Sanningen bakom de tre orden |
Orden klingar falskt och det vet jag men jag vägrar inse det jag önskar det sant för jag vill. Oh, Gud jag vill för en gångs skull inte att något så underbart ska misslyckas.
Det svider i halsen när jag tränger fram orden, de ord som hon väntat så länge på att få höra jag kollar henne i ögonen och säger dem sedan, de tre små orden, hör hon inte hur falskt de låter? Jag klarar inte av att se henne i ögonen så jag tittar bort.
Jag ser till och med tvivlet i hans blick, hör hur han andas ut, han fick det sagt till slut men till vilket pris?
Jag kysser henne ömt men all kärlek verkar borta.
Han kysser mej men det känns bara påklistrat. Jag ner för trppan och ut i hallen, tar på mej min jacka och mina skor, han har försiktigt följt efter mej ner till hallen och räcker fram min väska till mej.
Adjö säger jag till henne inte hej då, för det här är ett adjö, farväl viskar hon kvavt till svar, hon satte den där det kan jag hålla med om för det här är inget adjö ett farväl det stämmer mer in.
Adjö säger han, det här är inte som ett adjö tänker jag det är snarare ett farväl och det viskar jag tillbaks innan jag kliver ut, Ute spöregnar det jag går mot busshållsplatsen utan någon brådska, regnet suddar ut mina tårar att tre små ord kan göra så mycket skada, tre små ord som borde vara så fyllda av kärlek.
Jag står i fönstret och ser hur hon går mot bussen, regnet öser ner, så vacker är hon där i regnet, som första gången vi träffade, jag älskar henne verkligen de bara kommer upp i huvudet, jag älskar henne.
Jag ska precis kliva på bussen men då griper han tag i min arm, jag ser på honom med tårar i ögonen, han ser mej i ögonen och viskar jag älskar dej, men i hans ögon ser jag sanningen.
|
|
|
|
