[M/M] De sju dödssynderna. [Del 22] |
Okej, sakta men säkert börjar en plan forma sig i mitt lilla huvud och jag har en känsla av att det kommer ta en ganska så rolig vändning. Eller, rolig och rolig. Det ligger väl i betraktarens öga. Jag kan inte nog uttrycka min glädje över era fina kommentarer
O dröm, o hopp,
vad du flöt rikligt.
O löftens löfte,
så stort och svikligt.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Händerna skakade så våldsamt att Oscar var tvungen att pressa dem mot magen. Rummet var alldeles mörkt och persiennerna vinklade så att ljuset från grannhuset inte skulle lysa in genom fönstret.
”Mamma?” Rösten nådde nästan inte fram till den ojämna rundningen i sängen. Fötterna letade sig fram över golvet, händerna pressade allt hårdare mot magen och han försökte hålla rösten stadig. ”Mamma?”
När en av hans darrande händer slöt sig runt axeln tyckte sig rörelsen förflyttas från honom till kroppen under täcket. Hans mamma satte sig upp lagom som benen svek honom och det var inte förrän armarna letade sig runt hans kropp som tårarna började rinna.
”Oscar? Oscar?” Han kunde känna hur hon flyttade sig, hur hon sträckte sig efter bordslampan som lös upp hans ansikte. De rödkantade ögonen, underläppen som darrade och tårarna som fortsatte att rinna hur mycket han än torkade med ärmen. De mörka ögonen spärrades upp och hon drog honom allt närmre kroppen. ”Vad gjorde han? Oscar, har han försökt någonting? Jag lovar att jag ska-”
”Det gör så ont”, viskade han med darrande röst och gömde ansiktet mot hennes nacke, andades in doften av mamma och parfym och försökte påminna sig själv hur man höll sig vid liv. ”Jag-, han borde inte ha-, jag skulle inte-”, rösten bröts flera gånger och han bet sig i läppen, försökte hålla tillbaka de trasiga meningarna tills någonting vettigt kunde komma ut. ”Allting är förstört och jag kände mig så vacker, mamma.”
Solen silade in genom persiennerna, letade sig över golvet och vidare till den stora sängen. Oscars mamma satt på sängkanten och strök handen genom Oscars mörka lockar, långsamt, långsamt medan Oscar själv stirrade blint mot fönstret, hopkrupen med benen tryckta mot bröstet och andhämtningen något ojämn.
”Han får mig att känna mig speciell, mamma”, viskade han, ett svagt eko som upprepat sig om och om igen de senaste timmarna. Hans mamma log bara och böjde sig ner för att kyssa hans rödblommiga kind.
”Du är speciell, hjärtat”, sade hon och det var någonting trasigt i hennes blick när hon såg på honom. ”Men jag är ledsen att det ska behöva vara så komplicerat, att ingen jävel får bestämma över sitt eget liv. Varför skulle-”
Oscars hand slöt sig runt hennes egen och han kramade den lätt medan han försökte le. ”Du blir sen.”
”Jag kan sjukanmäla mig, vi kan ha en heldag i soffan med glass och bra filmer – bara rå om varandra”, sade hon och för en gångs skull protesterade inte Oscar. Han försökte inte intala henne att han skulle klara sig själv. Han nickade bara och kurade ihop sig än mer, som om det skulle få resten av världen att strunta i honom. Om han var liten nog, då kanske de skulle glömma bort honom.
[13:37 nytt meddelande: Alexander] Oscar, vart är du någonstans? Vi måste prata, kan vi ses vid toaletterna om en kvart?
[13:45 nytt meddelande: Alexander] Jag mår skit över det som hände, men jag tror inte han har sagt något till någon i skolan. Mår du bra?
[13:51 nytt meddelande: Alexander] Oscar, hur mår du? De sa att du inte var i skolan.
[13:52 nytt meddelande: Alexander] Vill du att jag kommer över?
[13:57 nytt meddelande: Alexander] Jag kommer över.
[14:00 nytt meddelande: Alexander] Vill du det?
[14:05 nytt meddelande: Alexander] Fan vad jag hatar det här.
[14:11 nytt meddelande: Alexander] Jag måste få träffa dig.
[14:23 nytt meddelande: Alexander] Din mamma sa att du inte var hemma. Vart är du?
[14:24 nytt meddelande: Alexander] Fan, Oscar, jag vill inte vara jobbig. Jag behöver se dig.
[14: 31 nytt meddelande: Alexander] Jag vill vara modig. Vi kan skita i dem.
[14:42 nytt meddelande: Alexander] Oscar?
[14:53 sänt meddelande] Alexander, jag orkar inte just nu. Vi får prata någon annan gång. Just nu, snälla låt mig vara ifred.
Oscar hade hört Alexanders röst, lågmäld och lugn när den frågade efter honom – men trots det kunde han urskilja den lilla förändringen. Den lilla skärningen när han pratade, som om känslorna slogs inom honom. Oscars mamma hade gett Alexander en kram innan han gick och Oscar kunde nästan känna doften av honom när hans mamma återvände till soffan och högen av filtar.
”Det verkar som om han bryr sig, hjärtat”, viskade hon och Oscar nickade medan han ignorerade de ständiga meddelandena som dansade över hans skärm. ”Du tror inte att-”
”Jag förstör hans liv, mamma”, sade Oscar och vände sig mot henne, ögonen var fortfarande alldeles rödgråtna och håret slokade. ”Du vet inte hur-, hans pappa- och Colin..”
Han pressade handflatorna mot ögonlocken, pressade så hårt att det gjorde ont men trots det fortsatte tårarna att rinna och hans mamma drog honom intill sig än en gång.
