(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 10 |
Kapitel 10
Oliver Stone
Precis som utlovat stod Oliver utanför Max dörr och knackade på. Han hade aldrig varit där innan. Poppy hade bara gett honom adressen och kört iväg honom. När Max öppnade dörren blev Oliver lite osäker på om det ens var Max som stod där. Han hade varken hatt eller glasögon på sig. Det kändes så ovant på något sätt. Håret var mycket längre än han trott, det stod åt alla håll, som om han nyss vaknat, men han hade kläder på sig.
Så fort Max började prata försvann all tvivel om att det inte var han.
”Vad vill du?”
Oliver hade vant sig och lärt sig att det inte var så mycket att bry sig om. Det gick alltid över efter en stund. Så läge Oliver tog sig över den där första tröskeln i konversationen, var Max väldigt duktig på att prata, ibland lite väl duktig.
”Det har kommit till min kännedom, att denna unge man inte är så ung längre. Det är av stor vikt att vi tar vara på dessa egna dagar och gör dem t…” Längre hann inte Oliver förrän Max slängde igen dörren i ansiktet på honom. Alltså hade han inte tagit sig över den första tröskeln.
”JAG KOMMER MED GÅVOR” Skit, vad hade han sagt så för? Han kom ju inte alls med gåvor, om inte han själv räknades som en gåva (vilket han givetvis gjorde). Desperat drog han av sig sina armband, för Max hade öppnat dörren så fort Oliver försökt citera bibeln.
”Poppy sa att du var ensam och din födelsedag och allt sånt… så jag tänkte att du skulle följa med mig… och… äta… och…” Oliver gav alla sina käraste armband till Max, de som han i stort sett aldrig tog av sig. Många var de också, några i silver, några i läder, några i silver och läder. Några med pärlor på och några med berlocker. Det var sådana armband han samlade på sig på marknader, såna som människor hade suttit hemma och gjort själva. Nästan som om han bar runt på någon annans själ, det kändes som ett privilegium.
”Tack” Max såg ut att, motvilligt sätta på sig armbanden och flyttade på sig så att Oliver skulle kunna gå in.
Oliver synade rummet och såg minst sagt imponerad ut. Max såg mer nervös ut än något annat.
”Om jag visste att du skulle komma, så hade jag städat”
”Vad skulle du ha städat bort?” Oliver kunde inte se något överflöd någonstans, allting var vitt, utom soffan, den var i en mörk färg, grå. Vilket var en trevlig kontrast. En bokhylla var fylld med vinylskivor, CD-skivor, filmer och böcker, allt som kunde tänka sig finnas i en bokhylla. På väggarna hängde ett par tavlor med svara ramar runt, alla följde samma tema, 70-tal. Och basen, en bas? Max spelade väl inte bas, eller hade han missat något?
”Men, lite damm och sånt, du vet”
Det fanns inget damm oavsett vad Max ansåg. Det var så rent där att det lika gärna kunde ha varit en operationssal, fast det såg hemtrevligt ut också, det gick inte att förklara.
”Spelar du bas?”
”Det är Brandons”
”Spelar han bas?”
”Ja… Sätt dig… om du vill” Oliver sjönk ner i soffan och Max satte sig bredvid.
”Vad ska vi göra då?” Var det verkligen så enkelt? Skulle inte Max säga emot mer?
”Du får bestämma vilken av mina tre favoritställen du vill till, Thank god it”s Friday, Hard rock café eller Planet Hollywood”
”Varför ska du bestämma om det är jag som fyller år?”
”För att…” Oliver hade inget svar på det, mer än att han inte litade på Max förmåga att välja mat.
”…dom har godast cheesecake…jag lovar att bjuda på en?” Han studerade Max som såg ut att verka överväga om han ens ville följa med.
”Planet Hollywood och säkrast för dig att du bjuder på allt” Max reste sig upp och försvann in i ett rum. Oliver hade faktiskt redan tänkt göra det, han hade till och med reserverat bord på alla tre ställen. Så nu kunde han ju ringa och avboka två av dem.
När Max kom ut igen hade han bytt kläder, men han hade irriterande nog inga glasögon på sig. Som om inte det vore nog, satte han inte på sig hatten heller, varför gjorde han inte det?
