[M/M] De sju dödssynderna. [Del 9] |
Här har ni den utlovade andra delen. Jag sitter och tänker och planerar för fullt för hur historien ska utveckla sig så det vore jättehärligt med era kommentarer - dels för att veta att jag är på rätt spår och dels för att det är så trevligt att se era namn.
Ni är de bästa.
Kör
Ditt skydd och din klippgrav
är här våra knutna händer.
Och hör, vi ber, fast inte om nåd,
med hopbitna tänder:
Jag orkar.
- Högmod, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Alexander, Alexander?” Hon knackade så försiktigt på dörren, som om hon var rädd att störa honom. Som om han skulle skrika på henne. Med en suck slog Alexander ihop läxboken och lämnade sängen. Hans mamma stod utanför dörren med ett litet leende och utan ett ord gick hon in i hans rum och stängde dörren, i händerna hade hon de affischer han slängt i sopkorgen – hon hade till och med försökt släta ut dem. ”Jag såg dem i morse. Jag vet inte om han-”
Alexander backade, ögonen vilade på affischerna och han skakade till slut på huvudet.
”Det var jag”, sa han och ryckte på axlarna innan han gick tillbaka till sängen och plockade upp läxboken igen, försökte förstå vad som egentligen hände vid Pearl Harbor. ”Jag har lagt fotbollen bakom mig, vet du väl?”
Hans mamma sa ingenting, hon bara stod där mitt i rummet och strök handen över de skrynkliga spelarna, som om hon bad dem om ursäkt. ”Jag ska försöka prata med honom, Alexander. Om du ber honom om ursäkt-”
”Jag har ingenting att be honom om ursäkt för, okej?” Han menade inte att använda den tonen, han menade inte att få henne att backa mot dörren som om han var någon annan. ”Förlåt, mamma. Förlåt.” Han reste sig från sängen igen och med tre långa kliv var han över hos sin runda, ljushåriga mamma och han gav henne en försiktig kram. ”Det var inte meningen, förlåt mig.”
Hans mamma strök honom över håret, som om han var en liten pojke, men hon förblev tyst och lämnade honom snart ensam i rummet, affischerna lämnade hon på hans skrivbord.
Alex såg på den stängda dörren, vidare till affischerna och tillbaka till dörren igen. Medan han kliade den ljusa skäggstubben gick han över till garderoben, letade upp träningskläderna och drog tröjan över huvudet. Tatueringen på hans rygg, en tall som växte sig längs hans ryggrad, stod i stark kontrast till den ljusa huden och han täckte den snart med en mörk funktionströja och en luvtröja över det.
Med telefonen i handen och hörlurarna i öronen lämnade han sitt rum och joggade ner för trappen bara för att stanna mitt i ett steg öga mot öga med sin pappa.
De såg på varandra i tystnad, en muskel i Alexanders käke ryckte och hans pappas ansikte blev långsamt rödare. De smala ögonen riktades mot träningsskorna i den andra handen. ”Jag ska ut och springa, ingen fotboll – så oroa dig inte”, muttrade han och skyndade sig förbi och vidare innan han hann säga eller göra någonting. ”Jag kommer hem snart, har mobilen med mig!” Ropade han in till sin mamma, så att hon visste att det bara var att ringa.
Han fick fortfarande inget svar och snart hade han lämnat det stora huset bakom sig med den kyliga luften som sved i lungorna. Tempot var högt och musklerna njöt av att äntligen få användas, få sträckas ut och arbeta. Hiphopen hade ändrats till en blandning av moderna radiolåtar, sådana som alltid fyllde gymmet och som var så starkt kopplat till träning att han inte ens behövde tänka på dem – de var mest där för att dämpa ljudet av hans ansträngda andhämtning. Det var galet vad fort konditionen försämrades.
Ett kvarter.
Två kvarter.
Tre kvarter.
Alexander hade sprungit fyra kvarter när en förbipasserande bil tutade på honom och han saktade ner och stannade bredvid den.
I förarsätet satt Troy och han vevade ner rutan medan Alexander pausade musiken.
”Så, du är ute och motionerar?” Frågade han med ett leende och Alexander nickade, hoppade lite på stället för att hålla musklerna varma. ”Är det lugnt hemma, eller?”
Vad var det med Troy och den ständiga oron för hur andra människor hade det? Hade han det så jävla bra att han kände det som sin plikt att se efter andra? Eller var han bara född sån?
”Äh, jag klarar mig, är bara ute och springer lite – måste hålla mig igång för fotbollens skull”, sa han och startade musiken igen lagom som blicken vandrade till baksätet. En yngre tjej, tidiga tonår, satt och kollade på honom med ett småleende – av utseendet att döma var det Troys lillasyster. Bredvid henne-, Alexander blinkade och kände hur kinderna hettade. Som tur var såg det bara ut som om han var varm och trött av träningen. Han såg inte så bra genom rutan, men Oskar verkade klädd i gråa tights med en mörkblå luvtröja över ett linne – håret var sådär omöjligt igen och han såg precis lika obekväm ut som Alexander kände sig. Och han var jävligt vacker.
