(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 14 |
Kapitel 14
Brandon Frost
Poppy hade legat där, naken, pressad mot honom med huvudet mot hans bröstkorg. Han hade bara legat där, i någon slags tomhetskänsla blandad med skam. För att inte tala om skuldkänslorna, han hade svikit sin egen moral, var det ens möjligt, när det kom till en sådan vardaglig och oansenlig sak. Just under själva akten, var allting bra, underbart, och allt det där alla pratade om. Efteråt var det fruktansvärt, som att han svikit sig själv och alla han kände. Ungefär som att det han gjorde var avskyvärt, en impuls som han inte var stark nog att neka.
Äcklad, han kände sig äcklad och det hade inget med Poppy att göra. Så fort kåtheten gick över kändes det äckligt, svett, lukt, kroppsvätskor, allt. Ånger och meningslöshet, han kände sig tom.
Kåta Brandon var en annan person, sedan gick det över och den vanliga Brandon kände sig perplex för att sedan övergå till att ifrågasätta sig själv, varför-gjorde-jag-det?
Han visste, att han skulle undvika Poppy nu, troligen i flera dagar. Varje gång han såg henne, skulle han fyllas av alla de där känslorna han inte kunde tolka, förklara eller skilja åt. Ett bra samlingsord var väl en negativ form av förvirring.
Brandon satte sig långsamt upp, gav Poppy en snabb blick och konstaterade att hon sov. Han tog på sig kläderna som låg på golvet. De som nu var lika äckliga som han kände sig. Näst som ett straff, egentligen hade han mer än gärna duschat och tagit på sig rena kläder, men han gjorde det inte. För det första skulle det inte göra någon skillnad, och för det andra förtjänade han det inte. Det gick inte att tvätta bort skam, skuld och tomhet.
Utanför kändes det som tidig vårvärme, ovanligt varmt för att vara början av Maj. Inte för att det fick honom att känna sig särskilt mycket bättre, om möjligt sämre. För när han gick där, ner mot vattnet insåg han, att han precis lämnat den helt oskyldige och ovetande Poppy ensam och att han dessutom inte hade för avsikt att prata med henne, eller ens titta åt hennes håll under den närmsta framtiden. Så fylldes han av en ny känsla som han inte haft tidigare, dåligt samvete. Det var så frustrerande, att veta, att det var något fel på honom, men inte veta vad eller varför. Hade han haft något att skylla på, en anledning till varför han var och betedde sig som han gjorde, skulle det varit lättare. Men han hade inget, ingenting, ingen hade gjort honom såhär, han hade alltid varit så, mer eller mindre, sedan så länge han kunde minnas.
Det var ingen rolig känsla, men Brandon kunde medge att han på något sätt kände sig immun mot den eller att den blivit en del av honom. Nästa så att han accepterade den, väntade ut den och sedan hade i beredskap att den skulle komma tillbaka, om han gjorde något liknande igen (Vilket han såklart alltid gjorde) I slutändan var frågan alltid den samma, och av Brandon fick den alltid samma svar. Vart det värt det? Under tiden, ja. Efteråt, nej. Före, under och efter, oavsett om Poppy var där eller inte, kände han sig alltid så jävla ensam.
Max Lowsley
Hur eller varför, hade Max ingen aning om, men han hade sovit i ena hörnet av soffan. Ihopkrupen som en liten boll, och när han vaknat, hade Oliver suttit nedanför honom och gjort ingenting. Oliver var antingen van vid- eller bra på att ha tråkigt. Han bara satt där och snurrade håret mellan fingrarna.
”God Morgon” Sa han muntert och Max muttrade till svar. Den säng som för tillfället var Olivers såg orörd ut, hade han suttit där hela natten?
”Jag har väntat på att du ska vakna”
Det hade slutat regna, men marken var täckt av lera. Till Max stora lycka sken solen också. Olivers hår blev verkligen vitt i ljuset, var det ens möjligt? Max kunde inte låta bli att fundera på hur Olivers föräldrar såg ut. Han hade bara sett Olivers syster och hon hade också sådär ljust hår och blå ögon.
”Gå före, jag kommer snart” Max fick syn på Brandon som satt en bit bort, om det var någon som aldrig var uppe tidigt, så var det Brandon.
När han kom närmare kunde han se att Brandon såg helt likblek ut i ansiktet och blicken var tom.
”Brandy?” Max satte sig bredvid honom och la en hand på Brandons axel. Något hade ju uppenbarlige hänt, han skulle aldrig ha lämnat honom med Poppy, vad hade de gjort egentligen?
Brandon vände sig sakta om och såg om möjligt ännu blekare ut.
”Jag hade sex” Viskade han tonlöst och slog ner blicken en aning.
”Med Poppy?”
”Ja”
”Hur var det då?”
”Skit bra” Ändå såg han helt förstörd ut, detta var ingen ovanligt för Max, han var van. Max kunde inte minnas en enda gång då Brandon haft sex och sedan inte varit helt förstörd efteråt.
