(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 15 & 16 |
Kapitel 15
Brandon Frost
Brandon kände sig lite bättre dagen efter. Han hade lyckats hålla sig i sin säng, ensam, med händerna på täcket. För helt ärligt, så kunde han inte ens runka utan lite lustfylld skamkänsla. Bortsett från det kändes det som att han hade överlevt den upplevelsen också.
Förresten hade han annat att tänka på, som att hjälpa en liten pojke som säkert inte var mer än 12 med den alldeles förstora basen. Proportionerna såg lite dumma ut, men han var duktig.
Efter många om och men hade de lyckats komma överens om två låtar. Med det menade Brandon att Oliver fått sin vilja igenom. Även om Oliver inte erkände det, hade han uppenbarligen valt efter Max smak.
De hade isolerat sig från de andra och hade ingen aning om vad Ruby planerade, för Oliver hade sagt att det antagligen var hon som bestämde. I vilket fall hade de fått hittat en stackare som kunde spela något slags blåsinstrument. Oliver hade sprungit runt och ryckt tag i människor, skakat axlarna på dem och skrikit ”Trumpet, eller saxofon? VALTHORN, VAD SOM HELST”
Tillslut hade han hittat en tjej som såg ut att egentligen ville göra något annat. Brandon förstod henne, Oliver var smått galen och uppenbarligen brydde han sig inte om ifall någon märkte det eller inte. Pojken, som förövrigt hette Andy verkade klara sig mer eller mindre utan hans hjälp, men han bidrog ändå. Det spelade inte så stor roll om alla kunde spela enskilt om de ändå inte kunde spela tillsammans.
Benji, som satt Oliver på hår och kläder verkade redan ångrat sig. Olivers stil var nog inte riktigt till för yngre, oskyldiga lintottar, Brandon hade tagit över det departementet också, genom att säga att de fick ha på sig vad de ville.
Brandon räknade med att de skulle förlora, för hans del spelade det ingen roll, men både Oliver och Benji verkade vara väldigt angelägna. Det var ju inte ens dem som spelade, så de skulle varken vinna eller förlora egentligen. Brandon var väl helt enkelt inte den mest tävlingsinriktade människan.
Efter en stund dök Poppy upp i dörren, Brandon hade fortfarande dåligt samvete när det kom till henne. Han hade inte sagt något, men hon verkade inte lida det minsta. Om Brandon varit en människa som en behövde ifrågasättas, skulle han sagt något. Bett om ursäkt eller åtminstone sagt att det inte var henne det var fel på, men han lät bli. Det kändes som om det skulle göra allting ännu värre.
Poppy la inte ens märke till honom, hon gick fram till Oliver och viskade något i örat på honom. Oliver nickade ivrigt och Poppy försvann igen.
Brandon försökte låta bli att vara nyfiken, men det var svårt. Om det var så hemligt så hon var tvungen att viska det, då ville han veta vad det var. Självklart tänkte han inte fråga, kanske bara lirka lite.
”Poppy sa att det är fest i morgon kväll, May Day Bank Holiday, är du redo?”
Brandon behövde tydligen inte lirka det minsta.
”Har vi verkligen tid med det?” Svarade han istället och beskådade de fyra killarna och den enda tjejen i bandet. De kunde en av låtarna Chrome Sitar och förövrigt Max absoluta favoritlåt när det kom till T.Rex. Brandon antog att det var därför Oliver valt den, den andra Brown eyed girl, också ett val av Oliver, en av Max favoritlåtar när det kom till Van Morrison, verkade svårare.
”Äsch, vi har hela kvällen på oss och hela dagen i morgon, det kommer gå bra”
Brandon antog att det inte skulle gå särskilt bra för dem, men han sa inget. Det fanns inte så mycket att förvänta sig av fem dagar och två låtar ingen av dem kunnat innan. För att inte tala om den låten Brandon försökte lära sig själv. Låten i sig var inte så komplex, det var mer det här med att inte se ut som att han var en skulptur huggen ur marmor när han stod på scenen. Oliver hade verkligen gjort sitt bästa, men som det såg ut just då, stod han bara där och gungade lite med huvudet. Precis som bassisten i Alabama Shakes, skillnaden var att Zac Cockrell kom undan med det, något Brandon inte gjorde.
