[M/M] De sju dödssynderna. [Del 29] |
Nu är det inte många delar kvar, tam-tam-taa. (och vi har precis påbörjat en litteraturkurs som stjäl så otroligt mycket tid så jag kommer nog vara lite frånvarande de närmsta veckorna) jag tycker fortfarande om er.
Eviga frö,
För ingen såg dig blomma,
bara gro,
alltid och omigen.
- Avslutning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Alexander hörde det först när han stod i matkön med brickan trummandes mot låren och Colin framför sig. Några av killarna från laget viskade om olika danskurser och när Alex hörde sitt eget namn slutade brickan slå mot hans ben och han vände sig om – de ljusa ögonen sökte över deras ansikten men det var som om de alltid stått tysta. Som om de inte visste hur man skulle prata, annat än när de kommenterade den vanliga, tråkiga skolmaten. Det var inte förrän de satt sig ner vid matsalsbordet med brickorna mellan sig och stolar som var alldeles för hårda som ämnet kom upp igen – tveksamt, som om de inte visste hur de skulle tackla det nya problemet. Som om det faktiskt var ett problem.
”Alex”, det var Marcus som tillslut vände sig mot honom med ett litet leende, ett sådant som fick fräknarna att klumpas ihop runt näsan och Alexander hummade medan han sorterade upp maten i olika kategorier. Ätbart, tveksamt, dödligt. ”Jag-, vi hörde att du dansade i torsdags?”
Colin, som satt bredvid Alexander, började hosta och Alexander dunkade honom i ryggen i rädsla för att han skulle kvävas. Det var inte förrän de stora ögonen vändes mot honom som han ryckte på axlarna och rättade till den mörkblåa skjortan.
”Vadå då?” Frågade han och märkte hur rösten förvreds, blev allt skarpare och ifrågasättande. De andra skiftade lite i sina stolar. Blickarna de gav varandra var tillräckligt för att få Alexander att äta av högen med dödlig mat och de satt tysta en lång stund innan Marcus fortsatte. ”Balett, alltså? Som Brown?”
”Men vad fasen, han är väl ingen tjej heller – det är väl klart att det inte var Alex”, avbröt Colin och det var någonting i hans röst, någonting försvarande, som fick Alexander att slappna av lite – trots att han är väl ingen tjej fick det att röra sig lite lustigt i magen. Han menade väl. ”Eller hur?”
Alexander var inte beredd på den plötsliga frågan och höjde lite på ögonbrynen. ”Jag, jo – det var jag”, sade han och harklade sig lite, alldeles för sent hade hans hjärna insett att han kanske borde ha nekat från första stund. Hur skulle han annars förklara varför han varit på dansen utan att dra in Oscar i det hela? Det räckte att Colin visste. ”Men alltså, det var bara för att prova – jag hade inte direkt tänkt köpa rosa trikåer och tighta linnen.”
Tystnaden som sträckte sig runt bordet var tung och obekväm, men de lät ämnen vara – som om de var rädda för vilken direktion det hela skulle ta. När Colin såg hur Alexander skyfflade in den dödliga maten frågade han om han ville ta hans del också. Colin visste säkert inte hur dödlig den var och Alex lät honom tro att han älskade det.
”Alexander”, handen slöts runt hans överarm och rycket fick honom nästan att tappa böckerna – men det var tillräckligt för att skapa distans mellan honom och resten av gruppen som fortsatte upp för trappen. Colins ögonbryn var hopdragna och det tog en stund innan han lyckades släppa greppet om honom. ”Du måste prata med professor Nightley, se till så att de får in dig i laget igen – det här fungerar inte längre.”
