I hate (almost) everything about you- del 48 [m/m] |
enligt ´har blivit läst´-funktionen är ni väldigt många som faktiskt läser mina delar, så jag skulle bli jätteglad över att få veta vilka ni är och vad ni tycker =)
[ni som redan skriver så fina kommentarer; tack, tack, tack <3 ]
Det här känns lite som ett mellankapitel då det egentligen bara är en enda händelse/scen, men jag skrev till den här delen efter att jag fått lite idèer från er, så jag tror att det här kapitlet eventuellt kan bli lite långtråkigt. Men hoppas ändå att ni hittar något i det som ni tycker om! =)
_____________________________________________ ____________
- kapitel 48
Andy hejdade sig med handen på handtaget till Liams dörr. Han kände igen melodin som lågt letade sig ut genom den smala springan. Han hade hört den när Liam tyst nynnat då han trott att Andy sovit men han i hemlighet legat och lyssnat på den andres andetag och bara njutit av värmen från hans kropp. Det kändes som att han tjuvlyssnade på något väldigt privat, ändå kunde han inte knacka på en gång utan stod kvar och lyssnade. Bara en liten stund till. Bara för att han tyckte om melodin men var ganska så säker på att Liam inte skulle spela om den. Inte om det var någonting eget. Andras låtar gick bra men han spelade eller sjöng aldrig något eget fastän Andy visste inom sig att det skulle vara så mycket bättre.
”Kom in.” Gitarrklinkandet slutade i samma stund som Andys knackning.
”Hej”, log han och kunde inte förneka förtjusningen han kände då han såg Liam sitta på sängen, oförskämt snygg och med den svarta gitarren i knäet. Liam var allt han var svag för om man bara begränsade sig till ytligheter som utseende, gitarrspelande och stilen överlag.
”Spelar du?” frågade han oskyldigt, som att han inte alls hört något.
”Lite grann, ingen särskilt.” Blicken mot skrivblocket på sängbordet hade varit hastig och ganska diskret men Andy uppfattade den och tog tillfället i akt.
”Kan jag inte få höra något? Det du skriver..?”
Han satte sig ner bredvid och drog upp benen i skräddarställning.
”Nej.” Liam drog fingrarna över strängarna innan han såg upp på Andy igen. ”Vill du lära dig?”
”Att spela?” frågade han förvånat och fick ett flin tillbaks. Såklart, vad skulle han annars ha menat?
”Skitbra ju! Du är en naturbegåvning.”
Andy skrattade och lät fingrarna glida över Liams innan han återgick till strängarna. ”Naturbegåvning på att spela lilla snigel? Woho.”
Det hesare skrattet gjorde hans eget sällskap innan ett par läppar placerades i hans nacke. Hade han vetat att det skulle vara så här mysigt att lära sig spela gitarr hade han frågat för länge sedan.
”Kan du inte spela den där låten? Det är en egen eller hur?” Liam höjde frågande ett ögonbryn mot honom så han fortsatte med ännu en bekännelse. ”Jag hörde. Innan jag kom in. Men jag har hört förut också, den du nynnar på.”
”Åh den. Gillar du det?”
”Det lilla jag hört ja. Jättemycket. Har den en text?”
”Bara ett mittenparti hittills skulle man kunna säga, men jag har inspiration till den så.. det behöver bara komma ut rätt.” Dom gröna ögonen sökte hans, nästan som att dom ville säga någonting men inte riktigt vågade. Dom hade nästan glittrat till efter att orden uttalats. ´Ja, jättemycket.´
”Varför kan jag inte få höra då..? Du kan sjunga? Eller bara läsa? Jag vet att det är jättebra.” Andy såg på honom med bedjande blick men fick återigen en huvudskakning från Liam.
”Det vet du inte alls. Men okej..” Han flyttade in sig en aning på sängen och lutade ryggen mot väggen. ”Jag kommer inte visa någon text men du kan få höra en gammal låt, den är rätt simpel men..” Han ryckte på axlarna innan en ny melodi spred sig i rummet, sände ut fina toner som letade sig in i Andys öron och värmde hela kroppen. Nästan lika mycket som det gjorde utav att titta på Liam som löst bitit tag i piercingen och sänkt blicken så att ögonfransarna vilade mot den tunna huden. Han tyckte om att se honom koncentrerad och avslappnad på samma gång. Det såg så naturligt och självklart ut.
”Och det där var en helt egen låt?” frågade han till sist när Liams fingrar slutat spela.