”Du, jag måste fortsätta – det börjar bli lite kallt. Vi ses väl.” Han svängde av så snart han kunde, undvek rundan som gick förbi Troys hus och efter en halvtimme var han hemma igen – varm och svettig med alldeles för mycket tankar som snurrade i huvudet.
Det var först i duschen, med det varma vattnet som isolerade honom från omvärlden, som Alexander tillät sig själv att tänka på Oscar och på kvällen som han mindes en hel del av, trots att han låtsades att han varit för full för att minnas. Det var inte naturligt, något av det. Han visste inte ens varför de hamnat där uppe, mer än att det verkat spännande och de hade bägge varit villiga.
”Jag har aldrig”, viskade han, så lågt att de kaklade väggarna inte skulle kunna upprepa det. Han schamponerade håret, tänkte på Oscars stora leende – det där som visade de sneda tänderna – och hans lockiga hår som levde sitt eget liv. ”Jag har aldrig…”
Någon bankade på dörren och Alexander öppnade ögonen igen, insåg till sin förfäran att hans kropp reagerat lite väl kraftigt på tankarna och minnesbilderna och sköljde som hastigast ur håret innan han lindade handduken kring underlivet. ”Ja, ja – jag är färdig. Varmvattnet tar inte slut på tio minuter, vet du”, ropade han ut genom dörren och satte sig ner på toaletten med huvudet vilandes mot det svala badrumskaklet. Han väntade tills hans pappas fotsteg försvunnit bort, efter det väntade han ytterligare en stund och tillslut sa han det igen. ”Jag har aldrig … och jag kommer aldrig igen.”
Vad vill ni ska hända? Tänk på att ni kan påverka historien nu. Vad skulle ni vilja se?
(Och förlåt för att jag ordbajsar fram nya delar. Det ska bli skärpning.)
|
| Kommentarer | | Elinix - 1 maj 14 - 16:13 | Tall-tatuering längs ryggraden?? Nää, va? Är du säker? Ryggraden, aj!
Dessutom, detta: ”Jag har aldrig”, viskade han, så lågt att de kaklade väggarna inte skulle kunna upprepa det | | rosebudd - 1 feb 14 - 17:37 | | Det du skriver tycker jag tyder på en känslomässigt analytisk förmåga som är ovanligt skarp för en 21-åring. Handlingen går något långsamt och själva mötet mellan killarna är lite för odetaljerat (men det kanske är det som är meningen för att göra det spännande?)Jag tror att du om du filar på det lite, lite mer drama, så kommer du att bli författare! | | ilenna - 1 feb 14 - 14:22 | ååh det tog slut alldeles för snabbt!
Jag gillade det här kapitlet fastän det inte hände jättemycket, jag gillar att man får läsa om Alexanders tankar. Gillade särskilt att han ångrade tonen han använt mot sin mamma och faktiskt gick fram för att säga förlåt och krama. Även om hon borde stå upp mer för sin son mot hans elaka pappa så känns det i alla fall bra att hon åtminstone verkar bry sig om Alexander, bara att hon kanske inte vågar stå upp mot hans pappa. (det får mig också att undra över ifall pappan någon gång tagit till våld mot henne också.)
den här meningen gillade jag haha :D - Vad var det med Troy och den ständiga oron för hur andra människor hade det? Hade han det så jävla bra att han kände det som sin plikt att se efter andra? Eller var han bara född sån?
´...Och han var jävligt vacker.´ - aaaaaw. Den lilla meningen gjorde sig väldigt bra.
´Någon bankade på dörren och Alexander öppnade ögonen igen, insåg till sin förfäran att hans kropp reagerat lite väl kraftigt på tankarna och minnesbilderna..´ - hehe jag älskar hur du får en att dra på munnen minst en gång i varje kapitel. Stackars Alexander ;)
Jag tycker du låter storyn flyta på jättebra, men om jag ska komma med något mer så; jag skulle också vilja ha mer scener ifrån festen. För mig gör det inte så mycket om detaljerna Varför dom var så samma fest osv, utan jag tycker bara det är jättemysigt att få läsa om när dom är med varandra och det inte finns något som stör. (okej jag kan lika gärna säga det på en gång; jag vill läsa om den där kyssen när Alexander snuddar med läpparna vid punkten under Oscars öra!! hihi. Det som det hintades om tidigare; ´Det var ju så simpelt, egentligen. Allt som krävdes vad att..,´ )
svamlig kommentar - check ;) | | Mp3 - 1 feb 14 - 01:08 | Riktigt bra! älskar hur du växlar mellan Alexander och Oscar!
Jag vill ha mer tillbakablickar, typ hur det kommer sig att de befann sig på samma fest? Vad som mer konkret hände med detaljer. Och så vill jag lite mer kontakt mellan Alex och Oscar. Som det är nu tittar de endast på varandra och säger ibland något (och tänker båda två att den andre är vacker typ) och jag vill att det ska bli något mer. Typ ett "hej, jag heter Alexander/oscar, ska vi börja om på nytt?" och så börjar de träffas och mysa och ha det skoj. En nystart liksom. Äsch jag vet inte.
Gillar hur du upprepar "jag har aldrig…" och gör på så vis det till en central roll i berättelsen. Och jag älskar hur du beskriver alla detaljer kring vardagslivet! |
|
|
|