Oliver Stone
”Varför är det så viktigt?”
”Är det inte självklart?” Oliver hade försökt förklara för Max varför det var så himla viktigt att vara eller bli en rockstjärna.
”Nej, det finns annat…”
”Nej, det gör ju inte det” Oliver suckade lite irriterat och satte sig ned med gitarren igen. Han spelade en halvhjärtad version an Rolling Stones Angie, med blicken fäst på Max.
”Tänk dig mig, när jag står på scenen… Okej?” Oliver funderade noga en stund, så han kunde formulera orden på ett bra sätt, utan att låta som en okontroversiell hippie.
”När jag står där så är jag typ, en hybrid mellan den jag är, och den jag vill vara, en rockstjärna. Fatta du?”
”Så du är… en ganska ordinär individ med ambitionen att även vara en skinnbeklädd, sexgalen, drogmissbrukare med ohälsosamt hög alkoholtolerans och en förmodad könssjukdom?” Max såg så allvarlig ut att Oliver inte visste vad eller hur han skulle svara.
”Värst vad fina ord du kan helt plötsligt”
Max ryckte lite på axlarna och såg ganska likgiltig ut och trots allt hade han målat upp en väldigt tydlig bild av en rockstjärna, i alla fall de som var födda någon gång mellan 40- och 70-talet.
”Min pappa är lärare i engelska”
”För det första är jag ingen sexgalning, jag skulle gissa att du antagligen har mer sex än vad jag har, och jag använder inte droger heller” Oliver kände sig lite sårad, var det verkligen det Max trodde om honom, eller trodde att han ville vara?
”Inga?” Max lät skeptisk, hade han verkligen målat upp en så stereotypisk bild av honom?
”Jo, alltså, när jag var yngre, men jag blev så rädd för mig själv så jag la ner det”
”Jaha”
Oliver visste inte om han skulle ana en viss besvikelse i rösten Max hade, men om så var fallet, kunde han få vara hur jävla besviken han ville.
”Och jag har inte hög tolerans eller könssjukdomar” La han till lite snabbt innan han började spela igen.
Max Lowsley
”Så enda anledningen är att du vill kunna dra den du vill vara till det extrema, om du känner för det?”
”Ja”
Max släppte det hela, även om han kände sig mer än besviken. Han hade hoppat på att få höra något om musikens betydelse, eller att han fick adrenalinkick av att stå på scenen, vad som helst. Det kändes som att Oliver missade sin egen förmåga, den där förmågan alla missade, eftersom han hellre klädde ut sig till Vince Neil än satt där rätt upp och ned med sin gitarr. Han kunde ju åtminstone göra någon slags blandning, fast å andra sidan… Vad visste Max? Han var ju bara en föga intressant kille från London som sålde skivor hela dagarna. Men nu kände han att han var tvungen att ha en åsikt.
Det Oliver och Max diskuterat den senaste timmen, var hur Oliver hade fastnat och aldrig tog sig framåt i musikbranschen. Fast, kanske snarare hur Oliver klagat högljutt och Max varit den som råkat vara i närheten precis när han började.
”Och ärligt talat, är jag inte speciellt smart heller”
”Nä inte speciellt snygg heller”
”Tack” Oliver gjorde en grimas som sa att han inte tog det så hårt. Max hade inte menat det heller, så han tydliggjorde det, för att vara på den säkra sidan.
”Skojade bara”
Kapitel 16
Poppy
Poppy struttade runt mellan husen och undrade vad hon gjorde för nytta där egentligen. Hon kände sig mest som en liten maskot som gick runt där och höll koll på alla. Av ren brist på annat hade hon lärt sig i stor sett allas namn också.
På en bänk en bit bort satt Ruby med ett block i knät och tuggade på en penna.
”Hej” Poppy satte sig bredvid. Ruby hade ritat ett träd med en uggla i, mycket finare än vad hon någonsin skulle kunnat åstadkomma.