”Jaa.” För honom var det en stor grej. För honom var det nervöst på den graden till att han blev illamående. Musiken betydde så otroligt mycket och.. om någon inte tyckte att den dög så visste han att det skulle sätta sig i huvudet på honom och han skulle inte längre ha musiken att vända sig till. Inte utan att påminnas om att han inte dög och då skulle hela grejen förlora sitt syfte, nöje och hjälpen det gav.
”Det är ju hur bra som helst”, sa Andy häpet. ”Jag älskar det! Det är precis på gränsen mellan det hårda och mjuka, och när du.. där i mitten när det precis tippar över till det desperata och det bara.. kan jag inte få höra igen?”
Liam kände hur ett förvirrat leende spred sig över läpparna. Svagt men väldigt, väldigt äkta.
”Jag behöver inget smicker, faktiskt så hatar jag när folk säger saker sånt dom tror att man vill höra.” Han flinade för att dölja rädslan inombords.
”Tror du det? Att jag sitter här och ljuger för dig för att vara snäll? Jag vill ju ändå tro att du under all tid har lärt dig att jag i alla fall inte är typen som ljuger?” Han höjde ett ögonbryn och när Liam ursäktande ryckte på axlarna fortsatte han. ”Jag menade det jag sa. Och jag vill väldigt, väldigt gärna höra texten till den..” Dom blåa ögonen letade sig upp till hans gröna och det var nästan så att.. kanske..
”Det där du sa.. att du menade vad du sa om musiken”, började Liam lågt och strök en hand över det svarta håret. Huvudet kändes skönt tungt mot hans bröst och han ville egentligen bara ligga tyst och känna och lyssna och röra.
”Mm?”
”Du vet väl att jag menade det jag sa förut också? Att jag är.. ledsen över allt.” Han slöt ögonen en stund och kände sedan hur Andy vred på sig. När känslan av att någon såg på honom blev för stark öppnade han långsamt ögonen igen.
”Jag vet.”
Egentligen hade han ju försäkrat honom om det redan den där kvällen när han uttalade det lilla ordet. Läpparna mot hans hade förtydligat det ännu mer. Ändå kunde han inte bara släppa det helt och hållet. Det var inte som att allt var ogjort för att Andy på sätt och vis hade godtagit hans förlåt.
”Har du.. någon gång mått dåligt över det?” frågade Andy tyst. ”Eller lyckades du lura dig själv under all den här tiden?”
Han skakade på huvudet. Nickade sedan. Visste inte riktigt vad som passade bäst. ”Jag har mått svindåligt. Ibland. Det har liksom varit i perioder. I sjuan var det nästan värst.” Och det var också då han hade varit som elakast. ”Jag var så jävla arg på dig för att du inte fanns där och det fick mig att.. jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville passa in med dom andra, jag ville göra det värsta och farligaste som fanns bara för att.. för att få någon chans att slippa tänka. Och den jag tog ut allt på var dig.” När det inte hade handlat om att snatta, att klottra, att vara uppkäftig mot äldre killar och att skolka. När dom hade varit i skolan och det inte fanns något att ta till så hade det varit Andy som fått tagit smällarna. Hemma hade det varit Cathy. Desperationen över att få honom tillbaka som kompis hade mer och mer övergått till det där påhittade hatet. För att det varit det enda sättet att få bort skamkänslorna. Och till sist hade han intalat sig det så länge att han trodde på det fullt ut. Han trodde att han inte behövde Andy och att han aldrig ens skulle vilja behöva honom. Han hade nästan skrattat åt tanken på att dom varit kompisar, på att han någonsin tyckt om honom. Den där jävla stoltheten. Precis allt hade varit störande med Andy. Han var mesig, ful, emo, plugghäst, mammas pojke, irriterande, kaxig, någon han tvingades spendera ett flertal kvällar och eftermiddagar med och samtidigt låtsas som att han inte hade något emot när deras mammor var i närheten.
”Jag var inte helt oskyldig själv heller”, sa den svarthårige efter en stund. ”Jag hade inte kommit över det i sjuan, jag saknade dig så att det gjorde ont. Varenda jävla dag. Och det var det som jag hatade, jag hatade inte dig. Bara mina egna svagheter.” Han bet sig i läppen och såg hastigt in i Liams ögon igen innan han la tillbaks huvudet mot hans bröst.
”Så du..”
”Jo jag började tycka illa om dig. Jag har aldrig hatat dig men det var väl typ i åttan som jag lyckades skjuta undan den där sorgen och istället.. du var hemsk. Jag tyckte att du var så fruktansvärt jävla elak och dryg och..” Efter att orden lämnat hans läppar knep han ihop ögonen och oroade sig över att Liam skulle stelna till, att han skulle knuffa undan honom och ångra att han gått in på det här ämnet igen. Men det gjorde han inte. Och dom behövde gå in på det här ämnet igen; dom behövde få prata om det. Åtminstone behövde Andy få göra det.
