifrån honom snabbare. Jag skrattade igen men den gången av antagligen ren dumhet. Jag stod med ryggen mot väggen och hade honom några meter ifrån mig. Jag väntade in honom, väntade på hans steg. Mycket riktigt, han kom snabbare än innan för att få tag på mig. Jag snurrade mot väggen så han missade mig, jag använde mig av tekniken Jetro lärde mig för att komma därifrån snabbare. Hoppade undan från honom men blev stort överraskad när jag faktiskt hade hoppat på honom. Jag skrek till och satte båda händerna för ansiktet då vi slog ihop. Han skrattade svagt och lade ena armen runt mina axlar. Jag tittade mot sängen, visst hade han stått där när jag hoppade undan? Men hur hade han kunnat vara i vägen för mitt hopp om han inte hade stått så nära dörren. Jag var förvirrad vilket fick Spike att skratta mer.
”Förvånad?” frågade han medvetet. Jag tog bort händerna för att titta på honom, men jag fick aldrig fram något ord utan pekade bara där han hade stått innan. Han log och pekade också på där han hade stått. ”Jodå jag stod där innan”, sade han. Jag gav honom en dumförklarad blick.
”Men hur kan du nu stå här?” Han ryckte på axlarna och blinkade.
”Det är just nu inte ditt stora problem, eller hur?” Då kom jag på att jag försökte undvika honom. Men mitt försök med att knuffa undan honom var bortkastad med energi, han tänkte inte släppa så enkelt. Jag tog ett modigt beslut om att fälla honom. Det gick, nästan. Jag hade satt krokben på honom men han var snabbare och höll balansen på min bekostnad för att sedan överrumpla mig. Han snurrade runt på ett konstigt sätt, så han kom loss från mig och mitt tappra försök med fälben brändes till aska och blåste iväg i tomma intet. Men han stannade inte där utan tog hjälp av min axel för att komma runt mig. Satte ena handen på korsryggen för att tvinga fram mig lite och sedan utan minsta förvarning gjorde han krokben. Men det slutade inte där. Han gjorde krokben för att enkelt kunna förflytta handen vid min rygg så det blev som en sidokram men för att sedan lyfta upp mig med hjälp av andra armen. Så ja jag misslyckades med fälben, jag fattar det nu. Du behöver inte överbevisa det. Men hans tanke var inte riktigt så insåg jag då han faktisk, hör och häpna, kastade iväg mig. Jag hamnade, tur var väl det, i sängen men hade inte hämtat mig över varken hans sjuka förflyttning eller från att han hade kastat mig. Upptäckte att det inte alls var tur för jag var nu låst mot madrassen med honom över mig.
”Så får se”, sade han fundersamt. ”Hur ville du ha blodet?” Jag muttrade och knep mun. Han skrattade. ”Två problem, du får egentligen inte välja och då du har levt på blodvattnet så pass länge så effekten av riktigt blod bli … hmm intressant”, sade han. Jag kisade och försökte lista ut vad han egentligen snackade om. ”Men tackar ritualen att jag inte behöver leta efter en blodbank”, sade han och jag insåg väldigt tydligt vad han syftade på. Jag skakade på huvudet
”Inte en chans!”
Han suckade och tittade ner på mig.
”Du har tagit blod från en källa, detta är ingen skillnad.” Jag kunde inte, inte en jävla chans. Det blir alltid värst när blodet är från en källa. Jag kan inte hantera det, jag kan bara inte! Jag skakade på huvudet.
”Jag kan inte!” Han himlade med ögonen.
”Och varför inte det?”
”Det bara är så. Jag skulle väl inte leva på blodvatten utan anledning!” fräste jag. Han rynkade pannan åt min fientlighet.
”Så du planerade att leva på det trotsallt. Ge mig en bra anledning och jag slutar”, sade han. Jag skakade återigen på huvudet oförmögen att säga något. Spike flyttade på sig och tvingade mig att ligga närmas väggen. ”Jag vill inte vara elak Cassandra, men du kan inte överleva med blodvattnet. Gör det inte svårare än vad det redan är”, sade han och sträckte fram sin handled. ”Bara få det gjort och skaffa en blodbank, då slipper du ju mitt tjat … delvis i alla fall”, sade han. Han suckade då han inte fick något svar. ”Jag vill verkligen inte men jag kommer tvinga dig. Gör det inte svårare än vad det är”, sade han och drog fram en gömd kniv. Hur han nu alltid hade en med sig? Han hade skurit sig, jag hörde det. Han hade lagt armen om mig så den handleden kom närmare. Han visste motståndet jag skulle göra så med sin ena hand vid min nacke kunde han ganska enkelt få mig att svälja skiten. Jag kunde inte stoppa honom. Jag kunde inte hindra bilderna från att komma. Och ju fler bilder som kom ju fler tårar föll. Jag hade kramat om mitt huvud för att inte bli galen. Han hade inte märkt något så han lade någon ursäkt men tystnad i samband med att mina bilder blev för svåra att stänga ute. Jag blundade hårt och tror till och med jag skrek.