”Hur går det för er?”
”Åh, det går jättebra” Ruby la ner sina saker i en tygpåse som det stor rough trade på. Poppy hade tvingat alla hon kände att köpa de där påsarna för 5 pund, gärna två, en svart och en beige. Själv hade hon en hel garderob med dem som hon aldrig använde. Så egentligen kunde hon bara ge bort sina egna.
”tror du det blir roligt ikväll?” Fortsatte hon med sin ljusa fågelröst.
”Ja det tror jag” Poppy nickade entusiastiskt och såg verkligen fram emot att få ha lite roligt. Förvisso hade inte hon haft annat än roligt.
”Jag är lite tveksam. Har Riley pratat nått med dig?”
Poppy skakade på huvudet och tittade undrande på Ruby.
”Nej, om vadå?”
”Nej, tänkte i allmänhet bara”
Poppy skakade på huvudet igen och undrade var Riley ville henne. De var ju inte direkt de som pratade med varandra vanligtvis. När hon tänkte efter hade de nog aldrig pratat om något som inte innefattade Liquid Monkey eller något annat jobbrelaterat.
”Där är han ju” Ruby nickade mot den mörkhåriga gestalten som kom emot dem. Poppy tyckte att det var underligt att Riley såg så väldigt lång ut, fast han var kortare än Oliver, som inte alls kändes så lång. Det kanske var för at Riley var smalare som han såg längre ut. Oliver hade åtminstone lite kött på benen, något Riley inte verkade ha alls.
Ruby var väldigt lik sin äldre bror, både utseende och beteende. Första gången Poppy hade träffat dem, hade det känts som att de båda var väldigt allvarliga. Hon hade blivit motbevisad efter bara ett par minuter. Skillnaden mellan dem och andra roliga människor var deras snedvridna och grova humor. Poppy uppskattade det för det mesta, men ibland kunde de även passera hennes gräns. Alltifrån snuskiga till ohygieniska, rasistiska eller homofobiska. Oliver däremot verkade vara immun mot den typen av skämt.
”Vart har du gjort av Bradon?” Riley lät ointresserad när han ställde frågan, som mer kändes som ett påstående, eller en retorisk fråga.
”Han är och spelar någonstans”
”Det ska vi också göra” Ruby avbröt deras något underliga samtal.
Poppy drog en djup suck, hon började bli uttråkad. Det var inte speciellt underhållande att gå runt som en liten maskot när alla var upptagna med annat. Hon kanske också skulle lära sig spela något, eller rita, skriva, dansa, vad som helst egentligen. Just vid det tillfället kom hon inte på någonting hon faktiskt var riktigt bra på. Bara hon kunde komma på något som hon var riktigt bra på, skulle hon göra stordåd. Vad det var spelade inte så stor roll. Hon kanske skulle kunna åka hem till människor och försöka fösa ut andar så att de fick vara ifred. Inte för att hon visste hur något sådant gick till, men det var väl bara att låtsas som att hon hade koll. Människor som trodde på saker var alltid så lättlurade. De kunde ju gå på vad som helst, så länge Poppy verkade övertygande. Hon var ju faktiskt väldigt duktig på att övertyg människor och få dem att göra som hon ville. Brandon var ju ett praktexemplar när det kom till att få som hon ville.
Lite uttråkade gick hon och knackade på hos Oliver, han kanske hade något roligt för sig. Men när hon kom dit, såg han bara irriterad ut.
”Vad är det med dig då?” Sa hon och kände hur irritationen smittade av sig. Det var så sällan Oliver var irriterad att när han väl var det, blev alla inom flera kilometers radie påverkade.
”Jag har inte lyckats skriva en låt på flera veckor” Oliver lät precis lika irriterad som han såg ut att vara.
”Be Max och hjälp då, han är ju bra på sånt”
”Verkligen?” Oliver sken upp en smula och Poppy gav honom en idiotförklarande blick.
”Ja vad tror du han gör här egentligen?”