”Men jag vet att jag betedde mig väldigt illa mot dig också, även om det ju var ditt fel att det blev så överhuvudtaget så vet jag att det inte var okej. Jag skyller inte allt på dig Liam.. jag provocerade dig ju till det ibland, jag vet det.” Andy hade inte alltid varit tyst och ignorerat. Men ibland hade det kanske varit det som triggat igång Liam som mest också; när han faktiskt bara gett honom en blick och inte gjort sig besväret med att ens säga något.
Han kände hur Liam skakade på huvudet. ”Sluta. Du hade all rätt till att.. alltså du borde ha slagit ihjäl mig. Allt är mitt fel och det behöver vi inte ens försöka linda in. Jag..”
När Liams ord dog ut och det inte verkade komma några fler såg han långsamt upp. Den andres ansikte var sammanbitet, tänderna till synes hårt begravna i underläppen och när han till sist insåg att Andy såg på honom blinkade han snabbt till.
”Det är bara jobbigt”, kom det tyst och hest ut. ”Det är asjobbigt att tänka på att du.. jag vill inte att du ska ha mått dåligt..”
Han svalde hårt och när Andy sträckte upp en hand mot hans ansikte vred han hastigt undan det.
”Liam..”
”Sluta.”
Han svalde igen och reste sig upp till sittande och fick därmed Andy att nästan ramla av ifrån honom. Det blev för mycket. Han kunde inte..
”Förlåt, okej? Jag vet att jag var och är ett jävla as och..”
”Det är du inte alls, Liam.. det är klart att det är jobbigt att prata om men vi behö..”
”Jo det är jag! Du är den bästa jag någonsin haft och jag bara kastade bort dig och du borde inte vilja vara med mi..” Han drog handen genom håret och svalde än en gång hårt när rösten hotade med att svika. Det spelade ingen roll att Andy under vissa perioder varit taskig mot honom också, det hade aldrig varit på samma nivå och dessutom hade Andy haft all rätt till det. Vad kunde han möjligtvis se i honom nu som gjorde det möjligt att gå vidare från allt det som hänt tidigare? Som fortfarande hände? Det kunde knappast räcka med att dom skrattade väldigt mycket tillsammans, att det var mysigt att ligga alldeles nära varandra i sängen och att kyssarna fick dom båda att flämta. Det kunde inte vara hans utseende; han hade inte oceaner till ögon som emopojken hade, och dessutom var Andy inte så pass ytlig att han skulle bortse från år av sårande ord och handlingar för att han tyckte att Liam såg bra ut.
Det hade inte ens handlat, och handlade fortfarande inte, om bara Liam och Andy. Det handlade även om dom som Liam dragit med i det hela, dom som inte lämnade Andy ifred på grund av Liams jävla snackande redan första veckan på gymnasiet. Precis som det hade varit på högstadiet också.
Plötsligt greppade Andy ett hårt tag om hans arm och i nästa stund fann han sig själv i famnen på den svarthårige. Dom snabba andetagen hade inte gett med sig, han försökte ta sig loss och det var fortfarande alldeles för svårt att svälja.
”Andy sluta, det är inte meningen att du ska.. du borde inte ens vilja, fattar du inte hur jävla illa jag gjo..” Det blev allt mer osammanhängande och dom häftiga inandningarna försvårade det hela ännu mer. Han kunde inte ens ta sig loss.
”Liam!” Andy grep tag om hans hår och höll hans huvud alldeles nära sitt eget. ”Snälla lugna dig. Borde inte jag få avgöra själv om jag vill vara med dig? När du.. för mig betydde det hur mycket som helst att du ens..” Han andades ut intill Liams öra och verkade själv ha svårt att formulera sig. ”.. att du sa förlåt betyder hur mycket som helst för mig. Att det inte bara var något obetydligt för dig. Och ja du har sårat mig och jag har varit både förbannad och ledsen på dig, men jag har ju.. jag har sett dina fina sidor också, okej? Jag har sett dom ibland även när du själv velat dölja dom, och nu.. du är ju fortfarande den Liam jag tyckte så himla mycket om.”
Han kände hur Liam långsamt slappnade av i hans armar och det kändes skönt att för en gångs skull vara den lite starkare utav dom. Det här var inte enkelt för honom heller, inte det minsta, men samtidigt kändes det bra att få ha pratat om det.
”Jag har saknat dig.” Dom hesa orden kom fram som en viskning och Andy kunde inte hålla tillbaks det lilla leendet som letade sig fram över hans läppar.
