(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 8 |
Jag ber om ursäkt för min fula metafor
Kapitel 8
Max Lowsley
Utan smink, hårspray och kläder från maskeradlådan såg Poppy väldigt vanlig ut. Max följde henne med blicken när hon gick runt i en för stor t-shirt och visade ett par snygga ben.
Brandon tittade inte, han stirrade, som om han aldrig sett en tjej tidigare. Vilket Max visste att han hade gjort. Med tanke på att han båda hade sett och hört det. Båda sinnen var lika skadade, han hade sett både tjejer och killar lämna rummet. Sedan hade han (som en underbar kompis) suttit där medan Brandon försökte bli av med den skamkänsla som följde sex. Den verkade alltid följa Brandon, det spelade egentligen ingen roll om han hade sex eller om han glodde på porr och assisterade sig själv, skamkänslan fanns ändå alltid där. Som om någon skulle bli besviken om de fick reda på det. Han var ändå i tjugoårsåldern. Max var ganska säker på att de flesta tjejer och killar i samma ålder låg i betydligt mer än vad Brandon gjorde.
För att avleda Brandon petade han till honom i sidan. Han skulle åtminstone ha lite beröm för att han aldrig slutade försöka. Det gjorde inte Max någonting att Poppy struttade runt sådär, för hans del kunde hon lika gärna gå utan kläder. Det skulle inte göra honom någon skillnad. Självklart var detta något som han inte pratade högt om, även om han gjort det väldigt uppenbart för Brandon. Inte så att han förnekade att tjejer inte var sådär överdrivet intressant, men det var ju ingen som frågade. Därför antog han helt enkelt att ingen var intresserad av hans privatliv. Fast och andra sidan, om någon frågade hur det låg till, eller kom med ett påstående som var rätt, skulle han antagligen förneka det, bara för att.
”Ska ni med till Camden”
”Visst” Svarade Max utan att riktigt veta vad det var han svarade på.
”Eller va?”
”Camden, ska ni med?” Poppy sa det lite högre när hon upprepade sig. Max såg Brandon skaka på huvudet, men Max kunde lika gärna följa med. Det var ett sådant ställe som alla som bodde i London och alla som besökt London varit i, utom Max. Till sitt försvar så såg han faktiskt inte mycket av världen. Han tyckte det var så jobbigt att åka till ställen, köpa saker, bära på dem, krångla sig ner på en trång tunnelbanestation och sedan bära hem allt. Precis som om Max var världens största konsument och bara köpte saker. Han var väldigt dålig på att handla saker, men en påse var en påse för mycket.
Så fort Max kommit upp ur tunnelbanan förstod han precis varför han undvikit stället. Det var så mycket människor att det kändes ohälsosamt. Han övervägde att vända tillbaka och gå ner i tunnelbanan igen. Poppy hade andra tankar, hon släpade med honom längst gatans högersida och ratade affär efter affär.
”Vart ska vi?” Max stannade till utanför ett par ställ med band t-shirtar. Han ville titta på dem, när han ändå var där.
”Det finns fler ställen med t-shirtar, om du går in där, kommer du aldrig mer hitta ut.
Max litade på Poppys omdöme och följde efter henne in i en skoaffär. På andra sidan gatan låg det fyra skoaffärer på rad och han mindes vad Oliver hade sagt. ’… där kan man pierca sig i en skoaffär’ Max blev extremt sugen på att gå in och testa, för att se om det verkligen var möjligt. Överallt pekade det skyltar som det stod tatuering och piercing på, men gick det verklige i en affär som sålde löparskor och Doc Martens?
Frågan var bara vart han skulle sätta den. Han ville ju inte att den skulle synas om han inte valde att visade den för någon. Sedan stannade han upp i sin tanke, han kunde ju inte pierca sig, bara sådär, fast och andra sidan, varför inte?
”Vad tänker du på?” Poppy satt på knä på golvet med ett par rosa, glansiga kängor på fötterna.
”Piercingar”
”Åh ska du skaffa en, vart då?”
”Där den inte syns, om jag inte visar det”
”Vadå, typ kuken?”
Max såg killen som hjälpte henne med kängorna titta, han såg besvärad ut.
”Nej…” Det var väl ändå det sista stället han ville ha en piercing, om han nu ens ville ha en.