”Är hon en gag hag?” Max knuffade lite retsamt på Brandon så han tappade balansen och var tvungen att sätta en hand i leran.
”Minst sagt” Brandon lät inte stolt, glad, eller något annat som en kille i 20års ålder som precis knullat skulle låta. Han lät entonig, neutral på något sätt, och kanske lite dyster.
”Såg sängen ut som en scen ur en Stephen King roman?”
”Inte långt ifrån”
”Dåså”
”Vad ska jag göra nu?” Brandon lät bestört, skyldig och kanske lite lidande. Max förstod inte varför. Han antog att Poppy tyckt att det hela varit en bra idé. Han hade ju sett henne stå och glo på Brandon flera gånger och med nyfikenhet i rösten ställa frågor om honom som inte ens Max kunde svara på.
”Vad menar du?” Max såg undrande på honom.
”Med Poppy?” Brandon torkade av den leriga handen på det slitna jeanstyget och knöt ena skon fast det egentligen inte behövdes. Max ryckte på axlarna, han önskar att han hade alla svar när det kom till Brandon, tyvärr var svaren väldigt få.
Oliver Stone
Poppy hade berättat hela natten från början tillslut, i varenda blöt detalj. Betydligt mer än han bett om, dessutom hade han en känsla av att Poppy förskönade det hela. Vissa saker av de Poppy berättade, var Oliver inte ens säker på att en människa var kapabel till att göra. Det vill säga om Brandon inte var ledlös, då kanske det gick.
”Och han är så uthållig och hans händer”
”Jo… jag hörde dig första gången”
Oliver skulle allt gå till botten med den här historien, men det fick vänta tills efter han gjorde det han skulle göra med de håglösa stackars ungdomarna, som tagna ur en bitter version av band camp.
Brandon satt där med den bas han sett hänga på vägen hemma hos honom och Max. Bredvid Brandon satt en flicka i tonåren, alldeles för lik Brandon för att de inte skulle vara släktingar. Max var borta sedan länge, Poppy också. Därför kände sig Oliver lite handfallen, Brandon verkade känna alla som var där. Det dumma var, att Brandon och Oliver egentligen aldrig pratat med varandra. De hade träffats flera gånger, men aldrig ensamma.
Nu hade de startat en tävling, eller snarare, Brandons pappa hade startat en tävling bland alla små musikaliska under. Brandon, Oliver och Benji, skulle sätta ihop ett band som de skulle trimma, för att sedan vinna över Riley, Ruby och Jacobs band. De hade fått temat färger att utgå från. Oliver hade redan massor av låtar som de skulle kunna välja, men han ville veta vad Brandon hade för förslag innan han tvingade alla att tycka som han gjorde.
”Hej” Oliver satte sig bredvid honom, och tjejen försvann.
”Hej” Mumlade Brandon och ställde ifrån sig basen, situationen blev så stel att Oliver bestämde sig för att inte gå till botten med Poppys historia.
”Har du några förslag på låtar?” Om de pratade om varför de var där, kändes det inte lika jobbigt. Brandon ryckte lite på axlarna och funderade en stund.
”Det beror ju på… typ, Prince, Purple Rain kanske inte är så roligt”
”Det förstås” Oliver hade inte tänkt på att låtarna skulle vara roliga, han hade bara tänkt på färger i allmänhet, men om de skulle vara roliga... Dessutom ville han inte välja samma låtar som de andra.
”Ruby kommer säkert vilja ha Ruby Tuesday, så det är dumt att chansa på den” Oliver var ändå inte säker på att det var speciellt smart att ta någon Rolling Stones-låt, det var alldeles för svårt att göra dem rättvisa. Sedan kom Oliver på att han var tvungen att fjäska för Max, varför, visste han inte, han bara ville det.
”Van Morrison. Brown eyed girl” Sa han snabbt och sneglade lite på Brandon.
”Okej vi skriver upp alla, så ser vi om Benjamin har något”
Precis då gick Benji in genom dörrarna och satte sig framför dem, som om han vänta på att någon av den skulle säga något.
”Vi funderar på låtar”
”Red hot chili peppers?”
”Pink Floyd”
”Back in black”
”Fade to black” Oliver och Benji kastade allt de kom på mot varandra, men Brandon förblev tyst.
”Vad säger du Brandon?” Oliver kände att de exkluderade honom, och det ville han ju verkligen inte. De behövde Brandon, det var ju han som skulle sköta basen i bandet och om de valde brown eyed girl, då behövde de verkligen en begåvad bassist.
”Vet inte, kan ju inte med såndär musik”
”Säg nått ändå”
”Jag kan bara de där Stones-låtarna som Max alltid spelar, Paint it black, Little red Roosters, black limousine”
”Om vi börjar spela lite så kanske vi kommer på något”
”Vem gör vad då?” Brandon snurrade på stämskruvarna och spelade någon basgång Oliver aldrig hört innan.
”Brandon, Bas uppenbarligen, du Oliver… du kan ju… fixa frisyrer och sånt… och jag gör resten” Benji var visst någon multiinstrumental pojke sänd från helvetet. Därför kände sig Oliver lite utanför de timmar de spelade.