”Jag har saknat dig med.”
”Är det en erotisk text?”
”Va?”
Andy skrattade till. ”Men inte vet jag! Du ser ju så himla nervös ut.”
”Nej det är ingen erotisk text”, flinade han tillbaks men Andy såg hur hans fingrar darrade till över strängarna igen.
”Bara första versen?” föreslog han mjukt och la handen över hans. Han började inse att det här var en mycket större grej för Liam än han först trott. Han hade bara trott att han var motvillig av någon slags princip. Sådär envis som han alltid varit. Men han såg nästan rädd ut. När Liam hastigt bläddrat genom bladen i ett av skrivblocken hade han skymtat otaliga sidor med spretiga bokstäver i blyerts och bläck. Det fanns förmodligen mer utav Liam där än han någonsin skulle kunna föreställa sig. Han hade skrivit sedan sexan hade han berättat. Början till texter. Hela låtar. Många utan musik, ännu fler med tillhörande accord.
”Bara första versen”, nickade han och såg åtminstone en aning lättad ut.
Dom hade blivit liggande i sängen en bra stund efter det där samtalet och fastän det varit helt tyst hade man nästan kunnat höra båda deras tankar. Det var så mycket som hade hänt och det tog tid att ta sig igenom det, men kanske hade dom åtminstone kommit en bit på vägen nu. Det hade varit en riskfylld chansning av honom när han försiktigt än en gång frågade efter att få höra texten till den där första låten han skrivit men Liam hade förvånat honom med att nicka.
Han hade väldigt, väldigt gärna velat höra låten Liam nynnat på, den som han sett så glad ut över att Andy sagt att han gillat, trots att han hört så lite, och som av någon anledning verkade betyda ännu mer, men han var mer än jättenöjd över det här också. Det kändes lite som en för tidig julklapp.
Det klinkande ljudet fyllde än en gång rummet och fastän Andy helst hade velat sitta så nära det bara gick valde han att luta sig bakåt mot väggen för att ge Liam lite utrymme.
”And this is- nej jag..” Han la handen över strängarna och tystnade lika tvärt som han börjat. ”Det går inte.”
”Jo det gör det.” Han rörde lätt vid hans axel. ”Ta din tid, okej?”
”And this is where I lose myself when I keep running away from you.
And this is who I am when, when I don’t know myself anymore
And this is how it looks when I´m standing on the edge..”
Kanske hade Liam ändå haft någonstans att göra av sina tankar och känslor ibland, genom alla år. Kanske att det inte hade varit tillräckligt men någonstans inom sig kände Andy ett lugn; att Liam trots allt haft något. Han hade förstått tidigt att Liam inte mådde jättebra, även om han inte gått runt och ´sett emo ut´ så hade det inte varit något jättemysterium att förstå att all ilska, polisstationsbesöken, slagsmålen, dom olika kompisgängen, bråken med Cathy.. – att allt det berott på mer än bara någon slags kaxig attityd.
”And this is how I break apart when I finally hit the ground.
And this is how it hurts when I pretend I don´t feel any pain..
Breathe your life into me, I can feel yo..” Liam tystnade och när den vänstra näven knöts var Andy snabb med att lägga sin hand över den. Han visste inte vad han skulle säga.
Sättet han spelade på, den hesa, låga rösten som nästan mumlande sjungit fram texten, så osäkert och skört och blottande och samtidigt så starkt på något sätt.
”Jag visste att jag inte skulle ha..” Gitarren lades snabbt på sängen bredvid honom och Liam drog åt sig handen. ”Glöm att jag.. det där var länge sen och.. vad fan skulle du tjata för?!”
Emopojken skakade så snabbt på huvudet att det svarta rufset tycktes slita sig ur den tuperade frisyren.
”Va? Tror du att jag tyckte att.. Liam, du borde inte gömma dina texter om dom ens är hälften så bra som den där! Förstår du inte hur bra du är?”
Va?
”Jag visste inte ens att du kunde sjunga, och texten.. det var perfekt. Fattar du inte det?” När leendet började sprida sig över Andys läppar började han väldigt långsamt inse att han nog faktiskt menade vad han sa. Och det var inget höjt ögonbryn där. Det var inget medlidsamt leende. Inget besvärat litet skratt följt utav ´Alltså.. den var ju.. okej!´
”Tycker du?” Han såg upp under den blonda luggen och bet tag i piercingen, glömde för en kort stund bort att dölja det där osäkra som var en svaghet och som han aldrig ville visa någon. Inte ens för Andy.
”Utan tvivel bland det bästa jag hört.”
