(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 13 |
(Mikaela!)
Kapitel 13
Det är snuskigt
Brandon Frost
”Tror du vi tog i för mycket” Brandon reste sig upp och sträckte på benen. Poppy var rolig att umgås med, något han inte hade trott från början. Men det var väl det som kallades fördomar. Hon berättade massa roliga saker, men inte om sig själv, därför visste Brandon mer om Oliver än han bett om.
”Äh Oliver vet inte vad som är bäst för honom”
”Nej, inte Max heller” Brandon försökte föreställa sig bilden av Max och Oliver, som han trodde de förhöll sig till varandra just vid det tillfället. Det enda han kunde se var Max med sina hörlurar, som verkade vara fastväxta på hans huvud. Hur Oliver (med det Poppy berättat som utgångspunkt) pratade med Max som inte hörde, så han egentligen pratade med sig själv.
Brandon satte sig i soffan och gäspade, han var alltid trött nuförtiden. Inte trött som att han ville sova, utan bara trött i allmänhet, sliten mer, ändå gjorde han aldrig något ansträngande.
”En gång…” Poppy satte sig bredvid honom och lutade huvudet mot hans axel. Brandon fick en stor del av det enorma håret i ansiktet. Han försökte platta till det men det gick inte. Om han inte hade haft glasögon, skulle det säkert petat honom i ögonen, tills de blev så irriterade att de började tåras.
”Ja…?”
”Nej jag kommer inte på nått mer” Poppy skrattade till och Brandon var tacksam över att han inte skulle behöva höra fler konstiga historier. De satt bara där tillsammans i mörkret. Ljusen hade brunnit ut, de där som luktat vanilj, som Poppy tänt tidigare, när hon på helspänn läst boken som hon egentligen inte ville läsa.
”Gillar du djur?” Brandon hade ingen aning om vad de skulle prata om. De hade ju inget att prata om.
Poppy rynkade på näsan och satte sig upp, hon skakade häftigt på huvudet.
”Inga?”
Poppy skakade på huvudet igen och tittade på honom, som att han hade ställt en fråga med ett självklart svar.
”Jag har en igelkott”
”På riktigt?”
”Visst, Manfred heter han” Brandon saknade redan Manfred, tänk om han inte hade det bra. Grannen kanske tog dåligt hand om honom. Han kanske satt där ensam i buren och var olycklig.
”Antar att fåglar är okej” Poppy försökte le, men Brandon såg hur tillgjort det var. En till sak han kunde skriva upp på listan över saker de inte hade gemensamt.
Poppy
Poppy fattade inte vad hon skulle göra längre, Brandon hade gett henne lite uppmärksamhet (vilket i hennes värld betydde passionerad romans i minst en vecka) och nu hade hon flörtat skoningslöst. Hon hade slängt med håret, blinkat, tappat saker på golvet,( som hon plockat upp med skinkorna i vädret) bjudit in Brandon och kastat ut Oliver (för det var ju lika mycket för hennes egen skull) låtsats vara rädd, allt.
Allt Brandon gjorde var att sitta där som om han inte fattade någonting, fattade han verkligen inte? Poppy hade ju fan sitt huvud på hans axel och en någotsånär oskyldig hand på Brandons lår, högt upp på Brandons lår. Inte så mycket som en reaktion, skulle hon få göra allt jobb själv? Poppy klämde ihop handen som låg på Brandons lår och han reagerade, men inte med någon ömsesidig kåtblick. Det var någon annan blick, som hon inte kunde tolka. Allt hon ville var ju att gosa i hans skägg, kasta iväg glasögonen och ha oförskämt sexuellt umgänge.
”Brandon”
”Ja?”
Poppy höjde sin lediga hand och klappade lite på skägget, det var mjukt och alldeles lagom långt. Hon ville inte ge honom någon slentrianavsugning, fast hon skulle, om det blev nödvändigt.
”Men allvarligt” Poppy hade tröttnat, hon tog ett tag om Brandons haka och vände hans ansikte mot hennes. Bestämt pressade hon sina läppar mot Brandons och särade dem med sin tunga. Plötsligt var det som ett ljus hade tänts i Brandons huvud, för efter ett par sekunder var han helt med på noterna.
Poppys händer letade sig in under Brandons tröja, hon hade räknat med att han skulle vara minst lika hårig som i ansiktet, men det var han inte. Bara lite, sådär lagom mycket, efter vad hon kunde känna när hon lät händerna glida över bröstkorgen. Så flyttade sig Brandons läppar längst Poppys käke och ner på halsen.
