(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 11 |
Kapitel 11
Poppy
Poppy visste inte varför hon satt på den där bussen, hon hade ingen anledning till att följa med. Men alla andra skulle ju åka och hon ville också ha lite semester. Det var hon faktiskt värd, mer än någon. Förresten lät det skitroligt, hänga i skogen (eller långt ute i ingenstans i alla fall). Hon förstod inte varför alla var så negativa. Oliver satt med armarna i kors, på sätet framför satt Ruby och lyssnade på musik med blicken klistrad mot fönstret. Ruby och Riley hade åtminstone gått med på att följa med (för ingen av dem tackade nej till pengar) Jacob hade såklart varit beständig i sitt humör och inte förvånat någon när han motvilligt satt sig på bussen. Benji satt så långt ifrån Jacob som var möjligt, vilket de flesta verkade göra.
Brandon däremot, han var omöjlig att läsa, och Max såg mest likgiltig ut. Hon bestämde sig för att sikta in sig på Brandon. De andra såg så upptagna ut på något sätt. Det gjorde förvisso Brandon också, men han kändes som en person som inte blev arg om han blev avbruten.
”Hej Brandon, vad läser du?” Hon satte sig bredvid Brandon och böjde sig framåt, för att kunna se framsidan. The Dunwich Horror, framsidan såg inte särskilt tilltalande ut, men det ville hon såklart inte säga högt.
”Den kanske jag ska läsa”
”Okej här, jag har läst den flera gånger och jag har tre böcker till med mig” Brandon gav boken till Poppy som motvilligt tog emot den. Den var tunn, så hon skulle läsa ut den fort, om hon ville. Brandon förstod tydligen inte skillnaden medan småprat där personer bara sa saker utan att mena det. Som det där med boken, hon hade ju inte tänkt läsa den. Dessutom såg den läskig ut bara det att hon inte kunde erkänna det. Därför satt hon kvar, slog upp boken och började på första sidan. Bredvid henne hade Brandon redan fått fram en ny bok, en bok som verkade gå i samma genre som den hon motvilligt läste. Egentligen var det bättre att bara avstå från att läsa den, men det skulle kännas så mesigt på något sätt. Därför, skumläste hon ett par sidor och hoppade över det som antydde något skräckinjagande. Hennes typ av böcker hade bilder i dem, helst på snygga killar.
Hon kliade sig lite i hårbotten och rynkade näsan. Håret kändes strävt av hårspray och det trasslade sig runt fingrarna. När hon försökte få ur handen fastnade hennes ring i håret.
”Aj fan!” Poppy riktigt kände hur dum hon såg ut med handen i håret och försökte sitt bästa att inte rycka av håret.
Utan att ens be om det, började Brandon försöka trassla ut håret tillräckligt för att Poppy inte skulle få en kal fläck precis ovanför örat.
”Tack” Poppy lyckades ta sig låss med lite hjälp av Brandon, det enda som hade följt med var ett par gula hårstrån som fastnat i ringen.
Oliver Stone
Oliver reste sig upp och gick fram och tillbaka i bussen, hans ben kändes som ätpinnar. För att inte tala om ryggen, som skrumpnat ihop till en gammal farbrors. Så där gick han, ett par vändor innan han gled ner bredvid Max.
”Hej” Sa han lite förstrött och väntade tålmodigt medan Max tog av sig hörlurarna.
”Hej” Svarade Max med blicken vänd framåt.
”Jag gillar den där låten, Ballrooms of mars”
”Jag med” Max vände huvudet mot honom och log ett nästan osynligt leende. Sedan vände han blicken framåt igen och gled ner en bit. Oliver satt kvar, men sa inget mer, han bara studerade Max profil. Sett från sidan, såg Max väldigt annorlunda ut, men han hade åtminstone hatten och glasögonen på sig. Vilket Oliver gillade bäst. Om det nu gick att värdesätta en sådan sak på en person som han egentligen inte kände så väl. Sedan undrade han om han skulle flytta sig, Max såg inte så intresserad ut. Som svar på frågan, öppnade Max munnen.
”Jag blir alltid så jävla åksjuk” Max blundade och riktade ansiktet uppåt. Sedan öppnade han ögonen och tog av sig armbanden.
”Här” Max flinade lite.
”Jag vet att dom inte var till mig egentligen”
Oliver älskade sina armband, så han tog emot dem, men sedan ångrade han sig. Vad spelade det för roll egentligen? Han kunde alltid skaffa nya armband, eller tillverka nya själv.
”Jo det var dom” Oliver gav tillbaka dem, hur vänligt det nu var att ge bort begagnade armband i födelsedagspresent. Speciellt de som antagligen luktade torkat läder blandat med svett.
”Okej vi delar på dem, det är väl en bra kompromiss” Max gav några av armbanden till Oliver och satte på sig de andra själv.
Oliver som inte hade något att lyssna på, eller inget att läsa, började fiffla med sin superhäftiga knapptelefon. Han hade hela tre spel och ett bar übertuffa monoton ringsignal (für elise bland annat) Precis som om Max tyckte synd om honom, tog han av sig hörlurarna och vände sig mot honom med ett grönt ansikte.
