(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 12 |
Kapitel 12
Oliver Stone
Oliver hittade Max på en bänk, eller hittade och hittade, det var inte så att han hade letat. Som vanligt satt Max med ett par hörlurar och verkade inte se honom komma. Så han ställde sig framför och vinkade lite, för att inte skrämma skiten ur honom. Max tog av sig hörlurarna och Oliver bestämde sig för att det var säkert att sätta sig bredvid.
”Vad lyssnar du på?”
”Fleetwood Mac”
”Rumours?”
”Tusk”
De båda satt tysta en stund och tittade på ingenting, eller Max såg ut att titta på ingenting, Oliver tittade på Max. Max såg till och med ut att undvika Olivers blick. Som om Oliver var medusa, som skulle förstena honom om han tittade. Det kunde ju inte vara av anledningen att han var för ful att titta på, för Oliver var ju allt annat än ful.
”Så… T.rex, Fleedwood Mac, Van Morrison och Bruce Springsteen”
”Vadå?” Max vände sig äntligen mot honom och såg frågande ut. Som vanligt.
”Du sa ju aldrig vad du gillar, så jag tar reda på det själv”
”Lite av varje sa jag ju”
”Okej, så om jag säger Westlife?” Oliver körde runt skon i leran. Även om det inte regnade just vid det tillfället, hade det gjort det och skulle säkert börja igen. Han hade inget emot regn, det var snarare ganska trevligt, bortsett från att det förstörde frisyren. Men han fixade så sällan till den, att det inte spelade någon roll.
”Dom har gjort en cover på desperado… och uptown girl”
”Now it seems to me, some fine things, have been laid upon your table…” Oliver sjöng lite tyst för sig själv och såg sig omkring. Han hade letat efter Poppy hur länge som helst, men hade inte sett henne sedan de klev av bussen. Det var inte likt henne att göra sig osynlig. Tvärtom var det väldigt svårt att missa henne, oavsett om man försökte eller inte.
”Du måste ju gilla glam också…”
”Måste jag?” Max såg inte lika frågande ut längre, han hade blicken fäst på något annat och kändes lite frånvarande. Oliver följde hans blick och fick syn på Poppy, hon satt på en sten tillsammans med Brandon. De båda hade huvudena böjda över en bok och de såg ut att peka på sidorna.
”Du gillar ju mig… eller Liquid Monkeys i alla fall… så jag gissar på… Bowie, Mötley crüe… och kanske poison?”
”Kanske… Vad tycker du om Westlife?”
”Åh… dom är väl en bunt charmiga pojkar… eller män kanske”
”Du kan vara charmig” Max satte handen för munnen och tittade bort, som om han inte menade att säga det, utan att bara tänka det.
Som för att släta över det hela vände sig Max mot honom igen, lite rosa om kinderna.
”Du ser ut lite som C.C Deville gjorde på 80-talet. Du borde skaffa en hatt”
”Jaså? Vadå för hatt?”
”Vet inte, en top hat kanske, eller en Amish-hatt” Max tryckte upp glasögonen med knytnäven som han alltid gjorde och satte på sig hörlurarna igen. Oliver antog att samtalet var över, men precis som på bussen gav Max honom ett par hörlurar och tillsammans satt de och lyssnade på Fleetwood Mac med axlarna som nästan nuddade vid varandra.
Brandon Frost
”Vilket stjärntecken är du?”
”Skytt”
”Jaha” Poppy öppnade boken och läste på en sida som hon sedan pekade på.
”Då passar vi inte ihop… jag är stenbock”
”Nähä” Brandon försökte hänga med i allt Poppy berättade om stjärntecken och hur planeterna låg och vilken påverkade de hade. Sedan kom hon in på varför hon var döpt efter en blomma och sedan slutade han lyssna.
Utifrån de få gånger han träffat Poppy, kunde han avgöra att hon aldrig slutade prata. Det fanns liksom ingenting som hon inte pratade om.