Brandon luktade som citrusfrukter och kanske lite trä, vad det än var, luktade det gott. Poppy lutade huvudet åt sidan så att Brandon skulle komma åt bättre. Samtidigt lät hon sina fingrar leta upp knappen på Brandons byxor. Brandon upphörde och tittade på henne, Poppy kunde uppfatta en flyktigt, tveksam blick. Hon log lite finurligt och tog av sig tröjan. Hade hon kommit så här långt, fanns det inte en chans att hon skulle sluta. Eller, om Brandon var väldigt angelägen om att göra det, så ville hon ju inte bli någon slags våldtäktskvinna.
”Vad är det?”
”Inget”
De lyckades få av kläderna i någon sorts hetsig parningsdans, innan Poppy knuffade Brandon mot sängen, där han landade på rygg. Brandons hud var mjuk under hennes fingrar, som trevande rörde sig planlöst över kroppen.
Små svettdroppar hade formats på Brandons panna och hans hals, tillsammans med ena axeln hade spår av Poppys saliv. Hon älskade varje sekund av det lilla övertag hon tillslut lyckats få. Förvånansvärt nog, var Brandon ganska bestämd när han väl fattat vad Poppy ville.
Hon lät ena handen glida över magen och ner till Brandons kuk som hon tog ett bestämt grepp om. Brandon gav ifrån sig ett ömkligt stön och trasslade in händerna i Poppys hår.
”Så pojkaktig” Mumlade hon nöjt med hetsiga andetag, hon ville ha mer. Utan att riktigt tänka så mycket på vad hon höll på med. Gled hon längre ner och lät munnen sjunka ner över Brandons skaft. Det var hårt, mjukt och smakade lite salt.
Brandon stönade till kraftigare denna gång, lät henne hållas en stund innan han satte sig upp och knuffade ner Poppy på rygg. Hon förvånades lite över den plötsliga omvändningen, men protesterade inte. Istället lät hon blicken landa på Brandons svullna läppar, det som åstadkommit.
Rummet började fyllas av en annan doft, inte den som Brandon utsöndrat tidigare. Det var mer en svettblandad knullukt och Poppy gillade den, hon gillade den alltid. Hon var den typen som kunde tänka sig att ligga i allt det äckliga och kletiga efteråt. Det fanns något osexigt över att komma, gå in i duschen och sedan vädra rummet. Hon ville ha det där lite äckligt motbjudande, det skapade en gemytlig miljö, även om det bara var för en lite stund.
Poppy tjöt förvånat till när hon väcktes av sina tankar av ett finger som sakta gled in i henne och sedan kanske ett till och ut igen. Hon var inte säker och brydde sig inte så mycket om antalet heller. Brandon såg triumferande på henne, som någon som fått jackpot skulle sett ut. Han sa något, men Poppy kunde inte höra det över sina andetag, medan Brandons fingerfärdighet nästan knuffade henne över gränsen.
”Va?” Mumlade hon
”Du ser ut som Cyndi Lauper” Brandon körde ena handen genom håret på henne. Det tidigare röda håret hade fått en misslyckad blekning, rötterna var gula som övergick i någon orange färg.
”Oh, girls, they wanna have fu-un, oh girls just wanna have fun… Mmmm… hon är väl sexig?” Åtminstone under 80-talet, om inte annat var hon den häftigaste människa som fanns, även om hon mer var en ikon för Olivers typ av läggning.
Brandon skrattade bara och fortsatte sin retsamma behandling. Hon ville inte be om den, ville inte be om hans kuk, även om hon mer än gärna skulle ta emot den. Den Brandon som hon känt, var uppenbarligen inte kvar i rummet. Den här Brandon var en mer självsäker Brandon, som om han gjort det han gjorde med Poppy i hela sitt liv. En medfödd talang där hans händer och tunga berörde varje centimeter av Poppys lilla kropp, som skakade under hans beröringar. Och Poppy som trott att de inte hade haft något gemensamt, sex hade de tydligen väldigt mycket gemensamt.
Brandons tunga rörde sig över Poppys vänstra bröst, sedan tittade han upp och såg retsam ut, fortfarande med de där fingrarna i Poppy, som hon ville byta ut mot Brandons, kuk. Hon såg bedjande på honom i några sekunder och han log, tog kondomen som Poppy kastat på honom tidigare. Retsamt sakta gled han in, centimeter för centimeter, ända tills han inte kom längre. Då la han i backen och gjorde samma sak igen. Poppy körde in naglarna i Brandons rygg och även om Poppy inte gillade djur, gillade hon definitivt Brandons djurlika framfart i kopulation.