”Har du inget att lyssna på?”
”Jo” Sa Oliver och spelade alla fyra ringsignaler han hade att välja på i sin telefon, var av en som han hade gjort själv.
”Du kan få lyssna med mig om du vill” Max hade ett par sån där häftiga hörlurar som han kunde sätta ett par andra hörlurar i, så två kunde lyssna.
”Jag och Brandon brukar lyssna tillsammans”
Oliver satte på sig hörlurarna, beredd på att lyssna på vilken skit som helst. Det var inte så sketet. Han var glatt överraskad när han hörde vilken låt som spelades.
I will call you things
Just when the moon sings
And place your face in stone
Upon the hill of stars
And gripped in the arms
Of the changeless madman
We will dance our lives away
In the ballrooms of mars
Oliver sneglade lite på Max igen, som med slutna ögon såg ut att spy vilken sekund som helst. Det enda Oliver hoppades på, var att hans knä inte skulle falla offer. För det första hade han ingen lust att få det på byxorna, med tanke på att de byxor han hade på sig, var de byxor han hade med sig. För det andra, luktade den antagligen inte så gott heller. Lite diskret flyttade han sig så långt ut på sätet han kunde, utan att slita blicken från Max. Hans profil var verkligen speciell. Framifrån såg hans ansikte så runt och puffigt ut, från sidan såg det inte alls ut så. Konturerna var raka och nästippen pekade lite uppåt, vilket inte alls stämde. Däremot stämde profilen bättre med resten av kroppen, som såg ut som en tändsticksgubbe ungefär. Rak överallt, långa ben och för smala lår egentligen. Det såg ut så under jeansen i alla fall. Som Oliver råkade stirra på, som om byxorna skulle försvinna och han fick se huden under dem. Hur han än vände på det, fick han inte ihop bebishuvudet med resten av kroppen, ungefär så att Max inte kommit in i puberteten än, eller fastnat mitt i den. Eller så var det väl helt enkelt så att allt fett Max åt la sig på kinderna. Vilket inte var Oliver emot, Oliver tyckte att de där fluffiga kinderna var bedårande.
Brandon Frost
Brandon visste att han behövde vara en exceptionell kompis vid det tillfället. De hade klivit av bussen och stod vid en sjö, bland några stugor som Max skulle refererat till som ”söta”
”Max, vem vill du bo med?”
”Dig såklart”
Brandon fnös, Max skulle alltså inte ens erkänna det. Eller så ville han bara vara snäll mot Brandon, så att han skulle slippa Poppy, för ärligt talat, ville Brandon inte spendera mer tid än nödvändigt med henne. Hon var lite skrämmande… och färgglad. Men eftersom Max alltid offrade sig för hans skull, kunde han lika gärna göra det nu.
”Inte med Oliver då?”
”Nej tyst”
”Är du säker? Jag bor med Poppy om du vill”
”Nej, vi kan väl bara bo där vi alltid bor?”
”Okej, om du vill” Brandon sa inget mer, de kunde alltid flytta runt om de kände för att byta. Hellre det än att se Max ha sex, Max kunde vara så förjävla skändlig och oblyg. Själv önskade han att han kunde vara lite som Max ibland. Bortsett från att han inte ville ha någon som kritiskt granskade och analyserade hans rörelser medan han, efter förmåga, försökte tillfredsställa någon på bästa möjliga sätt. Det var inte så att han var särskilt dålig, eller att han hade liten kuk, utan att han var lite tafatt. För egentligen var han förvånansvärt flexibel och mångsidig, det var nog mer det där med att han var så ömklig.
Max fick det alltid att låta som att han hade världens fest och Brandon var bjuden om han ville, men med risk för att tära deras vänskap, tackade han alltid nej. Istället nöjde han sig med att höra kalaset genom väggen, eller råka se en skymt av det och gå därifrån, högröd i ansiktet. Risken fanns, att om han delade rum med Max, skulle ha få se mer än han bad om och det hade hänt, fler gången än han ville erkänna. Nästan som om han ville stå där och förundrat titta på medan Max hade fötterna i vädret.
”Är du helt säker…?”
”Ja…”
Max Lowsley
Max var inte helt säker, men för det första ville han inte erkänna det och för det andra blev han så jävla fnissig och fjantig när han befann sig runt Oliver. Han ville inte direkt framstå som en skolflicka och framför allt inte som desperat. Det var jobbigt nog att Oliver stod snett mitt emot honom och stirrade ut i luften med ett fånigt leende just i den stunden. Och solen som gjorde hans hår ännu ljusare och den bleka huden nästan skimrade. Problemet med det var, att han blev så extremt blyg av att bara tänka tanken, så det skulle aldrig bli bra ändå. Max som aldrig brukade vara blyg i vanliga fall. Det var nog säkrast att han höll sig till Brandon, han gillade ändå inte förändringar.
Låt
T.rex.-Ballrooms of mars
|
|
|
|