Alex lutade sig mot trappräcket och höjde ena ögonbrynet. ”Vad fungerar inte längre? Vad jag sett så går det bra för er, ni måste bara-”
”Du har börjat dansa, Alex”, avbröt Colin och skakade på huvudet. ”Är du och Brown fortfarande…”
De såg sig om över axlarna och Alexander vätte läpparna innan han svarade. ”Vi träffas fortfarande, ja. Du kanske vill hänga med någon gång, han är jätterolig och hans mamma bakar världens godaste bröd – jag är säker på att det-”,
”Nej”, svaret var kort och sades med sådant eftertryck att det inte fanns plats för någon tvekan. Alex log svagt och skakade på huvudet, självklart ville inte Colin umgås med Oscar. Självklart ville han hålla distans, som om han var rädd att det skulle smitta. Colin drog handen genom sitt hår och suckade, som om han själv insett hur avig han lät. ”Jag tror inte det skulle fungera, Alex. Men du, skit i dansen – om du ska ha någon chans att söka ett stipendium i höst så måste du ta dig tillbaka till fotbollen, du vet att det inte är försent. Och, ärligt talat, vi är förlorade utan dig.” Med en klapp på axeln försvann Colin upp för trappen och Alexander gick långsamt efter honom, händerna drog i väskans axelrem och han tuggade på underläppen. Colin hade rätt, han borde försöka ta tag i fotbollen igen – ta sig tillbaka in i laget.
Den hopknölade papperslappen studsade mellan händerna där han satt längst bak i klassrummet och professor Nightleys röst studsade mot trumhinnorna i ett försök att bryta igenom och tränga in i Alexanders ström av tankar. I två dagar hade Alex funderat på hur han skulle formulera sig, hur han skulle lägga upp sina argument för att på bästa sätt smörja den gamla mannen. Hans betyg hade inte förbättrats under terminens gång men om han gjorde lite hemarbeten, då kanske han skulle ge med sig. Om han sade att salsprov alltid drog ner hans betyg, att pressen blev så stor att han inte kunde prestera – då skulle han kanske prata med hans pappa, säga att de hade ordnat sig med kemin - att de förstod varandra nu. Kanske skulle hans pappa låta honom fortsätta då.
Det var inte mer än en rörelse i ögonvrån men det räckte för att pappersbollen skulle studsa över hans utsträckta hand och ner på golvet. Med ett leende letade ögonen upp de mörka lockarna, nacken som böjt sig över anteckningarna och handen som försökte hinna med professor Nightelys instruktioner.
Alex böjde sig ner för att plocka upp pappersbollen igen och han slätade ut den för att klottra ner ett litet meddelande innan han såg sig omkring i klassrummet och kastade bollen mot Oscars bakhuvud. Träffen fick den smalare av dem att hoppa till och han fick nästan dåligt samvete när den vackra handstilen förstördes – men, när Oscar kollade bak och mötte hans blick var det fåniga leendet tillbaka på hans läppar. Han kunde se hur den andre himlade med ögonen innan han plockade upp lappen och vände sig tillbaka till sina papper. Från det avståndet och den vinkeln kunde Alexander svära på att han såg Oscar rodna och för en stund var varken fotbollen eller professor Nightley nog för att hålla hans intresse.
[15:31 sänt meddelande] Ska vi hata på Joffrey idag? Jag har lite matte jag måste jobba med, men det ska nog gå fort. Ännu snabbare om du motiverar mig.
[15:44 nytt meddelande: Oscar x] Kan inte, ledsen.
[15:46 sänt meddelande] Ingen fara, vi kan ta det någon annan dag..
[16:39 nytt meddelande: Oscar x] Visst.
[16:41 sänt meddelande] Puss.
eftersom det nu är så lite kvar, kan ni inte ta er tid att lämna en rad eller två? (eftersom det var lite tveksamheter kring vem Joffrey var så kan jag avslöja att Alex och Oscar har börjat se på Game of Thrones. Tusen tack för kommentaren som får mig att le som en idiot. Xx)
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 13 apr 14 - 22:32 | | åhh superbra!! har varit rätt off senaste veckorna med besök och whatnot men har ändå läst, bara inte haft tid att kommentera! jäöttebra iallafall! synd att det är så få delar kvar dock....... ANYWAY, skriv mer nu käraste du för jag vill läsa mer och är för trött för att kommentera. ASBRA iaf | | ilenna - 3 apr 14 - 19:18 | Ska försöka börja från början den här gången så att det blir en lite mer organiserad kommentar (men sånt är det ju du som är bra på ;D)
Hela scenen med Alexander och killarna i matsalen var sådär otroligt perfekt att man mest har lust att läsa varje mening minst 3 gånger bara för att det är så himla bra och för att man åtminstone vill Försöka förstå hur du gör det ;D Det märks så himla tydligt att det är jobbigt för alla, att det är något nytt och att ingen egentligen vet hur dom ska hantera det, för dom har väl Alexander alltid varit just Alex; han som spelar fotboll med dom, han som alltid hängt med dom och som är den schyssta, men för det inte mesiga, tuffa killen. Jag älskar hur du låter det vara tyst, att dom andra vrider på sig och ger varandra blickar - det gör det än en gång så himla tydligt att dom inte vet hur dom ska göra och att ingen egentligen vill vara först med att säga något, men att alla vet att alla tänker ´Nån måste säga något för fan´ (känner redan här att den här kommentaren börjar gå utför och bli ett enda svammel haha.) Ännu svårare blir det väl för dom när Alexander inte heller direkt förnekar det utan bara svarar med ett ´vadådå?´
Nämner också några + (som jag nu väljer att kalla det och som betyder att jag gillade det extra mycket eller nått haha)
+ Colins replik! Ibland känns det som att han är mycket mer rädd för att det hela ska komma ut än vad Alexander själv är, och jag tycker att det visar att Colin är ganska osäker själv (inte över att han själv skulle vara gay eller något, men att det är viktigt för honom vad andra tror och tänker.)