Oliver Stone
Oliver satt och lyssnade medan Max bläddrade i en låtlista han hade på telefonen. Max verkade ha tagit med sig en hel del, som högtalare tillexempel. De hade lyssnat på så många låtar att Oliver fick ont i öronen. Han levde ju musiken jämt, så varje tyst stund var egentligen trevlig. När Max var i närheten fanns det tydligen inga tysta stunder. De var fyllda med pianoslingor och gitarrsolon, precis som Olivers vardag.
Tillslut tröttnade Oliver och drog ur strömsladden. Hur mycket han än gillade musik, orkade han inte mer. Max tittade upp från tidningen, som han låg i sängen och bläddrade i. Samma tidning som han tittat i hela tiden, en tidning med sidor i oändlighet.
”Spelar du verkligen inget instrument?” Oliver låg fortfarande på golvet med benen i sängen och tittade i taket.
”Nej”
”Men vad har du för grej då?”
”Vadå har för grej?”
”Jo men Lady Les Paul är ju min grej, jag älskar henne så mycket att jag skulle ha sex med henne om hon vore människa” Oliver fingrade lite på en trasmatta som låg på golvet. Stackars Lady, som han aldrig mer skulle få spela på… inte utan att det skulle låta värdelöst, eller att hon skulle gå av helt.
”Jag vet inte” Max satte sig upp i sängen och tittade frånvarande på honom.
”Har du inget som du inte kan leva utan?”
”Brandon”
”Så mycket att du vill ha sex med honom?”
Max fnös bara som svar men Oliver flinade för sig själv, fast han egentligen var lite svartsjuk på Brandon som fick så oändligt med uppmärksamhet av Max. Precis som Max hört den där tanken, gled han ner på golvet och la sig bredvid Oliver, utan tidning.
”Om du ska välja en person, borde du inte välja typ din mamma eller nått?”
”Skulle du valt din mamma?” Max vände huvudet mot honom, så Oliver kunde känna andedräkten mot kinden, så nära var han.
”Nej men pappa kanske”
De låg där tysta en stund och från ingenstans sa Max högt.
”Def Leppard”
”Ja?” Oliver vände huvudet mot Max och insåg att Max fortfarande låg vänd mot Oliver. Oliver log lite tafatt och vände bort huvudet.
”Ja… är det de enda du lyssnar på? Def Leppard och Ballrooms of mars?”
”Nej” Oliver funderade, han gillade lite av varje, dumt nog, precis som det svar han inte accepterat av Max. Men det var svårt att sätta en kategori på allting.
”José González… Ray LaMontagne”
”Indie? Det där är sånt Brandon gillar”
”Det är väl mer folkligt nuförtiden… gillar inte du det?” Oliver hade aldrig hört Max så mycket som nämna ett indieband, eller något åt det hållet. Allting handlade om 60- till 80-talet och där någonstans verkade det ta stopp. Så egentligen hade Oliver inte ens räknat med att Max skulle veta vilka han pratade om
”Jo… men varför spelar du ingen sån musik då?”
”Det gör jag, när ingen lyssnar” Det var helt fantastiskt att spela i ett band. De var flera på scenen som han kunde interagera med, de kunde klä sig som miffon och bara vara. Att vara en skäggig grabb med en ensam gitarr på en scen vara just för ensamt för att Oliver skulle kunna hantera det. Han trivdes bättre när han kunde rulla runt tillsammans med Riley och sedan bete sig som ett stort arsle efteråt.
”Men jag hämtade ju din gitarr, kan du inte spela något för mig?”
”Okej” Oliver kröp fram till gitarren och satte sig med korslagda ben mitt emot Max, som också satt sig upp och såg förväntansfullt på honom.
Don”t know why i’m still afraid
If you weren”t real i would make you up
Now
I wish that i could follow through
I know that your love is true
And deep
As the sea
But right now
Everything you want is wrong
And right now
All your dreams are waking up
And right now
I wish i could follow you
To the shores of freedom
Where no one lives
Den första låten som slog Oliver, en låt han visste att han kunde utan att göra bort sig. Ändå kändes det obekvämt och fumligt. Det fanns bara en person som han spelade för i vanliga fall, Poppy. Han försökte undvika att titta på Max, det kändes för avklätt för det. Så fort han råkade möta Max blick, såg Oliver förundran, eller var det något annat? Max stirrade på honom med de där klotrunda, bruna ögonen som gömde sig bakom glasögonen.
Remember when we first met
And everything was still a bet
In love”s game
You would call; i”d call you back
And the i”d leave
A message
On your answering machine
Plötsligt kändes ögonblicket så intimt att Oliver ville sluta spela. Det var något med sättet som Max iakttog honom på. Han ville fråga Max vad han tittade på, men han lät bli. Istället fäste han blicken på en punkt bakom Max och koncentrerade sig på låten. Det var väl någonting om att han inte kände sig tillräckligt duktig på gitarr.