Det var förvisso frestande, och förresten kunde han alltid ta ut den om han bestämde att det var fult. Tanken hade slagit honom flera gången innan, han hade bara aldrig kommit till saken och gjort det.
”Vadå, typ bröstvårtan?”
Max ryckte på axlarna, vad viste han, allt han ville ta reda på egentligen, var om det gick att göra det i en skoaffär.
Max, som aldrig handlade något, tog sig hem med fem vinylskivor, tre t-shirtar och ett par byxor. Om det inte vore för Poppy hade han antagligen åkt hem lika tomhänt som han varit när han anlänt.
Inte nog med att han handlat tills han känt sig fattig, de hade stött på Oliver också. Eller det var snarare så att Poppy och Oliver hade bestämt att de skulle träffas där, hon hade bara struntat i att säga något till Max.
Nu när Max hade sett Oliver på nära håll så många gånger, kände han sig alltid sexuellt frustrerad så fort han tittade på Oliver. Det kunde även bero på torkan Max fastnat i. Vilket som, gissade Max på att Oliver var ett ganska lätt offer, om Max nu skulle råka känna för det, något han uppenbarligen gjorde. Han antog i alla fall att Oliver levde ett stereotypiskt rockstjärneliv som han läst om i självbiografier, tidningar och sett på tv.
Alltså, rimligtvis skulle Oliver sätta på allt som rörde sig, sen var det ju bara den där detaljen att Max var en kille. Men det kunde väl ändå inte spela någon roll? Det hade han ju också läst om, hur alla androgyna kändisar stoppade kuken i vilken entrédörr som helst. Och även om det kanske inte direkt var en entrédörr, så var det faktiskt inget fel på Max dörr, Oliver var säker villig att smita in bakvägen.
Brandon Frost
”Tänker du på något speciellt”
”Nej”
”Vill du berätta om det inget särskilda”
”Jag vet inte”
”Hur var det din mamma?”
”Bra”
Brandon kände inte för att prata, även om han gillade personen han pratade med. Hon var mörkhårig och hade glasögon långt ner på näsan. Även om hon såg strikt ut var hon snäll. Brandon kunde inte minnas namnet på henne, även om han plikttroget suttit där, nästan varje vecka i flera månade. Psykologen som skulle lära honom positivt tänkande och kanske ta vara på sig själv lite bättre.
Ibland var Brandon väldigt positiv och hur glad som helst, men det var mest när han var med de där människorna som gjorde att han kände sig trygg, Max tillexempel och Lily. Nu var det mest att han inte ville prata om sin mamma. Även om hon mot all förmodan hade betett sig som en människa, vars beteende inte behövt ifrågasatts, visste Brandon att nått med henne inte riktigt stämde. Hon bodde där, tillsammans med sina katter och samlade på sig så mycket saker att Brandon fått ploga en väg när han försökt ta sig fram. Inte så att det låg papper överallt på golvat, att vartenda hörn var dammigt och det sprang insekter över golvet. Mer så belamrat med saker att det var svårt att ta sig mellan hyllorna. Det kändes som att hon egentligen inte var särskilt lycklig bland alla katter och prydnadssaker. Ingen människa kunde behöva en hel hylla med clowner i porslin som såg ut att alltid ha ögonen på en. Precis som Brandon blivit där, måste hans mamma också vara det. Paranoid.
Det spelade ingen roll vart han hade suttit, stått eller gått, överallt fanns det döda ögon som stirrade livlöst på honom. Om det inte vore för den saken, hade han nog stannat där ett tag till. Egentligen tyckte han synd om sin mamma, älskade henne, saknade henne väldigt mycket, men själva situationen av att vara där blev alltid påfrestande.
”Vill du inte prata idag?”
”Inte direkt”
”Kan du inte berätta vad du gjorde igår”
”Jag var hemma bara, Max åkte till Camden med Poppy men jag ville inte följa med”
”Berätta om Poppy” Uppmuntrade psykologen med det namnlösa ansiktet.
”Jag känner inte henne, det är Max som känner henne”
”Berätta någonting ändå”
”Jag tror hon färgar håret mycket, och hon har snygga ben” Brandon tystnade när han insåg hur dumt det lät, även om det var väldigt sant. Han hade gjort en överskådlig observation.
”Vill du lära känna henne?”