De tog sig till Planet Hollywood i alla fall, efter lite krångel i tunnelbanan. Oliver visste inte riktigt vad han skulle säga, för Max bara satt där. Betydligt mer intresserad av att äta än att prata. Det var ju trevligt att Max hade aptit i alla fall. Oliver viste inte riktigt vad han skulle börja med att säga, det kändes dumt att prata om vädret. Även om det för en gångs skull inte regnade, men det såg ut som det skulle börja vilken sekund som helst.
”Har inte du glasögon i vanliga fall?”
Max stannade upp mitt i en tugga och kände efter framför ögonen, som om han inte visste själv att han inte hade några glasögon på sig. Såg han bra utan glasögon?
”Jaha, jag har visst linser då” Max fortsatte äta som om Oliver inte ens satt där. Sedan kom han på sig själv med att inte äta, så han började också.
”Är du lite blyg?” Oliver hade ingen aning om vad han skulle säga, de hade aldrig varit riktigt ensamma innan och Oliver ville inte börja prata om sig själv, det kändes så hänsynslöst (men frestande)
”Nej, vadå då?”
”Du säger inte så mycket”
”Jag äter ju… måste man prata jämt?”
”Nej” Fast egentligen menade nog Oliver lite mer ”Ja för det mesta, så måste man faktiskt prata, även om det är med mat i munnen” men det sa han såklart inte. Till Olivers förvåning la Max ner gaffeln på tallriken och tittade rätt in i ögonen på Oliver. Det var så omöjligt att läsa Max uttryck att Oliver blev nervös, men sedan log Max ett väldigt pojkigt leende.
”Hur går det med bandet å sånt då?” Så Max gav alltså Oliver en chans att prata om sig själv, det kunde han ju inte tacka nej till.
”Det går inte att laga… Lady Les Paul får vara väggprydnad nu” Oliver kunde se hur Max kvävde ett skratt när han sa det. Vad var det som var så roligt?
”Vad?” Frågade han lite stött och ville inte riktigt hålla igång en konversation med Max längre.
”Lady Les Paul?”
Oliver bara blängde på honom, ingen skrattade åt hans gitarr och sedan skrattade åt namnet. Det var inte okej på någon nivå.
”Hon heter det” Sa han lite grinigt och började äta med händerna.
”Varför?”
Oliver svarade inte, han skulle antagligen skratta ännu mer om Oliver berättade varför.
”Kom igen, säg, det är jättegulligt namn, verkligen” Max såg uppriktig ut, men det kunde Oliver också göra utan att mena det.
”Du vet låten…” Sa han med en axelryckning.
”Vilken låt?”
”Lady in red, du vet den…” Oliver gjorde som han alltid gjorde när han pratade om en låt, han sjöng den, som om det skulle förklara allt.
”…I”ve never seen you looking so lovely as you did tonight, i”ve never seen you shine so bright…” Oliver tystnade och kände sig genast som värsta tönten. Det var antagligen inte många häftiga killar som refererade till Chris De burgh när de pratade om sin gitarr.
”…hon är röd.. och det var liksom så det kändes… när jag hade henne med mig på en scen första gången” Oliver kände sig lika röd i ansiktet som Lady Les Pauls kropp och som bandanan han hade runt huvudet, men Max log bara och verkade tänka efter en stund.
Max Lowsley
Max och Oliver hade skiljts åt vid Oxford Street, där de båda bytt till det röda spåret, fast åt olika håll. Först hade han inte varit så säker på om han ville följa med Oliver, för han visste inte om det var någon sorts dejt, eller om Oliver bara tyckt synd om honom för att han var ensam på sin födelsedag. Så han hade nog inte ansträngt sig så mycket för att vara ett trevligt sällskap, men till sitt försvar så gillade inte Max att fylla år. Han försökte låtsas som att den dagen inte fanns. Och trots protester hade hans familj, i form av mamma, pappa och bror bjudit in sig själva. Hans mamma, hade genast försökt tigga sig till att få diska, och kanske putsa lite fönster ”när hon ändå höll på”. Men de hade åket hem, precis som Brandon och Max hade sett fram emot en ensam kväll hemma.