När de tillslut bestämt att den pojke som säkert inte var mer än femton fick äran att sjunga, hade Oliver ändå inget att komma med. För Oliver var ju inte direkt skolad själv, allt han kunde komma med var att typ, sjunga med magen.
”Vad gjorde du och Max igår då?” Brandon satte sig bredvid Oliver. Oliver sa ingenting på en lång stund.
”Inget”
”Inget? Nått gjorde ni väl?”
”Ja, vi gjorde ju inte det du och Poppy gjorde om det är det du menar” Oliver menade inte att låta irriterad, han lät nog mest så för att alla verkade knulla och ingen höll det för sig själv. Det verkade vara något globalt fenomen att berätta om det i stort sett direkt efter det hänt.
”Jaså hon berättade det”
Oliver hade aldrig sett någon se så skamsen ut som Brandon gjorde vid det tillfället. Nästan så han höll på att smälta till en gegga på marken.
”Ja, alltså, hon klagade ju inte, men jag behöver ju inte veta allt”
Poppy
”Hur länge kommer han undvika mig tror du?” Poppy hade märkt ganska snabbt att Brandon låtsats titta åt ett annat håll så fort hon visat sig. Det störde henne inte så mycket egentligen. Förr eller senare skulle han ju bli tvungen att titta på henne och kanske prata med henne.
”Ingen aning”
”Varför undviker han mig, var det så dåligt?”
”Inte från vad jag har hört” Max tittade på pappret han skrev på. Det satt några utspridda ungdomar överallt och gjorde samma sak som han gjorde, skrev.
Poppy svarade inte, Brandon hade inte nekat något i alla fall, det var ju trevligt.
”Ska vi göra nått sen?”
Poppy nickade, det kändes inte riktigt som hon ville vara ensam med Brandon, inte den kommande kvällen i alla fall, eller kvällarna.
”Alltså… brukar han inte ha sex eller?” Det var svårt att låta bli att fråga. På sättet han hade sex, kunde Poppy inte annat än anta att han hade det jämt och ständigt. Hur han hanterade det efteråt, kändes det som han aldrig hade det.
”Mer är vad hans psyke klarar, men han kommer över det”
Poppy visste vad hon inte skulle göra igen i alla fall, tänk om Max kunde förvarnat henne. Inte för att hon trodde att det skulle gjort någon skillnad.
Max Lowlsey
Nackdelen, eller fördelen, med att inte ha någon tv eller dator i närheten. Var att de faktiskt var tvungna att göra något interaktivt med varandra. Vilket kunde ha varit trevligt om inte Brandon satt och såg apatisk ut. Så fort Max sa något till honom, nickade han eller skakade på huvudet. Undvek Poppy för allt i världen och höll sig på sin kant.
”Har ni några låtar än, ni har ju typ, bara tre dagar på er?”
Oliver och Brandon skakade båda på huvudet och sedan såg de besvärade ut.
”Jag pratade med Ruby förut, ni kommer nog inte kunna vinna vad ni än väljer” Max visste inte riktigt vad de andra skulle använda för låter egentligen, men han ville bara jävlas med dem. Så att de skulle sätta lite fart på sig själva, de behövde bestämma sig, fort.
”Vi funderade, eller Oliver funderade på ride a white swan” Brandon sa något, för första gången på väldigt länge. Men han lät inte nöjd över valet av låt och det gjorde han rätt i.
”Den funkar väl?” Oliver såg sårad ut, när tre par skeptiska ögon stirrade på honom.
”Ja, om du vill vinna en buggtävling på en pensionärskryssning” Max gillade låten, T.rex. var ju hans gud, men den kanske inte passade till en tävling mellan två rockband som skulle göra allt för att vinna. Han hoppades verkligen att Brandon och Oliver skulle vinna. Egentligen, ville han lägga sig i deras val av låtar men han lät bli, precis som han borde göra, en sak som inte var lätt för honom.
”Ni då, vilken ska ni spela?” Max hade velat se Brandon och Oliver tillsammans på scenen, därför hade han sett till att efter vinnaren utsetts skulle de också få köra en låt precis som Ruby, Riley och Jacob. Tremannaband, han visste inte om de skulle få ihop det, men han hade fjäskat lite för Brandons pappa och fått sin vilja igenom.
”Vet inte, hur många låtar finns det med färger i titeln” Oliver suckade lite hjälplöst och tittade på Brandon, precis som om han hade ett bra svar.
”Men, färgen måste ju inte vara i titeln, den kan ju vara i texten…typ…” Max stålsatte sig lite innan han började sjunga, nästan ohörbart.
” … Loving would be easy if your colors were like my dreams, Red gold and green, red gold and green”
”Vi tänker ju inte ta Boy George”
”Det var ett exempel inte ett förslag” Snäste Max sådär lagom trevligt och blängde på Oliver. Här försökte han hjälpa till och Oliver var bara dryg.
Orkar inte skriva alla låtar ;P;P;P;P
|
|
|
|