Oliver ryckte förstrött på axlarna, sedan var han också borta. Poppy suckade och lånade Olivers gitarr. Hon kunde faktiskt tre ackord och det var väl tillräckligt för att starta ett band.
Oliver Stone
”MAX!”
”Ja?” Max satt och vickade på en stol, det såg ut som att han skulle ramla baklänges vilken sekund som helst, men han lyckades hålla balansen.
”Jag behöver hjälp med att skriva en ny låt” Oliver satte sig ner och la sitt skrivblock på bordet. Blocket var sönderbläddrat och fyllt med klotter. Det fanns knappt en hel sida kvar men Oliver hade inte skaffat ett nytt. För det första var han för lat och för det andra så fanns det sidor kvar i den. Förvisso trasiga och lite missfärgade, men användbara. Utom det uppslaget han spillt te på och en hel låttext hade fått offrats för att han inte kunde minnas vad han skrivit.
”Varför det?” Max lät stolsbenen slå i golvet så att han kunde sitta upprätt och titta på Olivers charmiga skrivblock.
”Jag har försökt allt, men det kommer liksom ingen text”
”Vänta här”
Det tog väldigt lång tid innan Max kom tillbaka och balanserade en stor hög med tidningar. Han släppte dem på bordet framför Oliver som inte riktigt visste vad han skulle göra med dem. Det hjälpte väl inte honom att läsa nyheterna, eller få det bekräftat att det skulle regna den kommande veckan. Det kändes som att det var höst året runt i England, bortsett från den veckas sommar i slutet av juli.
Max satte sig ned på stolen och började bläddra i en tidning från högen, Oliver gjorde samma sak.
”Vad letar vi efter?” Oliver bläddrade fram ett par sidor utan att varken läsa eller titta på bilderna.
”Se om du hittar någon bra rubrik och skriv ner den. Sedan tittar du om du hittar en till rubrik, eller någon annan mening som passar ihop med den. Sedan har du en hel låt, gjord av nyheter” Max började om från början och bläddrade igen, denna gång såg han ut att läsa mer ingående.
”Va?”
”Ja, massa musiker och låtskrivare har gjort så… Jag tror Bo Diddley gjorde så, eller så var det Keith Richards… det kanske är lite omodernt men det funkar säkert fortfarande. Om du har provat allt annat, så finns det ju inte så många alternativ”
Oliver nickade och började leta efter rubriker, han var väldigt tveksam till den här metoden, men det kunde ju inte direkt skada att göra ett försök.
”Chatholic guilt and zombie beavers in Berlin” Läste han högt och skakade på huvudet. Det var så långt ifrån en typisk Olivertext som han kunde komma. Max skrattade till och skakade på huvudet.
Oliver läste vidare och bläddrade mellan tidningarna för att hitta något som lät djupt eller känslomässigt.
”Twenty things you didn”t know about Vikings” Oliver skakade på huvudet igen och läste vidare. Allt han hittade lät så himla dumt, medan Max skrev ner massa saker på ett papper som Oliver försökte smygtitta på. Men Max ögon smalnade bara och han höll handen över pappret.
”Kolla vädret, det brukar funka”
”River hit record levels as new storms loom” Oliver suckade igen och bytte tidning till någon som kallades Farmers Guardian. Han hittade inte direkt någonting där heller. Max däremot han skrev för fullt, precis som om det var han som behövde nya låtar. Liquid Monkeys hade spelat samma låtar allt för länge, så länge att de börjat låna låtar från andra, mer kända band, för variationens skull. Riley hade försökt bidra, men hans förmåga att skriva var i stil med en sjuåring och det enda han någonsin läst var noter.
”Är inte det här stöld? Jag trodde tidningar hade typ, copyright” Han var inte säker på att det var okej att ta andras meningar.
”Fuskpoeter inspireras, riktiga poeter stjäl” Max tryckte på glasögonen och vände blad igen.
”Vad har du skrivit då?”
Max gav sitt papper till Oliver som läste det noggrant, det var ju betydligt bättre än hans tre spretiga meningar som inte hade med någonting att göra.