Efter en stund ångrade sig Max inte det minsta, för Oliver var nog den trevligaste människa Max någonsin träffat. Han hade knappt brytt sig om att Max inte pratade så mycket, den delen hade Oliver med nöje skött själv. Det var sällsynt, att Max trivdes bra i den typen av sammanhang, men nu i efterhand fanns det nog bara ett sätt att beskriva det hela.
Can you hear me calling
Out your name
You know that i”m falling
And i don”t know what to say
Max gick längst Brick Lane medan melodin spelades i huvudet. Han hade en rytmisk gångstil, i takt till musiken. Det gick inte riktigt att förklara hur det såg ut, mer än att han gick ungefär som John Travolta. Så där som när han går längst gatan i Saturday night fever. Han tog i lite extra med tårna och liksom sköt sig upp från marken, en bit över det normala.
Även om Oliver blivit lite arg på Max som skrattat åt Lady Les Paul, så tyckte Max faktiskt att det var gulligt, eller fint. Max hade ju sett Oliver och Lady Les Paul tillsammans, de var så de smälte ihop tillsammans. Det var vacker på nått sätt.
Max tittade ner på armbanden som satt runt hans handled, egentligen hade han tänkt lämna tillbaka dem till Oliver, men han hade glömt det. Han visste ju att de egentligen inte var till honom. Det fanns inte ett tillfälle Max sett Oliver utan dem, men nu fick han chansen att studera dem närmare innan han lämnade tillbaka dem.
I”ll speak a little louder
I”ll even shout
You know that i”m proud
And can”t get the words out
Oliver hade haft en bandana i det bloda håret, en röd. Den hade passat honom, rött var nog den bästa färgen på Oliver. Det var sånt han suttit och tänkt på medan Oliver försökte få honom att prata. Hur de där händerna och de långa smala fingrarna såg så försiktiga ut, när han bytte mellan gaffeln och glaset och kniven och tillbaka. Sådär så att det inte spelade så stor roll vart de befann sig. De kunde lika gärna suttit i en roddbåt mitt ute på Atlanten och Max hade nog inte lagt märke till något annat än Oliver och hans sätt att röra sig.
Hur Oliver sett så extremt ursäktande, och nästan lite skamsen ut när han plockade fram en omodern knapptelefon till mobil. Sagt något om att han inte ville ha en smartphone, fast Olivers knapptelefon var säkert betydligt smartare än Max telefon. Det var där någonstans, som Max helt plötsligt blivit lite nervös, kanske till och med lite blyg.
Oh I…
I want to be with you everywhere
Oh I…
I want to be with you everywere
Wanna be with you everywhere
Och mitt i allt detta, fanns det något som irriterade Max långt in i benen. Han visste inte vad det betydde. Han kunde bara ställa några frågor till sig själv, som han svarade lika fåordigt som allt annat. Gillade han Oliver? Ja. Gjorde Oliver honom extremt och skamlöst sexuellt frustrerad? Ja. Hur gillade han Oliver? Vet inte. Inte mer än att han sjöng Everywhere i huvudet och gick som Tony Manero längst en tom gata medan det droppade något som Max i den stunden, kallade tunt silverregn över honom.
Something”s happening
Something”s happening to me
My friends say I”m acting peculiarly
Mitt i detta förundrande visste han ändå hur han skulle kunna ta reda på det. I morgon och fem dagar framåt hade han i stort sett en gratischans. Mer än en gratischans, han fick betalt för att vara där…
C”mon baby
We better make a start
You better make it soon
Before you break my heart
men det bästa av allt… Den utlovade cheesecaken med bananer och sirap, och det sprakande ljuset dessutom och Oliver som sjöng. Men han sjöng inte den traditionella ”happy birthday” nä, han sjöng och vad han sjöng förvånade Max en aning. Hur kunde Oliver veta?
Well times slips away
And leaves you with nothing mister
But boring stories of
Glory days
Brandon Frost
När Brandon kom hem från jobbet den kvällen, satt Max med ett leende på läpparna. Inte ett drömmande leende, men inte ett ”Fan vad glad jag är att se dig”-leende heller, eller ett ”fan vad glad jag är idag, i allmänhet”-leende. Det var ett dolt leende, som om att han var mer nöjd än glad.