But right now
Everything is turning blue,
And right now
The sun is trying to kill the moon
And right now i wish i could follow you
To the shores of freedom
Where no one lives
Freedom
Run away tonight
Freedom, freedom
Run away
Run away tonight
Max såg så liten ut där han satt och vickade på fötterna, samtidigt som han log för sig själv. Oliver kunde inte låta bli att studera ansiktet samtidigt som han försökte koncentrera sig på låten. Om det var någon som satte definition på pojkaktigt utseende så var det Max.
Om någon frågat Oliver hur han definierade just att se så ung ut, men ändå inte vara så ung, skulle han svarat ”Max…” … vad han nu hette i efternamn. Han visste inte ens det, han skulle fråga senare, när det kändes som ett bra tillfälle.
Max Lowsley
Max satt nästan som hypnotiserad, det Oliver gjorde var fantastiskt. På något sätt, var det fascinerande att se Olivers fingrar röra sig sådär lugnt. Max hade bara sett honom flyga runt som en virvelvind tillsammans med Riley. Och den där gången han ramlade av scenen. Vilket egentligen var komiskt, de höll sig alltid på en komisk nivå. Men inte nu, Oliver var inte komisk, där han satt och smekte gitarrhalsen, han var lockande, tilltalande, attraktiv, rent av sexig. Synonymerna och adjektiven räckte inte riktigt till.
We’re made out of blood and rust
Looking for someone to trust
Without
A fight
I think that you came to soon
You”re the honey and the moon
That lights
Up my night
But right now
Everything you want is wrong
And right now
All your dreams are waking up
And right now
I wish that i could follow you
To the shores of freedom
Where no one lives
Max fick en impuls, han ville röra vid Oliver, men det kändes fel att störa. Oliver såg så uppslukad ut att Max inte kunde annat än att titta och lyssna. Oförmögen att slita blicken från de olika uttrycken som Olivers ansikte producerade. Han hörde knappt texten heller, visste inte ens vilken låt det var. Han hade bara en vag aning om att han hört låten tidigare, säkert något Brandon spelat för honom. Vid det tillfället hade han säkert varit föga imponerad, men nu. Nu älskade han låten, säkert den bästa han hört i hela sitt liv. Ett enastående komponerande av vem det nu än var som skrivit den. Öronorgasm.
Freedom
Run away tonight
Freedom freedom
Run away
Run away tonight
We got to much time to kill
Like pigeons on my windowsill
We hang around
Ever since i”ve been with you
You hold me up
All the time i”m falling down
Max ville vara gitarren, Max ville att Oliver skulle smeka honom sådär sensuellt som han gjorde med sitt instrument. Han skulle se till att det inte var sista gången Oliver spelade gitarr för honom, för han spelade väl gitarr för Max? Var det inte så han hade sagt ”Kan du inte spela något för mig?”
Max var säker på att han förskönade hela situationen, men det struntade han i. Det var ju så han upplevde det, inte direkt något han kunde påverka. Han hade alltid sett Oliver som något slags musikaliskt under, i alla fall så länge han känt till Olivers musik. Det här var något helt annat.
But right now
Everything is turning blue
And right now
The sun is trying to kill the moon
And right now
I wish i could follow you
To the shores
Of freedom
Where no one lives
Freedom
Run away tonight
Freedom freedom
Run away
Run away tonight
Skillnaden på Oliver som en glamrockare och Oliver som en indiedröm var slående. Max kröp på alla fyra och satte sig bredvid honom. Utan att riktigt veta vad han skulle säga, satt han bara där en lång stund. Det blev inte bättre av att Oliver inte heller sa något. Han hade gått över, från att spela en låt, till att, vad Max gissade var lite random plinkande.
Max höjde handen och gjorde det han velat göra sen dagen innan, känna på Olivers hår. Varje gång Max sett honom, hade det varit stripigt och fullt i hårspray. Nu var det lite fuktigt efter regnet, inte alls som han hade tänkt sig.
”Ditt hår är väldigt ljust, har du färgat det?”
”Nej… på sommaren är det nästan vitt”
”Det är fint” Max och Oliver verkade ha en oförmåga att kommunicera. Det slutade oftast med en monolog från Olivers sida och Max som lyssnade i förundran.
Låt
Honey and the moon-Joseph Arthur
girls, they wanna have fun-Cyndi Lauper
|
| Kommentarer | | beatriceni - 2 mar 14 - 03:59 | Det här måste vara första gången jag ser dig skriva heterosex, tror jag?? Asvärt dock, och du som påstår att du bara kan skriva inlindat...
Bra kapitel, längtar till nästa! |
|
|
|