Istället för att lyssna sneglade han på Max och sedan på Max och Oliver. De såg ut att ha en bekvämare situation än den han befann sig i.
”Tror du på sånt?” Pressade Brandon fram tillslut, bara för att ha något att säga. Själv trodde han inte på någonting, så tråkig var han. Men det fanns ju inga bevis för någonting, inga konkreta bevis i alla fall.
”Nej… eller ibland stämmer det ju, men det kan ju vara slumpen, men det är rätt kul ändå” Poppy lät plötsligt tveksam.
”Men horoskop och sånt… nej…” Poppy lät tveksam igen, tillräckligt tveksam för att Brandon anade att hon visst trodde på allting som hon pratade om.
Av någon anledning fick det henne att verka lite mer intressant. Betydligt intressantare än Brandon som alltid gick runt och funderade på vad klockan var och hur lång tid det var kvar tills det att han blev gammal och dog. Så att han slapp ta tag i saker eller göra något över huvud taget.
”Gillar du boken?”
”Vilken bok?”
”The Dunwich horror” Brandon pekade på boken som låg upp och ner i Poppys knä. Den som hon suttit och tittat i innan hon ville visa Brandon sin bok (som enligt henne var roligare)
”Åh, jag har inte läst så mycket”
”Du har ju läst mer än halva”
”… Jag har inte läst så mycket, jag gillar inte läskiga… saker”
Brandon kunde se hur Poppy gick från den olivfärgade hudfärgen till en lite ljusare röd.
”Du måste inte läsa den”
”Vad bra, jag trodde du väldigt gärna ville att jag skulle läsa den”
”Den är ju bra… men” Brandon tyckte på axlarna, om hon läste boken, skulle de åtminstone ha någonting gemensamt, något att prata om. Nu verkade de inte som att de hade något mer gemensamt än en varsin kompis. Två personer som inte verkade veta vad de ville göra med varandra.
”Du Poppy” Sa han tillslut.
”Ja?”
”Tror du vi behöver lägga oss i det där?” Brandon nickade åt Max och Oliver som satt där med varsina hörlurar och tittade på varandra, på det mest osociala sätt. För någon som inte kände Max skulle det antagligen verka lite konstigt, men Brandon visste att det där var ett väldigt normalt beteende för Max. Han och Max brukade sitta sådär, lyssna på samma låt och försöka visa vad de tyckte om låten utan att öppna munnen.
Nuförtiden vad det inte lika roligt längre. Brandon visste precis vad Max menade när han rynkade på näsan, eller höjde ögonbrynen, eller såg extremt glad ut. När Max såg glad ut, menade han inte att låten var bra, utan att den var så jävla konstig att han inte visste vad han skulle göra. Var låten bra däremot följde huvudet med i rytmen medan han såg likgiltig eller koncentrerad ut. Precis som Brandon läste Max, gjorde Max samma sak med Brandon. Anledningen till hörlurarna var att om någon råkade säga något, hörde inte den andra. De hade gjort sådär sedan de var små och hade inte lyckats växa ifrån det. Och med tanke på att Max nu bytt honom mot Oliver, tydde det på att det antagligen var värt att lägga sig i för att knuffa dem lite i rätt riktning.
”Det verkar som det” Poppy nickade medhållande. Nu var de bara tvungna att komma på vad de skulle göra, mest för att inte skrämma livet ur Max.
När det kom till killar hade Brandon två bilder av Max. Den ena var one-night stand, eller kanske two-night (om den andra killen hade tur). Där tog Max hem någon som han inte gillade och kastade ut dem när han tröttnat. Det var den Max som bjöd in Brandon, som avstod.
Den andra Max, var den som hade förmågan att tycka om någon, utan att vara medveten om det. Vilket alltid slutade med att han inte visste vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig.
Brandon var säker på att detta var den senare nämnda Max, därför behövde han nog lite assistans. För om det vore så att Max egentligen inte var intresserad av Oliver, hade de inte suttit och lyssnat på musik, de hade legat i en buske.