”Heh..” Det blev något mellanting av ett kort, lättat skratt och en utandning.
”Jag älskade det. På riktigt.” Dom smala fingrarna flätade sig in med hans innan läpparna placerades alldeles vid hans mungipa. ”Och det var jättejättesexigt.”
Inkommande samtal Pontus.
[17:36 missat samtal]
Den gälla signalen och namnet som trätt fram på skärmen till telefonen som legat på sängen hade med ens brutit den fina stämningen. Direkt dragit tillbaks dom till den andra världen som det så ofta hände att dom lämnade när det bara var dom två.
”Jag ska ändå..” Andy vred bort blicken från den orörda mobilen och reste sig upp från sängen.
Liam la ifrån sig gitarren och kom snabbt upp på fötter han också innan armarna letade sig runt kroppen som han ville ha nära sig helst hela tiden.
”Kan du inte stanna?” mumlade han mot den andres öra.
”Jag måste fixa klart en läxa tills imorgon..”
En hastig puss placerades på hans kind innan den svarthårige drog sig ur hans grepp. Han ville inte att det skulle behöva bli såhär. Han ville inte att enkla telefonsamtal skulle kunna dra dom isär på det här sättet.
”Okej. Sov gott sen då.” Ett svagt leende besvarade hans egna innan Andy lämnade rummet och smärtan samtidigt tog plats i Liams bröst.
berättelsemässigt ska det såklart vara Liam som skrivit låttexten, men eftersom jag inte är i närheten av att vara kapabel till att skriva låtar själv så är texten lånad ifrån ´Red´s låt ´breathe into me´ (:
Och ett tack igen till JennnyJ som jag oförskämt snott sättet att skriva sms/samtal av ;D
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 2 apr 14 - 20:35 | Först och främst, kära du, måste jag fråga varför du tvivlar på dig själv? Varför skulle vi tycka att det var tråkigt, när det är så underbart? Det spelar ingen roll att det är mellankapitel, jag skulle kunna läsa om hur de där killarna rullar tummarna en hel dag och fortfarande tycka att det var roligt och fyllde någon sorts mening! Så, ursäkta dig aldrig mer i tron att vi tycker att det är tråkigt det du skriver, för skulle jag tycka det så skulle jag varken komma tillbaka och läsa eller lämna kommentarer. Och nu, till berättelsen. Jag älskar att du nappade på förslaget med låten, att du gör så att Andy hör en bit av det och att det blir en gemensam sak mellan honom och Liam – att Liam äntligen har någon som han vågar dela med sig av sina sånger för, du framställde väldigt bra hur svårt det är att visa andra vad man gjort och rädslan att man blir skrattad åt (kanske är det samma rädsla som du har med dina texter? I så fall, vännen, så kan jag lugna dig och säga att du är bra. Så väldigt, väldigt bra!) Det är så galet fint hur du låter Andy lära sig spela lite gitarr, det är såååååå vackert hur de sitter där och Liam är lite smått uppspelt och uppenbart glad över att Andy vill försöka någonting som betyder väldigt mycket för honom och liksom vara en än större del av hans liv och ÅH. Du är en mästare på att sätta ord på hur de känner sig och deras tankar och dialoger flyter på så bra och känns så rätt – du fångar dem verkligen på pricken, det känns aldrig out of character. Jag älskar också att vi får lite mer prat, att de verkligen går igenom det där jobbiga (men jag kan inte låta blir att bli lite orolig över vart det nu ska skära sig, om det ska skära sig, när det som jag trodde skulle vara katalysatorn liksom… jämnas ut och görs mer okej. Meeeeen, jag väntar med spänning!) Det är också väldigt fint hur nära de är varandra hela tiden, hur de kysser varandra, hur de liksom… tar på varandra på olika sätt och bara ÄR. (och biten ”jag har saknat dig”. Mitt hjärta alltså) OCH ÄR DET EN EROTISK TEXT? ALLTSÅ! Så otroligt, otroligt, otroligt underbar kommentar som gjorde min dag! Tusen tack för din underbara hjärna! Och: ”Och det var jättejättesexigt.” DOG.
Jag gillar speciellt hur du låter Pontus ringa, hur det bryter stämningen och det liksom… inte blir samma sak. Där ser man ju att även om de pratat om problemet så finns problemet fortfarande där. Och det är ett privilegium, att du oförskämt snott (läs: gulligt nog frågat om lov om du får använda) hur jag skriver sms/samtal på ;)
Crappy kommentar med massa onödiga ord och inte alls så bra som du förtjänar, men min hjärna är död. KRAM |
|
|
|