”Kanske”
Brandon önskade att den där jävla timmen ville ta slut någon gång, så han kunde gå till jobbet, ställa sig bakom bardisken och bara göra något han var bra på. Jonglera med flaskor, blanda drinkar som han memorerat, komma på nya, smygdricka tills han blev full, gå hem och sova. Sedan göra om allt igen, i det enformiga liv han levde.
”Kan du inte prata med henne nästa gång du ser henne? Du kanske får en ny kompis”
”Kan jag väl” Brandon sa bara det han visste att hon vill höra, men hon hade rätt. Även om det inte var Poppy, någon annan, vem som helst, han behövde bredda sitt sociala nätverk. Han hade tröttnat på alla bekantskaper han hade, bortsett från Max, fanns det ingen som gav honom något. På något sätt var definitionen att inte vara ensam, inte var samma som att han känna sig ensam. Alla han kände verkade ha så breddade liv, och han passade inte riktigt in någonstans. Max liv var inte heller speciellt breddat, men Max ville ha det så. Han träffade de han ville när han ville, han gick ut när han ville och stannade hemma när han inte orkade med andra människor.
Brandon ville gå ut, han ville passa in i en grupp med människor, men han gjorde aldrig det, därför slutade det med att han stannade hemma och grottade ner sig mer.
”Tiden är slut nu, men försök att inte sitta inne hela veckan, träffa lite människor”
”Men jag tror inte någon vill träff mig… jag menar, du vet”
”Vi har ju pratat om att inte stigmatisera”
”Ja.. okej jag försöker väl”
Brandon satte på sig sin jacka och gick ut i den kalla luften. Den kändes skön, tillskillnad mot det instängda rummet med vita väggar och ett tragiskt försök till uppmuntrande tavlor. Att säga att han skulle försöka, var ändå ett väldigt stort steg för honom. Tidigare hade han inte ens tänkt tanken på att försöka. Sedan hade han sett och hört om alla Max träffade, något som fick honom att också vilja ha något att berätta om. Vad skulle han säga egentligen? Att han hängt med sin 14åriga syster, att han hälsat på sin mamma, minst lika melankolisk som han själv, att han försökt hälsat på sin pappa med vänt i dörren när Erin varit hemma. Han kunde ju inte berätta för Max att han träffat Max, det skulle ju bara vara att återberätta något Max redan upplevt själv.
Brandon ville ha något annat att berätta om, att han träffat någon schyst människa som han vandrat Oxford Street med. Någon som han kunde gå in på Harrods med, eftersom att alla tjatade om det där Harrods. Egentligen var det bara flera vångar med kaos och det var omöjligt att hitta någonstans. Men han var trött på att skicka dit Max, han ville köpa sitt eget jävla te någon gång och kaffe och de där kakorna som var så förbannat goda att han inte kunde sluta äta dem. Fan ta Charlotte… Charlotte, det var så hon hette. Hon lyckades alltid få Brandon att ifrågasätta sig själv, precis sådär som han hatade, eftersom att han visste att hon hade rätt.
Oliver Stone
Jacob stormade in i replokalen, gick rakt fram till Olivers förstärkare och knuffade till den. Oliver såg det hela i slow motion, hur gitarren som stått lutad mot förstärkaren nu bli mosad under den. Han vidgade ögonen och störtade ner på knä. Helt ärligt sket han fullständigt i förstärkaren, men gitarren, det var hans bebis, hans bästa vän.
Jacob och Oliver krig hade passerat gränsen för länge sedan, men ingen av dem vek sig. Däremot hade Oliver aldrig medvetet förstört något för Jacob, framförallt inget som var värt 2000 pund. Gitarren hade en spricka längst upp halsen, huvudet och halsen hölls nästan endast ihop av strängarna.
Oliver hade en aning om vad det plötsliga utbrottet berodde på, han hade anat att det inte skulle gå obemärkt, hur skulle han kunna det?
Väl medveten om vad detta skulle medföra, ställde sig Oliver upp, tog sats och körde foten rätt i baskaggen.
Sedan stod de där, mitt gå golvet som två alfahannar på savannen. Oliver med mikrofonen svängande i luften och Jacob med trumpinnarna i ett hotfullt grepp.
”Vad fan gjorde du sådär för?” Oliver skrek, inte ett skrik som kom från magen, utan från toppen av lungorna. Det var gällt och skar i öronen på honom och förhoppningsvis Jacob också.