”As a result of property damage. A signal to the wall. Independent voices drown out buzz. Capital set for rain to fall. Cover your eyes. Not so sweet, In a further sign. Such as the heat. If it”s fake, does it really matter. A drummer on the subway, good for one fare. Immigration shifts, may open path for a deal. The sweetspot, improvising, after a trip to hell, once a rebel. Don”t cal the cleaning crew, that yellow spill is art, to young to have a heart… vart hittar du allt?” Oliver lästa alla meningar som Max skrivit upp, ganska imponerande.
”Det står ju här” Max höll upp the guardian och pekade på en sida. Någonstans mitt i artikeln stod det. Oliver läste en till rad som Max skrivit ner på pappret.
”Take a punch, hope for a hit” Oliver log lite.
”Ja, du får ju ändra meningarna och försöka sätta ihop dem” Max kastade en tidning på Oliver och började vägra på stolen igen.
”Du får göra resten själv, förresten, om texten är dålig får väl Riley dölja det med en trallvänlig melodi”
”Det kan jag väl göra själv”
”Ja… Men Riley är nog bättre än dig” Max flinade och Oliver kände för en sekund att han ville sparka undan stolsbenen för Max, men han visste även att Max hade rätt. Oliver var inte hälften så duktig på sådant som Riley. Om Oliver skulle vara helt ärlig, kunde han knappt läsa noter.
Brandon Frost
Brandon hade bestämt sig för att bästa sättet att få tankarna på annat håll var att skaffa en dejt. Egentligen var det inte ens en dejt, han hade mest blivit väldigt sugen på att baka någonting, något han ogärna erkände att han var bra på. Ruby hade blivit hans offer, när han lite tafatt frågat om Ruby kunde tänka sig att hjälpa honom massproducera vaniljbullar som de skulle bjuda alla på utan anledningen, han var bara väldigt baksugen.
Ruby hade lovat att hjälpa honom, för det var det hon trodde att hon skulle göra, hjälpa honom. Alltså var Brandon på dejt, men Ruby var det inte, vilket kändes tryggt på något sätt. Det var nog därför han valt Ruby också, hon verkade lite omedveten om omvärlden på något sätt. Eller mer att hon kanske inte tog saker på allvar, var lättsinnig, det och hon varit den första tjej inom rimlig ålder som han stött på.
Nu stod han i duschen med musik på högsta volym och sjöng med för full hals, medan han omsorgsfullt rengjorde skägget, eftersom att det var hans mest manliga tillbehör, precis innan basen. Skägget jämnade verkligen ut det faktum att han inte var nämnvärt hårig någon annanstans.
”And everybody on the street is singing like it”s Sunday. But we keep inside and our looks stay at bay. AHHHHH, AHHHHH” Brandon skruvade på varmvattenkranen tills det brände lite på huden. Han hade förvandlat det lilla badrummet till en bastu, vilket för hans del var det enda rätta. Även om huden blev helt röd så var det värt det.
”And we don”t know what is left, but we feel it”s coming back soon. And so we”re standing in the street staring at a blood-red moon.”
På väg till huset där det allmänna köket låg gick han så försiktigt han kunde. Även om han var sen, ville han inte springa dit. Trots allt hade han ju nyss duschat och han ville inte riskera att bli svettig eller halka och ramla i en lerpöl. Sedan visste han även av erfarenhet att tjejer alltid var sena.
När han kom fram insåg han att tjejer inte alls var sena, inte Ruby i alla fall. Hon stod på trappan till huset och såg alldeles alldaglig ut, tillskillnad mot Poppy som han nu hade fräckheten till att jämföra med.
”Hej” Sa han lite dumt och låste upp dörren (med nyckeln han snott från sin pappa)
”Hej” Ruby följde efter in och ställde sig lojt i mitten av köket.
”Ska vi inte ha ett recept, och hur många skulle vi göra?”
”Hundra kanske, jag har ett recept, i huvudet” Han knackade sig själv lite mot tinningen och plockade fram ingredienser.
