The forbidden kiss - 47- Glödande Metall |
Nu kommer några delar då jag inte har haft internet på ett tag. Hoppas ni gillar dem ;P
Ganska långa delar också xD
-- 47 Glödande metall --
Raija och Spike hade bara sagt att de var ute för att äta och då stött på de från Nyckeln, sedan hade jag dykt upp. Vi stod vid huvudporten och väntade på att de andra skulle komma på plats. Jag hade sagt att de kunde lämna platsen och att Kretsen tog hand om det, men Spike hade bara följt efter och därmed hängde Raija också på. Jag hade suckat mentalt och önskade bara att de skulle gå. Men jag kände i luften spänningen som steg och jag visste att Spike inte skulle göra det lätt för mig. Men jag hade mitt fokus på det första problemet och inte mina vänner. Lynn gav klartecken och jag begav mig in. Alla tre stannade upp och fick se en stor bastant bur hänga ner från taket med en massa barn i. Den var gigantisk och rejäl. Det var inga klena stålrullar som var gallret och en decimeter tjock metallskiva som botten på buren. Kedjorna rasslade ju mer de rörde sig i buren vilket gav en olycksbådande ljud. Raija hade satt båda händerna för ansiktet och det var första gången jag verkligen såg något på Spikes ansikte. Förskräckelse. Jag letade efter den där ledaren av operationen. Tre personer hade mist livet från Nyckeln på grund av oss och ännu hade vi inte stött på självaste Ledaren. Men det var bara barnen uppe i buren som jag fokuserade på. Raija tog tag i min arm och jag ryckte till, men hon pekade på en av de fyra kedjorna som höll buren gungandes i taket. Den brast. Barnen skrek men det var en röst som bröt sig fri, en röst som väckte mig från min förstelnad.
”Cazii!” Min blick for upp och jag fick se den lilla flickan bland alla barnen. Zoey, jägarens dotter. På en bråkdelssekund därefter kom Lynn bredvid mig.
”Låt bli.” Men jag hade redan bestämt mig och lät luften explodera bakom mig, gav mig min skjuts upp i luften till barnen. Självklart blev de skrämda, jag var ju trotsallt en vampyr i deras ögon. En onaturlig varelse som hade blodröda ögon. Men Zoey pekade på mig.
”Cazi”, sade hon. ”Hon är min vän.” Men luften stördes och vi fick mer än ett problem. Tre vampyrer, väldigt erfarna vampyrer. Men Lynn och bröderna tog tag i det problemet på marken undertiden jag jagade efter kedjans krok med spärr. Jag försökte få fast kroken i de övriga kedjorna. Det fanns fem öglor. En i varje hörn och en i mitten så det blev en ram av kedjorna, fick jag bara fast den i en av de andra så skulle den hålla. Men ljudet av metall som knakar, metall som gav vik fick mig att känna mig svag. Barnens oskyldiga blickar mot mig och brännande tårar skulle jaga mig till döds om jag inte lyckades få fast den förbaskade kedjan. Men ju mer metall som knakade ju längre ifrån kom kedjorna varandra. Det var som att föra samman två minus poler på magneter, de stöter bort varandra. Jag skulle gråta med barnen som ett barn. Jag tänkte inte se deras livfulla blicka bli tomma. Vad som hände på marken hade jag ingen koll på, jag ville bara få fas kedjan på de andra kedjorna som bara försvann längre och längre bort.
Hela buren hoppade till och barnen kasade till den svaga sidan och de gallskrek. Jag snurrade runt så jag hade huvudet neråt och sträckte mina händer efter en av de andra kedjorna. Mina tårar, deras tårar och jag blir så frustrerad. Men när jag väl kom nära dem så räckte inte de sista centimetrarna och det enda som ekade i mitt huvud var metall som möttes. Jag ville skrika med barnen men jag fortsatte även om jag visste att det var lönlöst. De skulle falla till sin död, sin tidiga död och jag skulle aldrig få sova igen. Om jag bara kunde svetsa fast dem! Jag öppnade ögonen och överröstade barnen.
