[M/M] De sju dödssynderna. [Del 8] |
Ni är underbara, alldeles underbara. Kommentarerna ni lämnar betyder så galet mycket, så det är nästan pinsamt hur glad jag blir. Här kommer en ny del, ganska kort men förhoppningsvis kommer ytterligare en del senare ikväll eller imorgon.
Kören (fortsätter)
Utan att veta vad krafter de råder för
andas de sakta, stannar och vänder sig.
Världarna vaknar av andetagen,
djupen och höjderna tänder sig.
- Vällust, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Jag har aldrig…”, började han, nästan ursäktande, men de ljusa ögonen letade sig över honom med sådan känsla att de sista orden dog bort, som om de förvandlades till luft och andades in utan att behöva sägas.
Jag har aldrig nakenbadat.
Jag har aldrig ätit sushi.
Jag har aldrig legat med en kille.
Jag har aldrig sett en levande giraff.
Det fanns en hel del som Oscar aldrig gjort, men det var som om de där ögonen inte brydde sig om aldrig. Kanske för att aldrig inte var bestående – det kunde så lätt förändras, om man verkligen ville.
Musiken från festen letade sig upp till dem där de låg på loftet, upp till den lilla madrassen som var alldeles för liten för två men alldeles lagom om man låg nära, nära. Så nära att man kunde räkna den andres ögonfransar, så nära att man inte behövde prata – bara andas. Oscar kollade på klockan. 00:21. De hade missat inringningen av det nya året. Läpparna som strök längs hans käke brydde sig inte om det och Oscar log brett när han skiftade dem så att han låg överst. Medan de ljusa ögonen letade sig över honom, armarna ovanför huvudet och huvudet på sned, klottrade Oscar ner sitt nummer med ett fånigt litet hjärta på slutet – ett hjärta som blev alldeles snett och vint när läpparna fångade hans egna och fokuset skiftade. De röda märkena som pennan lämnade efter sig på madrassen skulle aldrig gå bort. Ett aldrig som inte kunde förändras, hur ofta man än tvättade den.
De flesta av affischerna hade tagits ner under helgen som gått, på grund av vandalisering. Det hade blivit en tävling, eleverna emellan, att försöka göra den ena affischen hemskare än den andra. Vissa hade ritat kukar eller gett honom fåniga hattar och skägg medan andra hade ritat om hela planschen så att det såg ut som om han dansade i rymden eller på någon strippklubb.
De flesta beklagade sig över att bilderna blivit borttagna, som om det varit riktiga mästerverk, men Oscar var bara glad att de försvunnit så att han kunde låtsas som om det aldrig hänt. Om det inte varit för [dolt nummer] som fortsatte att skicka meddelanden till honom, det vill säga. Natten innan hade de till och med ringt. Om och om igen med röster som stönade i hans öra.
Skratt som förvreds och ekade när han slängt på luren.
”Du, det är okej, va?” Oscar stannade upp med skolböckerna i famnen och tvingade sig själv att le när Troy gick förbi. Hans lillasyster dansade i samma grupp som Oscar och de brukade prata efter träningarna när han skulle hämta upp henne. Han satt även med i elevrådet och hade varit med att plocka ner affischerna, berättade han på bussen.
”Jadå, det är bara på skämt – jag bryr mig inte”, sade han och ryckte på axlarna. Troy drog ihop ögonbrynen, som om han inte riktigt trodde på honom, men den första ringningen hindrade honom från att svara och han började backa därifrån.
”Du Oscar, jag måste springa – men vi ses ikväll vid repetitionerna, Ella säger att ni är galet bra, det ska bli roligt att se er.” Oscar nickade bara och såg hur han försvann nedåt korridoren innan han stängde skåpet och joggade åt motsatt håll, mot litteraturundervisningen och två timmar av välbehövlig vila. Huvudet snurrade och aldrig hade han sett fram emot Professor Kingsleys föreläsningar så mycket.
[14:38 nytt meddelande: Jules] Jag tror jag dog och kom till himlen. Oscar, jag har sett skönheten personifierad.
[14:43 sänt meddelande] Låt mig gissa. Han har mörkt, lockigt hår, bruna ögon, charmigt formade tänder och står vid sitt skåp ungefär tjugo meter bort?
[14:43 nytt meddelande: Jules] Vänd dig om, men dö inte.
Med ett skratt vände sig Oscar om men det var inte Jules som stod bakom honom och skrattet dog ut. Leendet som spridit sig över hans läppar försvann och för en stund såg han in i de ljusa, blåa ögonen innan han vände sig om igen och slet åt sig sin väska.