”Vi får nog ge oss på Oliver” Sa Brandon lite fundersamt.
”Ja det tål han” Poppy höll med igen och hade plötsligt nått retsamt i blicken, hon kanske gillade att vara förjävlig mot Oliver.
”Vad sägs om att vi går in till mig” Brandon nickade och antog att det var där inne de skulle smida sina onda planer, men hon la till.
”Och ta med dina saker så kastar jag ut Olivers” Hon var tydligen en lika hänsynsfull kompis som Brandon, och han gjorde som han blev tillsagd.
Poppy
Poppy gjorde som utlovat, hon kastade ut Olivers väska utanför stugan och stängde dörren. Brandon la sin väska i den säng som Oliver tänkt använda sig av.
Poppy tyckte att Oliver kunde behöva lite action, bortsett från den där tjejen som Jacob varit intresserad av, hade Oliver lite torka. Dessutom, var Max en bra kille, lite otrevlig ibland, men inte så alvarlig som han verkade vilja.
”Okej” Sa Poppy när hon tittade ut genom fönstret och konstaterade att Olivers tygväska blev dränk av ett tungt regn.
”Om jag ska läsa den där boken får jag göra det ordentligt.” Poppy släckte lampan och tände några ljus, sedan låste hon dörren och öppnade boken igen. Det var en väldigt tunn bok och hon skulle nog ta sig igenom den snabbt om hon bara vågade. Eftersom hon bestämt sig för att ordet ”horror” i titeln betydde, ren skräck genom hela boken, flög hon nästan i taket när det knackade på dörren och någon som ryckte i handtaget.
”Vem är det?” Sa hon högt och tittade på Brandon som inte rörde sig.
”Oliver, varför ligger min väska här ute?... släpp in mig”
”Tyvärr det är fullt”
”Vadå fullt?”
”Jag och Brandon ska… göra… saker, du får hitta nått annat ställe, syns i morron”
”Men va fan?”
”Gå till Max…vi syns i morron”
Brandon satt bredvid henne och fnissade lågt, Poppy fnissade också. Inte för att Olivers situation var så rolig, där han stod ute i regnet med en blöt väska. Utanför att de praktiskt taget tvingat honom att gå till Max. Om de hade gjort så mot Max, hade han bott ute hela natten, så väl kände hon honom.
Poppy fortsatte att läsa det hon egentligen inte vågade läsa, regnet gjorde det inte bättre heller. Omedvetet flyttade hon sig närmare Brandon som var upptagen med en annan bok. Egentligen visste hon ju att hon inte behövde läsa boken, men ändå gjorde hon det.
Max Lowsley
Max hatade när Brandon försvann och nu var han borta igen, eller inte borta men han var inte där heller. Det var rätt sent och Brandon satt inte i sängen som stod bredvid hans. Den var tom, lika tom som den varit i flera timmar. Det enda som höll Max nerver på någorlunda normal nivå, var att det inte fanns så många ställen att ta vägen på där och för att Brandons pappa var någonstans i närheten. Brandon var säkert med Lily eller George.
När det knackade på dörren tittade han fundersamt på den en stund innan han öppnade. Utanför stod en blöt, och vad det såg ut som, bestört Oliver. Oliver klämde sig mellan dörren och Max. Max följde honom med blicken och fick syn på väskan. Helt plötsligt kände han sig lite nervös igen.
”Kan jag få bo här i natt?”
”Varför?”
”Poppy kastade ut mina saker och låste dörren, hon och Brandon håller visst på med något”
”Jaha… okej”
Max satte sig på en av sängarna och plockade upp tidningen igen, men han tittade inte i den. Han tittade på Oliver som vände sig omkring på stället utan att veta vart han skulle ta vägen. Max visste inte heller var han skulle ta vägen, det fanns inte så många ställen att välja på. En säng, en soffa och golvet. Det stod en pinnstol i det lilla rummet också, men den var obekväm som satan. Stolen kändes mer som dekoration eller utfyllnad, än som något funktionellt.