”Lyndia!” Det som pågick under mig och buren stannade upp då Lyndia, timglastjejen Lynn, tittade upp. Barnen tystnad och bröderna tog en varsin arm och bokstavligt talat kastade henne upp till buren. Hon tog tag i en av de andra kedjorna och kom fram till mig, jag visade med blicken till mina händer. ”Värm metallena. Sammansatt!” Hon fattade och tog tag i de två metallklumparna för att värma upp dem med sin eldmanipulation. Hennes händer var det enda som kunde hantera elden. Så hon kunde inte kasta iväg eld så som jag använde vinden för att få extra fart. Men metallen började glöda av hettan den fick utså och de båda metallerna blev en grötig massa som stelnade då hon släppte kontakten. Vi båda hoppade ner på burens tak. Barnen applåderade och skrattade och grät samtidigt. Då uppfattade jag hur illa det låg till nere på marken. Allt fler vampyrer från Nyckeln hade dykt upp och bröderna kunde inte längre hålla dem ifrån sig. Jag ställde mig upp och tittade bestämt ner på dem. Lyndia, Lynn, tog tag i min arm.
”Du blir sinnesjuk om du gör det!” varnade hon.
”Jag är inte galen ännu, eller hur?” sade jag och log. Blinkade och samlade vinden kring mig, runt buren. Lynn fick ta tag i en av kedjorna för att inte tappa balansen. Buren började gunga kraftigt och ju närmare vampyrerna kom mina vänner, ju mer vind blåste upp. Jag steg över kanten och for ner snabbare än vad jag borde ha gjort. Den kraftiga vinden fick de andra att hukade sig ner. Lynn skrek till och jag slog i marken, tvingade vinden att skjuta ut från sidorna och göra en cirkel runt mig som växte, precis som när man kasta en sten i ett vatten drag. Cirklen växte fort och kraftfullt, sköt iväg vampyr efter vampyr. Raija skrek till men jag såg att på en sekund så stod Spike framför både bröderna och Raija. Gjorde ett kors med händerna och bröt igenom vindväggen med ett drag. Tystnade lade sig lika fort som vinden försvann. Lynn hamnade bredvid mig och gav mig en orolig blick. Jag reste mig och log.
”Du ser, inga problem.” Hon skrattade utan humor.
”Du är galen”, sade hon men log. Jag ryckte på axlarna.
Bröderna kallade på några ur Kretsen för att få ner barnen ur buren. Raija försökte prata med mig men jag ignorerade henne. Det skulle inte hålla så länge det visste jag, det visste jag … Spike ställde sig plötsligt i vägen och Raija tystnade. Lynn vände sig om och gick för att hjälpa bröderna med burens nedtagning. Raija gick för att hjälpa till också.
”Titta på mig Cassandra.” Jag suckade och vände blicken mot honom, höjde ett ögonbryn för att vänta på fortsättningen. Han skakade på huvudet. ”Det du gjorde var väldigt farligt, hjälpsamt men farligt. Du måste vara säker på att det du gör inte får allt för stora konsekvenser!” Jag lade armarna i kors. ”Ilskan tar dig bara till fördärvet.” Jag suckade igen.
”Väldigt gulligt, men jag har annat att göra. Så ursäkta mig”, sade jag och gick förbi honom. Lynn och Raija som hörde stirrade häpet på mig. Men jag borde vetat bättre än tro att det skulle bli så lätt att bli av med honom. Han tog tag i min arm.
”Nej du”, sade han och ställde sig framför mig för att kolla med behärskad ilska på mig.
”Vill du prata får du sätta en tid, men just nu är det en väldigt dålig timing. Så flytta på dig!” Han skakade på huvudet.
”Kommer inte att hända.” Jag suckade frustrerat.
”Jag har verkligen inte tid nu …”
”Gör tiden då.” Han var så jobbig med sina snabba svar.
”Daniel, inte nu!” Av chocken han fick föll hans armar ur sitt kors och jag lyckades med att gå runt honom. Jag gick med raska steg till buren som nu stod på marken. Vi var tvungna att hjälpas åt för att få loss låset och få ut alla barnen. Lorentz dök upp och nickade.
”De är här”, sade han och vi vände oss mot porten för att se de beväpnade Jägarna från Huvudgruppen. De farligaste Jägarna du kan hitta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 3 apr 14 - 20:21- Betyg:  | | Riktigt bra del :), spännande också för den delen. | | Fribergska - 31 mar 14 - 23:32- Betyg: | | Förresten, kan hon "göra" tiden? | | Fribergska - 31 mar 14 - 23:30- Betyg: | Rena rama gottisbordet med 3 delar! Och den här delen var kul, du överraskade mig. Inte alls vad jag trodde skulle hända.
Och så kör du en så fin cliffhanger i slutet. Mycket action ;-)
Spännande del, både i handling o mellan karaktärerna! *gilla* |
|
|
|