”Vad glor du på?” Frågade han och slängde väskan över axeln, men han mötte inte den tysta blicken – såg snett bredvid honom istället, fäste ögonen vid en punkt på väggen. Alexander öppnade munnen innan han stängde den igen och såg nedåt korridoren, en stor läderjacka täckte den mörka skjortan och han gick fortfarande omkring med sin sportbag – trots att han inte spelade i laget längre, hela skolan viskade om hur hans pappa förbjudit honom.
”Jag ska säga till dem att sluta ringa”, sa han sedan och skiftade vikten från ena foten till den andra. Oscars mörka ögon vände sig mot honom igen och han höjde på ögonbrynen. Hjärtat slog lite hårdare i bröstet och han kände hur kinderna brände. Alexander visste vilka de var.
”Vilka-”, började han men Alex skakade på huvudet och började gå därifrån.
”Vi är kvitt nu”, sa han bara och Oscar såg hur han gick nedåt korridoren. Kort därefter stod Jules bredvid honom och såg även hon hur han svängde runt ett hörn och försvann.
”Du måste presentera mig för honom, okej?” Sade Jules med ett brett leende, tvinnade det ljusa håret mellan fingrarna och lutade sig mot skåpet bredvid Oscars. Hon var klädd i en mörkblå luftig klänning, trots kylan, och fötterna trummade mot golvet som om hon hade en hel sång i huvudet. ”Han är urläcker.”
”Han är inte intresserad.” Rösten tillhörde Oscar och han förvånade sig själv över hur avig han lät. Som om han visste vad Alexander kände. Det, om något, var väl det sista han gjorde. ”Förresten känner jag honom inte ens. Kom nu, vi åker hem till dig innan träningen – och du kör.”
Jules höjde på ögonbrynen men sa ingenting, hon skakade bara på huvudet och la armen runt Oscars axlar. De kunde nästan misstas som ett par, när de gick sådär genom skolan, och Oscar kom på sig själv med att önska att fler kunde se dem, speciellt fotbollsspelarna. Kanske skulle de sluta prata om hans läggning då.
Lämna en rad eller två! Jag är själv tveksam till den här delen, tycker inte riktigt att jag fick till flytet, att jag hoppade för mycket och lät det gå för fort. Vad tycker ni? Borde jag ändra något, eller är det något speciellt ni vill läsa om? Ni vet väl, att ni kan vara med och påverka handlingen? Just let me know.
|
| Kommentarer | | Elinix - 1 maj 14 - 16:03 | Åh madrassen! ÄLSKAR den där röda spritpennan, älskar det klottrade numret på en utsträckt underarm. Åh, vilken bra inledning.
Gillar att de ringer. Gillar att hon har en hel sång i huvudet.
(Jag glömmer liksom bort att 20 delar till redan är skrivna, och kommenterar som om det skulle kunna påverka) | | Mp3 - 1 feb 14 - 01:00 | Tycker att Karin Boye-texterna passar in alldeles utmärkt ihop med din egna text. Jag kommer verkligen in i en viss sorts stämning inför läsandet och det är bra!
Gillade denna del, trots att den var kort. Den var fin. Alexander uppförde sig fint (genom att säga åt dem att sluta). | | ilenna - 31 jan 14 - 21:05 | åh jag tyckte verkligen om början! (det andra också såklart, men början var verkligen.. mysig :D)
såg det där loftet, madrassen, pojkarna och allting väldigt tydligt framför mig. Ville bara fortsätta läsa om just den scenen hur länge som helst :´D
Tyckte särskilt att den här meningen var väldigt snygg: ett hjärta som blev alldeles snett och vint när läpparna fångade hans egna och fokuset skiftade.
Gillade att Oscar tittade lite snett bakom Alexander när han frågade vad han glodde på, för det gjorde det tydligt att även om han slängde ur sig något sådant så var han ändå osäker.
Tycker så himla synd om Oscar som får utstå dom där jäkla samtalen också, vill än en gång bara krama honom jättehårt och hålla kvar jättelänge (okej jag ska sluta nu, jag tror du fattat att jag smälter utav Oscar ändå hehe.)
Och den sista punkten; älskade att Alexanders kommentar om att han skulle säga åt dom att sluta! Jag kan tänka mig att det måste ha krävts en del för honom att göra det, och fortsättningen var också perfekt där han gör det tydligt att han inte tänker skvallra om vilka det är.
Som vanligt flyter texten på jättebra också! :D |
|
|
|
