(m/m, f/m) Med hjärtat i själen kap 6 |
Kapitel 6
Max Lowsley
Upprörd, en underdrift om något, Max hade suttit uppe hela natten och flyttat blicken från tvn, till telefonen till tvn igen och tillbaka till telefonen. Han hade stannat hemma från jobbet, städat, diskat, skitat ner lite disk för att kunna diska igen, tvättat, dammsugit en gång till, för säkerhetens skull, städat Manfreds bur, matat Manfred, ångrat att han petat på Manfreds taggar och städat lite till.
När telefonen ringt hade han tittat på den och blivit besviken över numret han inte kände igen, men svarade ändå. Till hans stora förvåning var det en trött, men levande Brandon.
”VART FAN ÄR DU?”
”Hos mamma”
”I Bristol? Vad fan gör du där?”
”Vet inte”
”DU KAN FAN STANNA DÄR” Sedan slängde han på och tog tunnelbanan till Notting Hill.
I Notting Hill gick han runt och rättade till skivor inne på Rough Trade medan Poppy försökte jobba. Ärligt talat gjorde hon inte ett mycket bättre jobb än vad Max gjorde. Poppy och han måste verkligen varit de bästa av de sämsta när de lyckats bli anställda.
”Men han lever ju i alla fall”
Max muttrade bara till svar och blängde lite på Poppy, fattade inte hon att Max suttit uppe hela natten och städat hela morgonen? För att inte tala om den timme han spenderat i Chinatown, helt övertygad om att han skulle bli mördad.
Oliver satt vid ett av borden och stirrade sinnigt ner på ett papper. Han skrev, suddade, skrev, strök över, suddade, suckade, skrev och strök över. Max tyckte att Oliver betedde sig precis som han gjort under natten och morgonen.
”Vad gör du?” Max satte sig på bänken mitt emot och tittade på pappret utan att se för nyfiken ut.
”Försöker skriva” Oliver tittade upp och log lite snabbt innan han rev ut pappret, knycklade ihop det och kastade det mot en papperskorg.
”Vadå?”
”En låt eller nått, det går ju fan inte” Oliver knycklade ihop ett papper till.
Max som hängt över bordet, rätade på sig och nickade, det verkade inte gå så bra för Oliver och låten.
”Har ni några fler gitarrister att välja mellan?”
”Nej det kom ju fan ingen, INGEN! Riley valde Benji… kommer du?”
”Tänkte det”
Max hörde sig själv låta som en liten fangirltjej, precis det han försökt undvika men det var svårt. Dessutom hade Poppy frågat om han ville följa med henne och nu när Brandon rymt till Crazy cat lady i Bristol hade han inget bättre för sig. Dessutom var det ett mycket större och bättre ställe att se ett band live. Akustiken inne i en liten skivaffär med tillhörande café och skivbolag var inte direkt den bästa. I alla fall kände han sig så exalterad att han studsade lite på stolen. Han hoppades på att få följa med Poppy bakom scenen. Det skulle vara första gången han ens vågade sig bakom en scen med halvnakna tjejer och fulla bandmedlemmar. Det var i alla fall så han inbillade sig att det skulle se ut.
”Tänk om vi kunde få en bra spelning någon gång, jävla små skitställen. Jag behöver fan pengar”
”Svär du alltid?”
”I stort sett”
Max ställde sig upp och vek ut en hopknycklad lapp som han la på bordet. Det var något slags kulturläger för unga människor och kände att de hade något att uttrycka. Hälften av dem hamnade på ett dött kontorsjobb ändå, men det betydde inte att de inte behövde uppmuntras.
”Om pengar är så angeläget” Max la lappen ovanpå Oliver anteckningsblock och väntade tills han läst klart.
”Vad ska jag göra där? Är jag inte lite gammal?”
”Du ska göra musik såklart, med de som inte är för gamla, det fattas alltid folk på den fronten. Jag kan alltid få in er där, alltså, hela bandet om du vill. Det är nått Brandons pappa håller på med, hans lillasyster är där varje år.”