~Pojken var inte så gammal men stod ändå stilla bland lågorna. Hettan gjorde det inte lätt för honom att andas, men han kunde inte slita blicken heller från sitt fäste. Bland lågorna var det först bara gestalter, mörka skuggor bland de dansande flammorna. Ilskna eller rent av sorgsna flammor. Pojken skadades inte av flammornas hetta mer än att andningen var jobbig. Men gestalterna blev tydligare ju fler lågor som slickade väggarna. Grötigt ljud nära till slafsande. Nagellackmålade händer som kämpade mot den dominerande varelsen över sig. Väggen bakom festade lågorna både på kött och på väggar. Men smärtan kom inte från de rytande flammorna, utan från det grötiga och slafsiga ljudet. Varelsen, även känd som vampyr, åt sig mät och belåten. Pojken stod stilla av synen. De nagellackmålade händerna föll långsamt ner i den lätta röken och blicken. Den blev glansig, tom och ihålig. Varelsen, alltså vampyren, var nöjd och lämnade kroppen stilla mot väggen. Skrattade elakt och försvann mellan flammorna. Pojken grät, men tyst. Utan ansiktsuttryck och utan att vika av med blicken. Han steg var utmattade som efter ett maraton och hamnade framför den tomma kroppen på sina sköra knän. Pojken, han flyttade undan håret från ansiktet på den tomma kroppen och tog den nagellackmålade handen. Rörde lätt vid kinden och flyttade håret över den blodiga halsen. Två fingrar strök över ansiktets panna innan han släppte den nagellackmålade handen och lutade sig lätt framåt. En dödskyss och en viskning; ”Sov gott syster.” ~
Jag tvingade ögonen att se väggen framför mig även om den var suddig och helt bubblig. Jag hade skrikit, det kände jag i halsen. Jag grät tysta men plågsamma tårar. Spike hade lagt en hand på min axel.
”Trodde inte reaktionen skulle bli så kraftfull. Ledsen Cassandra men du behöver inta mer blod.” Då skrek jag igen och höll hårdare om huvudet. Jag hörde dörren som öppnades.
”Det är inte bristen på blod!” lyckades jag tvinga fram. Men tårarna blev röda i mitt synfält och rödare blev dem ju mer jag försökte stänga ute bilderna. Men jag var chanslös.
~Pojken stod på en stenad gång till ett ganska så stort hus. Mannen vars ansikte man inte såg lade en hand på pojkens axel. En flicka dök upp framför pojken och räckte över sin hand. Men pojken rörde sig inte. Flickan tittade osäkert upp och mummel som skulle vara en förklaring hördes aldrig. Flickan tog osäkert pojkens arm och började dra med pojken till huset. Pojkens händer var stilla, hans ansikte var stilla och hans ben var stilla. Flickan log svagt och kramade om pojken som chockat lät ögonen växa. Pojken sköt undan flicka och skakade på huvudet. Men flickan, hon sträckte fram sina händer igen och väntade på pojken. Hans axlar sjönk, hans tårar började trilla och lämna märken på stengången. Hans händer började skaka och hans ben vek sig för honom. Flickan fångade honom och kramade om hans utmattade kropp. Flickan började också gråta då pojkens ord yttrades. ”Jag är helt ensam.”~
Jag vaggade huvudet tills jag upptäckte att jag var tillbaka till min egen tid. Jag skakade ganska så kraftigt och jag uppfattade flera röster i rummet. De bråkade högljutt.
”Du kan inte mena allvar?!” fräste Lynn.
”Lugna dig lite. Vad tror du skulle hända med ett plötsligt intag av rent blod?” Lynn var väldigt arg.
”Inte det där. Jag har aldrig sett henne sådan, aldrig. Så lite rent blod kan inte ha åstakommat den reaktionen, men vara coollugn när hon var nyfödd. Hon skakar fan som en jävla mixer!”
”Snälla sluta”, bad någon. Vänta var det Raija?
”Reaktion är väldigt stor, det håller jag med om. Men …”
”Inga men Daniel! Släpp henne och berätta vad du gjorde?!”
”Jag har inte gjort något mer än tillförse henne med blodet”, sade Spike eller Daniel eller vad fan han nu heter.
”Som om jag skulle …”
”Knip käft”, sade jag lågt. Lynn tystnade direkt och försökte komma fram till mig.
”Lägg av nu”, sade Spike irriterat.
”Ska du ta och säg din …”
”Lynn!” Hon ryckte till det kände jag av. ”Det är inte på grund av rent blod som ni kallar det för, men det är blodets fel”, sade jag väldigt svagt. ”Jag ser minnen”, sade jag och fick tyst på hela bunten. Spike satte handen i väggen framför mig.
”Vad sade du?” frågade han långsamt och chockerat.
//
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 8 apr 14 - 22:05- Betyg:  | Gillar att Lynn visar tänderna och försvarar Cass. Hon är rätt rivig ändå ;)
O Spike och Cass är ju bara för... :) Sedan gör du din patenterade cliffhanger och får mig att längta till nästa del..
när kommer den? :-D |
|
|
|