Oliver ville förstöra något mer, men att hoppa på hela trumsetet verkade vara en överdrift, förresten behövde han något helt ifall han behövde ge igen någon mer gång.
Det han trodde han gjort sig skyldig till hade hänt efter den senaste spelningen. Efter hans mamma hämtat Stacey så han kunde bete sig som en normal ung vuxen, hade han ”råkat” ramla in i Jacobs flickvän. Eller, det var inte ens hans flickvän, inte officiellt och Oliver ansåg att han hade rätt att förstöra alla möjligheter också.
”Aha” Sa han och släppte micken på marken. Hon hade ju faktiskt bett om det.
”Det är väl fan ingen anledning till att förstöra min gitarr OCH min förstärkare!” Oliver var arg igen, han hade ju bara gjort det för att Jacob medvetet skjutit honom i arslet med ett luftgevär. Oliver hade ju fan inte kunnat sitta normalt på evigheter. Som en sista hämning knöt Oliver näven och slog till honom rätt på käken. Jacob som var betydligt större och starkare träffade Olivers öga. Ögat på Oliver gjorde inte hälften så ont som knogen gjorde.
Med gitarren under armen stormade Oliver ut från replokalen och gick raka vägen hem. Det var när han satte sig ner på golvet med gitarren i knät som han insåg vad Jacob hade gjort. Innan hade han bara varit arg och inte riktigt insett vad som hade hänt. Nu insåg han, huvudet satt knappt kvar på halsen.
Om han hade tur, kanske han kunde fixa till gitarren, inte själv såklart. Något skulle bli tvungen att hjälpa honom. Därför ringde han den enda personen han kunde tänka sig ha en aning om det gick.
Poppy
Poppy skyndade sig genom mörkret, hon hatade mörker, nästan mer än något annat. Hon kunde svära på att hon hörde någon yla, antagligen varg. Men det fanns väl inga vargar mitt i London? Det måste ha varit något annat… en varulv, en lycan?… eller som hennes logiska tänkande sa, en domesticerad hund.
För säkerhetens skull ökade hon takten och längde på stegen, gjorde dem så långa hon kunde.
De silverfärgade armbanden hon fått av Oliver rasslade på handleden, vilket lyckades skrämma henne mer än en gång. Så fort hon stannade upp för att se sig omkring, när hennes egna fotsteg tystnat, kunde hon ändå höra någon annans. Hennes paranoia gjorde alltid allting så omständligt, den borde ha gjort så hon tog sig hem fortare, men det tog alltid längre tid än väntat.
När hon tröttnat på sig själv gjorde hon sin vanliga lilla rutin, ringde Oliver, som svarade nästan direkt.
’Går du ensam igen?’
”Ja…”
’Har du långt kvar?’
”Inte direkt”
Så gick de och pratade med varandra tills Poppy äntligen tog sig in genom dörren till den tomma lägenheten. Oliver hade berättat om vad Jacob gjort, men även vad han själv gjort för att hämnas. Hon var så jävla trött på dem, kunde de inte bete sig normalt mot varandra lite mer än ett par gång om året. Det verkade vara någon grej de hade. Födelsedagar var okej, och andra högtider, men aldrig annars. Det kändes som att de skulle ha allting den andra hade, hade Jacob en tjej, ville Oliver ha henne, som inte ville ha tjejer vanligtvis. Ville en tjej ha Oliver, ville Jacob ha henne bara för att Oliver inte skulle få henne. Som om Oliver skulle föredra en tjej, klart han inte skulle. Om det var någon som var gay, så var det Oliver, inte så lite heller. Det var förvånansvärt, vad han kunde göra bara för att förstöra för Jacob. Ändå vågade han sig aldrig riktigt lika långt som Jacob gjorde, som tog till minst sagt drastiska metoder. Som att skjuta Oliver med ett luftgevär och ha sönder hans käraste ägodel. Egentligen var de lika dumma båda två, men det var obligatoriskt för Poppy att stå på Olivers sida.
|
| Kommentarer | | ilenna - 21 feb 14 - 20:07 | | hahah jag tyckte också metaforen var otroligt komisk XD | | beatriceni - 21 feb 14 - 01:37 | | Bästa med hela kapitlet: entrédörrsmetaforen <3 |
|
|
|
