(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 7 |
Kapitel 7
Max Lowsley
Tanken hade slagit Max många gånger, att ha Oliver över sig, men under helt andra omständigheter. De omständigheterna han tänkte sig var något mörkt, mjukt och fluffigt ställe till tonerna av Marvin Gaye. Han kunde tänka sig någon annan omständighet också, men inte att bli mosad och känna hur det knakade i handleden på honom. Den verkade vara relativt okej ändå, även om det ilade i hela armen när han rörde på den. Det gick åtminstone att röra på den, så benet verkade vara intakt.
Precis som att ha Oliver över sig, ville Max vistas bakom scenen under andra omständigheter. Inte av den anledningen att Poppy satte ett hårt och onödigt tjockt lager bandage runt handleden på honom.
”Vad gör du? Är inte detta lite väl onödigt?”
”Jag poängterar, Ollie ska få se vad han ställer till med!” Sa hon och släpade honom vidare, förbi dörren som hade den tillfälliga skylten ”Liquid Monkeys” hängandes i ögonhöjd. Max stretade emot lite och pekade på dörren.
”Är han inte…” Om Oliver skulle se vad han ställt till med, var det inte bra idé att gå in där då? Det såg nästan omöjligt ut med tanke på alla som trängdes framför dörren. Men Poppy skakade på huvudet och Max fick helt enkelt lita på henne.
Poppy stannade utanför en annan dörr, den dörren hade ingen skylt, så för Max del kunde det lika gärna vara ett förråd. Det var inget förråd, det var ett ganska stort rum. Poppy klev in och drog Max med sig.
”Se nu vad du har gjort, okej om du skadar dig själv, men andra!” Poppy knuffade Max längre in i rummet och höll upp hans arm. Efter ett par sekunder släppte hon den och muttrade något om att se hur mycket de blev skyldiga för två trasiga högtalare och försvann med ett ”allt ska man behöva göra själv”
Max såg Oliver sitta på golvet med en blond lite flicka framför sig. Hon hade en nalle i ena handen och en penna i den andra. Det var inte så svårt att lista ut att hon och Oliver åtminstone var besläktade. De hade samma blonda hår, ljusa ögon och raka näsa.
”Kom in”
”Jag är redan inne” Max höjde ena ögonbrynet och tog ett kliv till. Den lilla flickan tittade upp på honom och log samma leende som Oliver gjorde ibland.
”Gör det väldigt ont?” Oliver såg ut att ångra den där bakåtkullerbyttan en hel del när han tittade på Max onödigt inpackade handled. Han tog av bandaget och släppte det på golvet. Poppy hade lindat det så hårt att det gjorde mer ont, det ströp bara blodflödet och om han hade det mycket längre skulle handen antagligen ruttna och ramla av.
”Egentligen inte, det var Poppy som…”
”Klart det var” Oliver log och ställde sig upp. Han var fortfarande svettig och den svarta kajalen hade runnit och lämnat två vertikala streck under ögonen. Det vita The kinks-linnet hade blivit genomskinligt och Max gjorde sitt bästa för att inte stirra för mycket på de tighta skinnbyxorna. Om det var någon gång han kände sig obekväm så var det just vid det tillfället.
”Är inte hon lite liten för att gå på konsert?” Max nickade mot flickan för att tänka på något annat.
”Jo… det är min syster Stacey… han har varit här hela tiden, alltså inte ensam… Kan du stanna här inne ett tag jag måste duscha”
Max som kände sig högst obekväm med situationen hann inte svara innan Oliver försvunnit bakom en dörr. Som tur var, verkade Stacey inte det minsta intresserad av Max, hon satt och tittade på dörren där Oliver försvunnit.
”Han kommer nog snart…” Sa Max efter fem minuter, eftersom att Stacey fortfarande stirrade på dörren.
”Jag vet” Svarade hon, men slet inte blicken därifrån.