”Ni kommer ta er igenom det här, jag lovar”, viskade hon in i hans hår och han försökte klänga sig fast vid de orden, försökte intala sig själv att hon hade rätt. Men han kunde känna, alldeles längst ner i magen där det rörde sig som oroligast, att det här bara var början. Precis som med affischerna. Mobilskärmen lös än en gång upp och hans blick flackade, fastnade på det okända numret och han gömde ansiktet i hans mammas tröja. Han orkade inte.
Säg gärna vad ni tycker om karaktärerna, ifall de fortfarande känns trovärdiga eller ej, vilka ni gillar mest - vilka ni skulle vilja läsa mer om. Som jag sagt i början så är det här en berättelse som ni mer än gärna får vara medskapare av: ni kan styra den här berättelsen genom era kommentarer, så lämna gärna en rad eller två. Jag tycker om er.
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 8 jul 14 - 02:40 | Jag grät den här gången. Så otroligt sorgligt men också så fint. Älskade meningen: allting är förstört och jag känner mig så vacker.
Samlar på fina meningar och den kommer lätt med i mitt anteckningsblock. Kan inte sluta läsa!! | | Chillaah - 9 mar 14 - 22:45 | | alltså åhhhhh alexander ...... tycker så synd om honom att det gör ont i hela mig! så himla synd om oscar också självklart men alltså dumma honom för att han trycker bort alexander nu! iofs var det väl tvärtom innan men ändå, nu när dom äntligen skulle få vara tillsammans ...... trots att jag sitter här nu med brustet hjärta så är det helrätt det du gör, så som du skriver deras berättelse. livet är ingen dans på rosor, men jag hoppas så mycket på dom. gud vad du är bra, gud vad du är bra .... håller med madde ang konfronteringen hehehe .... pussar och kramar från ditt hängivna fan! | | Maadelen3 - 9 mar 14 - 22:43 | ALLTSÅ OSCAR STACKARS LILLA VÄNNEN JAG VILL BARA KRAMA HONOM OCH HÅLLA HONOM HÅRT OCH SÄGA ATT ALLT KOMMER BLI BRA ÅÅÅH. Och Alex, åååh det är så synd om honom också (typ mer synd hehe) och jag ÄLSKAR verkligen alexander. Åh.
SKITBRA del verkligen!!! Hur bra som helst, jag älskar den bara mer och emr för varje del!!!!! Okej jag vet inte ens vad jag kan kommentera för har inga tankar som går att formulera haha, men du är världsbäst och nu längtar jag verkligen verkligen verkligen till nästa del och att få se just vad Alex gör!! (ps preferrably konfrontering i skolan ds) | | ilenna - 8 mar 14 - 01:29 | | Och jag säger som du: ursäkta kommentaren. Jämfört med dina så är mina ganska så pinsamma. | | ilenna - 8 mar 14 - 01:25 | Åh. Varje gång jag läst ett av dina kapitel så måste jag snabbt trycka ner mitt eget word-dokument (du vet känslan man kan få när man läser någon gammal story man skrev på mellanstadiet typ haha?)
Alltså än en gång; SÅ MYCKET KÄNSLOR! Så himla, himla fint! Jag älskar hur du gestaltar Oscars mamma! Jag är så glad att Oscar har henne och hur fin och nära deras relation är - det fick du verkligen fram. Att Oscar känner att han kan gå in till henne när det är alldeles för jobbigt och att han känner sig trygg att berätta för henne. Hela scenen med hur hon stryker Oscar över håret som ligger hopkurad och upprepar att Alexander får honom att känna sig speciell (åh <33333).
Tycker också om att hon förstår hur kär Oscar är, att hon lovar att det kommer ordna sig, att hon säger att det verkar som att Alex bryr sig, så att hon inte istället riktat in sig på hur elak Alex var tidigare, att hon säger åt honom att han borde försöka glömma honom osv. Hon säger det som Oscar behöver höra och ändå förstår man att hon verkligen menar det hon säger.
sms:en .____. Åh dom gjorde också ont och kramade samtidigt om ens hjärta på det där sättet som dina ord gör hela tiden. Du får fram alla Alex känslor bara genom meddelandena och känslan man själv får av att han plingat på och sen fått höra att Oscar inte är hemma </3
Och fina, fina Oscar som bryr sig så mycket i Alex och tror att han förstör hans liv. Det känns ju så fruktansvärt hopplöst! (även fast jag vet att du kommer ordna det här till sist, visst?!?!) Att Oscar känner sig speciell med Alex, att Alex mår så bra när det är han och Oscar (jag vet att jag läst i något kapitel att Alex sa vad Oscar fick honom att känna? Men jag minns inte exakt vad nu.), men att det resulterar i att Alexanders farsa är på honom, att hans kompisar inte fattar, att Oscar blir sårad..
Och det sista; sms:et från okänt nummer. Dom jävla idioterna!!
Så till din fråga om karaktärerna: Alla karaktärer känns hur verkliga som helst, och det är inget jag bara säger. Oscar och Alex känns det som att jag känner, och Colin gör du läskigt bra, likadant med Alexanders pappa. Och som jag tidigare nämnde så gav du verkligen en mycket tydligare och så himla bra bild utav Oscars mamma! Vilken jag gillar mest ändrar sig som sagt i varje kapitel; jag älskar både Oscar och Alexander så himla mycket och skulle helt ärligt kunna läsa ett helt kapitel där dom bara ligger bredvid varandra i sängen och tittar upp i taket. Så fina är dom. Och så fin är du som skriver på det här vackra sättet!! (Och just ja!: […]och Oscar hade nästan kunnat känna doften av honom när hans mamma återvände till soffan[…] – så gulligt :’) </3) |
|
|
|