”Ska du dit? Vad är det mer?” Oliver såg nästan genuint intresserad ut när han läste lappen igen, mer ingående den gången.
”Lite olika, musik, teater, konst, författande, sån skit, jag håller mig till författardelen. Brandon är bara där för hans syster vill det… det kanske inte är så roligt, men bra betalt och bara fem dagar.”
”Och du kan fixa det?” Oliver såg misstrogen ut, som om Max inte alls kunde fixa det. Eller som att han egentligen absolut inte ville.
”Visst” Max ryckte lite på axlarna och gick därifrån, men efter några steg vände han sig om.
”Om du vill förstås”
”Jag kanske inte är så desperat” Han kanske inte hade varit så genuint intresserad ändå.
Poppy gled ner på bänken bredvid Oliver och läste på lappen innan hon skrek tvärs igenom den lilla lokalen.
”Jag vill också följa med!”
”Är du bra på något?”
”Sex!”
Oliver Stone
Oliver kände sig som guds mest lyckade skapelse. Åtminstone kändes det som att han skulle känt så, om han trodde på gud. Nu gjorde han inte det, han trodde bara på reinkarnation och i sitt förra liv hade han antagligen varit en skata. Med tanke på att hans röst lät lite som en, inte på ett dåligt sätt såklart. Tvärtom (om han nu fick säga det själv) så lät han som Rod Stewart, fast med Bruce Springsteens kraftfullhet, och ett litet inslag av Neil Youngs yngre dagar. Den som aldrig hört Olivers röst, skulle såklart inte kunna gissa hur det lät med den beskrivningen och själv tyckte han att det lät gudomligt. Det stora egot behövde uppenbarligen en större scen än den han stod på nu. Och som om inte det vore nog, var de en person mer på scenen än de brukade.
Benji klarade sig bättre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Inte nog med att han fått in alla låtar i huvudet på bara ett par dagar. Han visade sig dessutom vara totalt utflippad. Vid ett tillfälle låg han och snurrade runt på golvet medan han spelade ett onödigt långt solo. Samtidigt i andra änden av scenen, studsade Riley (uppenbarligen smittad av Benji) upp och ner, krockade med en högtalare som välte och slog sedan sin gitarr i Rubys bas.
Ruby visste nog inte vad hon skulle göra, hon såg inte ut att hoppa för nöjes skull. Mer för att inte bli nertrampad av två gitarrister, höga som skyskrapor, som om ingen visste vad de gjort på toaletten precis innan spelningen.
Även om Oliver inte var hög som en skyskrapa, hade han ändå väldigt roligt(för lite full var han nog). Han hoppade över Benji ett par gånger och gjorde en och annan smidig kullerbytta, tills han kände bulor poppa upp på huvudet.
Grejen med denna spelning var, att ingen av dem skötte sig speciellt bra, musikaliskt. Medan Riley ständigt slog till Rubys bas som gjorde att stämskruvarna flyttade sig så att hon fick stå och dra i dem hela tiden, stod Jacob upp och slog ilsket på hängpukorna och Oliver blåste i sitt munspel som om det vore en larmsignal. Den enda som egentligen försökte göra något vettigt av det hela var Ruby.
Anledningen till att Oliver lagt ner den musikaliska biten och precis som gitarristerna körde fullt ut på underhållning, var två. Benji och Riley hade inte riktigt fått ihop det än, sådant tog lite tid. Och Jacob, som var sur över att de inte valt Jesus gjorde det väldigt svårt för Ruby.
Ruby gjorde sitt bästa för att håla jämn takt med Jacob. Den enda som egentligen inte behövde så mycket hjälp från de andra var Riley. Oliver kunde höra hur Ruby försökte följa Jacob, hur Benji försökte följa Ruby och hur Riley viste precis vad han skulle göra utan att följa någon annan än sin egna tekniska begåvning. Vilken jävel han var egentligen den där Riley.
Oliver satte sig på golvet, sjöng ett par rader, eller snarar tjöt som Sebastian Bach, blåste i sitt superhäftiga munspel och tjöt lite till innan han gjorde en bakåtkullerbytta och rullade av scenen.