När Oliver klev ut genom dörren höll Max på att dö, övertygad om att han gjorde sådär avsiktligt. Handduken satt fast runt höfterna och vattnet droppade och rann ner över kroppen.
Max tittade åt ett annat håll och låtsades inspektera den vita väggen. Då och då sneglade han lite på Oliver som hoppade på ett ben och försökte få på sig ett par byxor. När han lyckats satte han sig ner på golvet igen, med bar överkropp. Max önskade att han skulle sätta på sig en utstyrsel tillverkad för att bestiga Mount Everest, tyvärr var det inte så kallt i rummet. Men var det verkligen så svårt att sätta på sig lite kläder mer och bete sig anständigt?
Poppy
”Ska vi gå?” Poppy stack in huvudet och Max reste sig lite väl snabbt. Hon hade lovat att följa med Max hem, eftersom att han inte ville vara ensam när Brandon fortfarande var försvunnen. Dessutom ville hon inte åka hem själv, det var alldeles för läskigt.
”Är det säkert att du vill med då?”
”Ja” Svarade Poppy för tionde gången för att övertyga Max om att det var helt okej.
”Jag vill ändå inte åka hem själv, inte mitt i natten. Det kan ju komma vampyrer eller varulvar eller vad som helst!”
”Vampyrer?” Max såg frågande på henne.
”Ja kanske inte vampyrer, men du fattar… galningar” Poppy hade menat vampyrer, det kändes helt logiskt att något sådant existerade. Fanns det vampyrer, så fanns det varulvar, för vampyrerna var ju tvungen att ha en fiende. Fanns det vampyrer och varulvar, ja då fanns det ju allting. Aliens, älvor, trollkarlar, häxor.
Detta sa hon såklart inte till någon högt, eftersom det var en aning pinsamt att erkänna det. Ingen hon kände trodde på någonting, de var bara tråkiga människor som föddes och dog, inget konstigt däremellan.
Om Poppy någon gång skulle bli biten av en vampyr, hoppades hon på att hon skulle bli en själv. Hon var helt säker på att den stilen skulle passa henne, hon hade den ju praktiskt taget redan. Klänning med korsett i lila tyg med svart spets, det var det hon hade nu. Den slutade vid knäna och hon tyckte att den passade väldigt bra med det nyfärgade håret som nu var helt rött. Det där turkosa och rosa hade hon tröttnat på och färgat över bara några timmar senare. Inga av hennes kläder passade till den färgen, inte de där ljusblå linserna heller. De såg alldeles för vanliga ut, så hon hade bytt dem mot ett par lila för att matcha klänningen.
När Max hade sett henne den dagen, precis innan spelningen hade han nästan ramlat baklänges. Kanske för att hon såg lite mer anständig ut när hon jobbade. Då hade alla samma kläder, ett par byxor och en svart t-shirt som det stod Rough Trade på. Max hade samma kläder när han jobbade. Den som inte kände henne skulle antagligen ta henne för en vampyr, eller något annat häftigt och övernaturligt.
Brandon Frost
När Brandon kom hem var lägenheten tom, den enda som var hemma, var Manfred. Max var antagligen arg på honom, väldigt arg. Förvisso var det berättigat men Brandon hatade när någon var arg på honom, särskilt Max, det gjorde honom alltid ledsen.
Nu fick han ju skylla sig själv, han hade inte ens haft någon anledning att förvinna, vilket han sällan hade. Det var bara något som fick honom att göra det, något som han inte kunde förklara. Hans normala instinkt var inte att fly från saker, därför var det inte av den anledningen. Det var mer bara att han fick något infall och försvann.
Inte kunde han ringa till Max heller, för telefonen var borta. Någon han snott den på viktoria station, tillsammans med plånboken och värdigheten. Den som han egentligen hade tappat flera år tidigare.
Efter ett par timmar av tv-tittande hörde han nycklar i låset och någon som pratade utanför. Brandon såg sig omkring, antingen kunde han gömma sig eller stanna där han var. Att gömma sig var en dålig idé, hans jacka hängde i hallen.