Oliver satte sig inte, han tog av den blöta tröjan efter att ha hittat en torr i väskan. Alltså hade innehållet klarat sig bättre än vad väskan verkade ha gjort, den hade lämnat en pöl på golvet.
Sedan, Oliver satte sig inte i den lediga sängen. Oliver satte sig bredvid Max, tog tidningen från honom och släppte den på golvet.
”Finns det ingen tv här?” Frågade han, som om han inte kunde se själv, att det inte stod någon där.
”Jo, i stora huset”
”Vad ska vi göra då?”
”Gör vad du vill, har du inget roligt i väskan?” Max tog upp tidningen från golvet, la benen i kors och började bläddra i den igen, eller egentligen tittade han bara på bilderna.
”Kläder”
”Tog du inte med något annat?”
”En gitarr, men Poppy kastade inte ut den”
”Hämta den då?”
”Hon släpper ju inte in mig”
”Jag kan hämta den” Max hade ändå ett och annat att säga till Brandon, som han förmodade inte var helt oskyldig. Om det var något han inte ville, var det att roa Oliver.
”Brandy kom igen öppna då” Max bankade på dörren, men han var tydligen inte heller välkommen.
”Jag ska bara hämta Olivers gitarr” Han sparkade till dörren och väntade tålmodigt.
Det tog ett tag, men tillslut öppnades en liten glipa, lagom stor för att en gitarr och en arm skulle kunna tryckas emellan, och det gjorde det. Max tog gitarren och dörren stängdes igen.
”Det är hemligt” Hörde han Brandons röst inifrån.
”Eller hur…” Muttrade Max och gick tillbaka till stugan där han hittade Oliver på golvet, med fötterna i sängen, spelandes på sitt munspel.
Max stod och tittade på honom en stund innan han ställde ifrån sig gitarren.
”Hade inte din gitarr gått sönder?”
”Jo Lady Les Paul… det där är Martin…”
”Ska jag fråga?” Max var inte säker på om han ville veta varför denna gitarr hade fått ett helt vanligt namn, medan Lady Les Paul tydligen fått ett väldigt genomtänkt.
”Det är en Martin… märket alltså” Roligare än så var det alltså inte.
”Jaha, ska du köpa en ny Lady?”
”Det går inte att ersätta Lady, jag har inte bestämt mig än, vad tycker du?”
”Jag vet väl inte vad gitarrer heter, skaffa någon häftig, men inte tonårshäftig, mer en Keith Richards eller Eric Clapton-häftig.”
”Vadå en Fender?” Oliver lät inte nöjd.
”Ron Wood då, vad har han?” Max försökte komma på hur han skulle förklara att en häftig gitarr inte var en gitarr med konstig form, utflippade detaljer och neonfärger.
”Pedal steel?” Oliver såg lite frågande ut, precis som att Max sagt något jättedumt. Nu hade ju Max menat de gitarrer som han stod upprätt och spelade på, inte de som han satt på en stol och använde en slide och pedaler.
”Nej, dom vanliga”
”Ja.. Strata eller tele… kanske”
”Ja en sån då…”
”Men det ÄR ju Fender” Max fick en till idiotblick och det var då han gav upp. Om Oliver skulle ifrågasätta hans val av gitarrer kunde han klara sig utan Max hjälp.
”Äh skaffa vad du vill”
”Nej, kom igen, jag vill se häftig ut”
”Okej” Max tvekade ett par sekunder innan han rotade fram papper och en penna. Inte för att han var så begåvad när det kom till att rita, men om han lyckades på ett ungefär, kanske Oliver skulle veta vad han menade.
”Det ser ut som en Gibson Midtown… jag är nog för töntig för en sån”
”Du är väl inte töntig?”
”Jo lite”
Låt
Desperado-The Eagles
|
|
|
|