Max lyssnade på musik, högt, och han sjöng med som om Brandon inte ens stod där. Men Brandon visste att Max sett honom och just i det ögonblicket önskade Brandon att Max hade en bättre sångröst.
”Here comes Johnny and he will tell you the story, hand me down my walkin shoes. Here comes Johnny with the power and the glory, backbeat the talking blues. He got the action, he got the motion, Oh yeah the boy can play, dedication devotion, turning the night time into the day”
Brandon stod bara och lyssnade en lång stund. Det var hans cd som Max spelade. Om de kunde dela upp sina ägodelar i Brandons och Max. De delade egentligen ändå på allting. Lyssnade på varandras skivor, läste varandras böcker, såg varandras filmer.
Brandon såg Max som sin bror, eller som något mer, någon speciell som ingen förtjänade och särskilt inte Brandon. När Max lånade Brandons saker, var han alltid väldigt försiktig, som om han rörde vid något heligt. Annat var det när Brandon lånade Max saker. Av någon anledning lyckades Brandon ha sönder saker, så jävla klantig var han. Och han gick alltid till Max och bad om ursäkt tusen gånger och varje gång svarade Max ”Det gör inget Brandon, jag bryr mig inte, så länge det inte är du som går sönder”
Så sent som i förrgår hade Brandon tappat en CD-skiva så fodralet gick sönder. Max hade tittat på den ett par sekunder och sedan ryckt på axlarna. Sedan hade han tittat på den näst intill gråtfärdiga och jävligt klantiga Brandon och sagt ”Äh det är ju bara ett fodral, det går att ersätta” Sedan hade han gett Brandon en oförtjänt kram och lagt skivan i ett annat fodral, och självklart städat upp de små plastbitarna som låg på golvet. Om det var någonting Brandon aldrig skulle förstå, var det hur han gjort sig förtjänt av Max.
”Värst vad du är glad” Brandon slängde sig i soffan och tittade upp i taket, tanken på en takmålning slog honom. De kanske skulle skaffa en, så han hade något att titta på.
”Ja…” Max slutade sjunga och slängde upp fötterna på bordet. Brandon vågade aldrig det, för så fort han gjorde det, kom Max och petade ner dem. Antagligen för att Brandon alltid hade skorna på sig.
”Vad har du gjort?”
”Jag och Oliver var på Planet Hollywood”
”Vad trevligt” Brandon ville inte påpeka att Max sagt att han inte gillade det stället, för att de spelade så dålig musik och visade tråkiga saker på de stora skärmarna. Max verkade ju haft roligt ändå, dumt att förstöra Max nyfunna lycka för födelsedagar genom att ifrågasätta varför.
”Ser du fram emot imorgon?”
Brandon skakade lite på huvudet, han såg inte riktigt fram emot det där lägret. Han såg bara fram emot att spendera lite tid med sin pappa. Men det kändes inte som det var riktigt rättvist.
”Vi kommer ha jätteroligt” Försäkrade Max, och Brandon visste att han hade rätt. De hade jätteroligt varje år, och ändå drog sig Brandon för det precis innan de skulle åka. Så avbröts hans tankar av att Max börjat sjunga igen, och ännu en gång bestämde sig Brandon för att bara lyssna.
Through these fields of destruction, baptism of fire. I have witenessed all your suffering as the battle raged higher, and though they did hurt me so bad. In the fear and alarm you did not desert me, my brother in arms
Brandon sjöng med en stund innan han satte sig upp och sträckte på sig. Det var lika bra att sova, eftersom han skulle upp tidigt. Snabbt berömde han sig själv för att han packat dagar tidigare. Om han kände Max rätt hade han antagligen inte ens börjat. Var det något som Max var värdelös på, så var det att packa. Inte för att han organiserade dåligt i väskan, utan för att han packade alldeles för mycket.
Låtlista
Lady in red- Chris De burgh
Glory days- Bruce Springsteen
Everywhere- Fleetwood Mac
Walk of life- Dire Straits
Brother in arms- Dire Straits
|
| Kommentarer | | beatriceni - 26 feb 14 - 11:28 | Hahahaha ”JAG KOMMER MED GÅVOR” <3
Myskapitel! |
|
|
|