Därför ropade han bara ”Hallå” som något annat miffo när han hörde rösterna i hallen. Två sekunder senare stod Max framför honom. Brandon stålsatte sig och väntade på de väl valda orden, men de kom inte. Istället hängde Max fast sig runt halsen på honom, i en så hård kram att Brandon trodde huvudet skulle lossna.
”Försvinner du igen så dödar jag dig” Viskade Max i örat på honom och släppte. De båda visste att Brandon antagligen skulle försvinna igen, men det var inget de sa högt.
Tjejen som stått bakom Max skakade hans hand så hela armen vibrerade.
”Hej” Sa hon muntert.
Brandon kände igen henne, det var hon från Notting Hill som han bara sett på avstånd ett par gånger. Såhär på nära håll såg hon lite skrämmande ut, men samtidigt komisk. Brandon hade lite svårt att avgöra om han skulle springa därifrån eller peka på henne att skratta.
Mitt i den ambivalenta tanken stod han bara kvar med sin hand i hennes och kom inte ens på tanken att släppa den.
”Poppy heter jag” Sa hon och släppte tillslut Brandons hand.
”Brandon” Svarade han och försvann in i sitt rum. Det var lika bra att hålla sig därinne, han kände inte för att skaffa kompisar, inte just den natten. Nu ville han helst sitta med Manfred i sitt rum och ha dåligt samvete.
Han fick inte vara ensam länge för Max klev in i rummet och satte sig bredvid honom.
”Vart är dina glasögon?” Frågade han och petade upp sina egna per automatik.
”Dom gick sönder” Som tur var, såg han inte så dåligt att han gick in i saker när han inte hade dem på sig. Men allting var ändå något utdraget och alla föremål hade suddiga kanter.
Någonstans i en låda hade han linser, men han gillade dem inte. De sved bara i ögonen och han såg ut som en idiot. Glasögon var en del av honom, det var inte som Max. När Max hade linser såg det fortfarande ut som Max. När Brandon hade linser såg han ut som en pedofil, vilket var konstigt, eftersom det borde varit tvärt om. Brandon gissade på att det var för att hans vänstra öga var lite snett och glasögonen dolde det.
”Du kunde ju ha svarat i telefonen” Påpekade Max som om Brandon inte visste det själv.
”Jag blev rånad” Sa han lite tragiskt och höll upp Manfred framför sig. Han hade blivit så himla stor.
”Jag städade åt honom, och gav honom mat” Max petade till Manfred på nosen som snabbt rullade ihop sig i Brandons händer.
”Tack”
”Varför stannade du inte hos din mamma ett tag?”
Brandon visste att Max inte behövde svar på den frågan. Efter att han och Max hälsat på henne i det pittoreska huset när de var yngre, hade Max själv fått upptäcka att hon luktade mer katt än en katt. Hon var ingen person som var idealiskt att vistas runt.
Inte nog med det, så förvarade hon saker i håret. Under samma vistelse hade de tagit en promenad på stranden. Brandons mamma hade hittat en snäcka hon gillade och stoppade in den i håret som tillfällig förvaringsplats. Hon måste ha glömt den där tillsammans med mycket annat. Efter ett par dagar hade kattlukten förvandlats till fisklukt. Det var sista gången Max följt med och Brandon kunde inte annat än att förstå honom. Inte efter att en av hennes katter bitit Max så han blev tvingad till en förebyggande stelkrampsspruta. Brandon skulle aldrig mer fråga om han ens ville följa med. Han åkte knappt och hälsade på själv.
”Hon är ju ett psykfall… värre än mig”
”Du är väl inget psykfall heller” Max kittlade Brandon i nacken så hans ben började darra, sådär som på hundar.
|
| Kommentarer | | Meela - 12 feb 14 - 01:50 | | Yay! |
|
|
|