Oliver hörde något knaka, men han kunde inte känna att något knakade i honom. Det var personen under honom som det knakade i och han hörde en lång ramsa med svordomar.
Som vanligt hade Max stått längst fram till vänster om scenen närmast högtalaren. Det var precis på vänstersidan, vid högtalaren som Oliver landat. Musiken tystnade och det gjorde allt annat också. Oliver kravlade sig upp på scenen, ställde sig i mitten och bugade djupt innan han klev av den igen och försvann genom en dörr.
Poppy
Poppy kunde se Oliver ramla av scenen, det var inte första gången. Om det var något han behövde lära sig, så var det att scenen inte fortsatte i all evighet. Någonstans framför honom fanns det faktiskt en kant. Som tur var, var scenen inte mer än en halvmeter hög och Max såg ut att ha klarat sig lindrigt. Han stod i alla fall upp och hade inte fått högtalaren över sig. Som tur var, hade ingen fått den högtalare som Riley välte över sig heller.
Ibland förundrades Poppy över hur de lyckades, hon visste att både Riley och Oliver var vårdslösa även i normala situationer. Oliver var helt omöjlig, han hade nog inte gått till doktorn någon gång i hela sitt tonårs- eller vuxenliv. Det spelade ingen roll om han låg och krampade en hel natt. Han påstod att det skulle gå över om några timmar. Han klättrade i lyktstolpar och på tak, utan en tanke på att han faktiskt kunde ramla ner. Riley var jämbördig, inte det minsta rädd för att bryta sina gitarrspelande armar.
Poppy lämnade sin plats när Oliver bugat så djupt att han slog pannan i knäna och gick fram till Max. Han såg lite medtagen ut, men vem skulle inte göra det? Han hade precis fått en svettig, och vad Oliver själv ansåg, rockstjärna, i försmå skinnbyxor över sig.
”Gick det bra?”
”Tror det” Max vickade på handleden och gjorde en lite grimas.
”Kom” Poppy släpade Max bakom scenen, Oliver skulle minsann få bevittna vad han gjort mot den stackars lilla pojken. Ibland kunde han vara så extremt ansvarslös. Om de hade varit lite mer kända hade antagligen någon satt upp kravallstängsel två meter framför scenen, så att Oliver landade på golvet istället. Allt de hade fått nöja sig med nu, var två överviktiga vakter som stod i dörren och åt korv i franskbröd. Ingen av dem verkade ens ha sett vad som hände, så upptagna var de med korvarna.
Ibland kände hon att hon ville skrika åt dem att de faktiskt inte var särskilt kända och att de aldrig skulle bli det om de inte fick tummen ur arslet och faktiskt vågade kämpa lite. Egentligen var de bara en bunt fegisar från en förort som tyckte London var lika stort som hela världen och dög alldeles utmärkt att bli känt i. Sanningen var den, att de aldrig hade visats på tv, inte en tidning hade skrivit om den och den enda publicitet de fick, var den de ordnade själva och den Poppy pressade fram. Ändå var det ett band med världens största ego, som tyckte att en ny British Invasion borde ske per automatik. Vilket var synd, för egentligen var de väldigt duktiga och ambitiösa om de väl försökte, de var dessutom (exkluderat Jacob) väldigt ödmjuka och måna som den lilla fanbase de hade.
Det var redan en hel del människor där bakom, människor som Poppy var tvungen att skrika åt och trycka sig genom. Hon fattade inte hur så många småtjejer som stod där och klämdes med varandra för att ta sig in genom den stängda dörren där bandet höll till. Som tur var, skulle inte Poppy till den dörren, det hade hon inte ens velat försöka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Meela - 10 feb 14 - 02:22 | | Den är bra men nu får det nog hända nått! :-) | Rasvald - 3 feb 14 - 23:01- Betyg:  | | Görgött och snyggt | | beatriceni - 3 feb 14 - 17:50 | | Jättebra Hannis, bara att fortsätta såhär! |
|
|
|