”Hundra?! Ska vi inte be någon hjälpa till”
”Äh, det går fort” Sa han och ville inte alls att någon skulle hjälpa till. För det första jobbade han på att skaffa nya kompisar, vilket inte fungerade för honom om de befann sig i en stor grupp. För det andra så skulle han inte kunna se det som en dejt längre.
Brandon satte i sin telefon i ett par högtalare, nämligen för att han hade planerat allt för sin fejk-dejt med Ruby. Som vanligt kunde han inte låta bli att sjunga med lite, när han stod där med kaveln i högsta hugg och mjöl i hela håret (som Ruby kastat på honom när han påpekat de fel hon gjorde) Vilket var berättigat, hon kunde ju inte veta vilket recept Brandon hade i huvudet.
”And i havet o speculate, that God himself did make us into corresponding shapes. Like puzzle pieces from the clay”
Brandon kände något hårt mot baken, när han vände sig om stod Ruby där med en slev träslev i handnen. Hade hon verkligen dragit till honom med en träslev på arslet? Fan vad gammeldags.
”Har du ingen annan musik?” Frågade hon och såg uttråkad ut.
”Jo… välj nått” Sa han och pekade på telefonen, hon hjälpte inte till lika mycket som att titta på, men det var väl okej, antog han. Hon hade ju inte gått där ifrån i alla fall.
Efter några sekunder började Ruby gapskratta, ett riktigt flatgarv. Han såg undrande på henne, där hon stod och tittade mellan mobilen och honom. Sedan började en låt spelas. Han kände igen melodin och blev lite röd i ansiktet och kanske ner på halsen. Ibland var det bra med skägg.
Oh Carol
Well, i was out cruisin, gettin late and i was losin”
When i saw you walking my way
So nonchalant i bet you get what you want but so do i
”Vadå?” Brandon kunde inte låta bli att ryckas med, huvudet gungade åt sidorna och axlarna hängde med. Om någon, någon gång tyckte att låtar kunde vara guilty pleasure, så var Oh Carol definitivt hans.
”Hör du inte basen?” Brandon använde en visp som mikrofon, om han nu skulle göra bort sig, så kunde han lika gärna göra det ordentligt. Därför gick han runt i samma takt som basen och sjöng rätt in i vispen.
So i pulled on over, tossed your hair off your shoulder
As you turned and you looked my way
Oh you would have died or you”d have skinned me alive
Ruby hängde på, de gick runt med ryckande axlar och slängande huvud. Skrek in i sina köksredskap och Ruby gjorde till och med ett par avvikande danser genom att slänga sensuellt med höfterna. När refrängen kom slängde Brandon ifrån sig vispen och gick in för att spela luftbas istället, väl medveten om att det var tantmusik han lyssnade på.
Oh, Carol, you got me eating my heart away
You got me countin my nights and days
Oh, I”m floating on the milky way
Oh, Carol, nobody”s done it before
Oh, baby, you”ve opened the door
Oh, Carol, you can do it some more
Brandon kunde se tårarna rinna ner för Rubys kinder medan hon fnissade. Luften verkade ha gått ur henne. Han själv däremot tog det hela på största allvar. Det fanns ingen låt som var så medryckande trallvänlig
När låten tog slut dog den trevliga stämningen, Brandon fick lite panik och undrade om han skulle dra igång en annan av de pinsamma låtarna han hade i sin spellista. Mer än så han hann inte tänka innan Ruby kramade honom hårt och fnissade.
”Det var roligt” Sa hon och tog ut en plåt ur ungen. Hon körde fingret i en av bullarna sedan skakade hon handen i luften, antagligen för att hon bränt sig.
”Ops… bäst jag äter den” Sa hon lite ursäktande och log innan han stoppade ner fingret i två till.
”Jag är hungrig”
Låtar
Oh Carol-Smokey
We are the tide-Blind Pilot
Such Great Heights- The postal service (fast iron and wine är bättre)
Massa tidningar... typ
|
| Kommentarer | | beatriceni - 23 mar 14 - 22:10 | | *inväntar snuskkapitel med spänning* |
|
|
|