+ Beskrivningarna av hur Alexander delar upp maten haha! Småskrattade för mig själv vid ´ätbart, tveksamt, dödligt´, och hur det sedan återkommer att han skyfflar in av den dödliga högen i munnen.
+ Colins mindre hostattack, det var perfekt! Och ännu mer att det är Alexander som dunkar honom i ryggen. Kunde verkligen se den scenen framför mig.
Sedan om vi går över till det som händer efter maten, när Colin snackar med Alexander. Än en gång är det Colin som verkar tycka det är jobbigare än Alex och jag kan riktigt föreställa mig hur svårt det är för honom att ens nämna alex och dans i samma mening. Men jag har ändå ändrat uppfattning rejält om Colin sedan bara några kapitel bakåt. Även om han inte är så pass bekväm med det hela att han vill hänga tillsammans med Alex och Oscar så tycker jag ändå om honom för att han inte bestämde sig för att göra det jävligare för Alexander. Jag menar; han hade kunnat agerat på ett helt annat sätt och gjort både Alex och Oscar illa. (Men nej jag har inte förlåtit honom för att han skvallrade för Alex pappa.)
+ Att Alex nämner att Oscars mamma bakar världens godaste bröd. Jag tycker det är så fint att Alex ens frågar, och min uppfattning är att han Vill få dela det med någon. Han vill få berätta för någon om dom där varma, mysiga känslorna han har för Oscar, han vill att någon mer ska få umgås med honom för att få se vad fin han är, att han inte är den där idioten som hans kompisar verkar tro.
Klassrumsdelen:
Så himla fint gestaltat rakt igenom! Det behövs inte så himla mycket för att man ska känna det dom känner – det är lite blickar, studerande av den andres lockiga hår, lappar, rodnande kinder.
Jag blev lite orolig av sms:en dock. Det känns inte likt Oscar att svara så kort och det känns som att han borde ha nämnt en anledning till att han inte kunde. Men det kan lika gärna vara jag som överreagerar haha.
(dock måste jag säga att jag inte har en aning vem joffrey är, och jag blev inte mycket klokare av att googla haha.)
+ Om han sade att salsprov alltid drog ner hans betyg, att pressen blev så stor att han inte kunde prestera – jag vet inte varför men av någon anledning tyckte jag bara att det här var så sött haha.
+ Att Oscar hoppar till när pappersbollen träffar honom. – Förståeligt såklart, men även det så himla sött och så väldigt Oscar.
Älskade för övrigt den meningen: Träffen fick den smalare av dem att hoppa till och han fick nästan dåligt samvete när den vackra handstilen förstördes.
Även det är ju så himla självklart; att Oscar ska ha en vacker handstil :´)
Hela kapitlet i sig var underbart skrivet som vanligt och alla övergångar känns smidiga. Replikerna är felfria som alltid och jag älskar, älskar, älskar det här!
Skulle vilja skriva såå mycket mer för att förklara allt som är så bra; men jag är för dålig på att formulera mig. Men ja det här blev just minst sagt lite mer än ´en rad eller två´ haha.
Kram! |
|
|
|
