[M/M] De sju dödssynderna. [Del 7] |
Tusen tack, för så fina kommentarer på föregående del, det gjorde verkligen min dag. Här kommer ytterligare en del om Alexander och Oscar och det är vissa saker i den här delen som kommer ha stor betydelse längre fram - gissa vad!
Solo (ur Kör I)
Vi vet, att de bittra ödena
kom inte till oss först.
Vem säger i floden av lidande:
vårt är störst!
- Intro, De sju dödssynderna, Karin Boye
Tystnaden. Om det var någonting Alexander avskydde, då var det tystnaden. Den hade förföljt honom ut från rektorns kontor, vidare genom skolan och ner till hans pappas svarta arbetsbil. I bilen hade tystnaden bestämt sig för att fylla både baksätet och framsätet, som om den vuxit sig ovanligt stor, och det var inte förrän ytterdörren stängdes och låstes som tystnaden drog sig undan, som för att ge far och son lite egentid.
”Vad i helvete är det här, Alexander?” Hans pappa höjde rösten och medan Alex satt hukad på golvet, med huvudet böjt för att kunna fokusera på conversens omöjliga skosnören, insåg han att tystnaden kanske inte var det absolut värsta. ”Skolan ringde till mitt jobb, du inser det va? Va?”
Alexander försökte locka fram tystnaden igen, därför lirkade han bara av sig skorna och ställde dem på skohyllan – blicken undvek fortfarande den något kortare mannen som blev allt rödare i ansiktet.
Handen mot bakhuvudet borde inte ha kommit som en överraskning, han borde inte ha snubblat till och ögonen borde inte ha sökt sig till hans pappa – stora och oförstående som om han var ett litet barn. Den strama munnen krävde ett svar, som om det var han som avskydde tystnaden.
”Förlåt”, Alexander drog till sig sin skolväska, slängde den över axeln medan han backade mot trappen – försökte få det att se nonchalant ut, som om det skulle väga upp hans barnsliga reaktion. ”Jag tänkte inte efter, jag blev bara så arg.”
”Du inser inte ens hur du förstör för mig, gör du det?” Frågade hans pappa och rösten hade sjunkit, men det var nästan än värre. Han stod där i hallen med den dyra jackan i handen och såg sådär riktigt kall och tom ut, som om han inte ens var mänsklig. Någonting skapat av is. Alexander fortsatte att backa upp för trappan, glad att varje steg han tog skulle ta honom ett steg längre bort. ”Du förstör mitt liv, Alexander. Så börja använd den där hjärnan, eller Gud hjälpe mig.”
Hiphopen fyllde rummet och Alex sjönk ner på den obäddade sängen med väskan vid fötterna. Det rytmiska dunkandet fick hans hjärta att hitta takten igen och efter en stund begravde han ansiktet i händerna. Men Alexander grät inte, det hade han slutat med för säkert sju år sedan, och efter en stund drog han händerna genom håret, lät dem stryka den ömma huden innan han lämnade sängen och sparkade på väggen.
Han sparkade och sparkade och sparkade och tillslut ömmade hans fot men ljudet av musiken dolde hans utbrott. Resten av huset var fortfarande tyst.
Spelarna på väggarna, de utländska lagen som Alexander kunde prata om i evigheter ifall ingen stoppade honom, såg ut att döma honom där de stod med armarna om varandras axlar. Som om han var barnslig igen, där han sparkade på väggen istället för att ta tag i sina problem. Istället för att säga att han vägrade ge upp fotbollen, att han vägrade gå ur laget.
Muskeln i Alexanders käke ryckte och han drog ner den närmsta affischen, den med autograferna på. Han knölade ihop den och slängde den på golvet innan fötterna och händerna rörde sig som de ville runt rummet. Pappershögen växte och snart såg väggarna naknare ut än de gjort sedan han först flyttade in i rummet – väggarna var alldeles för vita och Alex sparkade på dem lite till, som om allting var deras fel.
[16:34 nytt meddelande: Colin] Morsan och farsan är borta på nån jävla bilvisning, ta med dig filmen så ska vi se hur legendarisk den är med surroundljud.
[16:37 sänt meddelande] Kan inte ikväll, ledsen. Farsan snackar om utegångsförbud för resten av månaden, det är lika bra att ta det lugnt ett par dagar – ligga lågt och så.
[16:41 nytt meddelande: Colin] Amen kom igen, smyg ut genom fönstret eller något? Eller kryp på dina bara knän och be honom om ursäkt? Var inte så jävla fånig!
[16:42 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Så jävla fånig? Säger vem, egentligen? Det var ju för fan inte jag som började den här skiten, var det? Det var fan du som började bråka med Oscar, inte jag! Och i helvete att jag skulle be den där jäveln om ursäkt! Vart fan var du, när jag tvingades sitta hos rektorn? Jävla -
[16:46 sänt meddelande] Vi får ta det nån annan dag, måste ändå plugga. Ses.
Det hade gått nästan en och en halv månad sedan vårterminen började – det var två veckor efter hans pappa slutade prata med honom – och snön låg fortfarande på marken. Alexander hade lindat halsduken ett extra varv kring halsen och med 2pac i hörlurarna halkade han fram på den isbelagda cykelvägen mot busshållplatsen. Väskan var, idag också, packad för träning trots att han inte fick vara med. Coach hade i alla fall svarat på Alexanders mail och lovat att inte sparka honom från laget riktigt ännu, ifall han skulle kunna prata sin pappa till rätta.
”Alexander!” Rösten var mörk, men av den behagliga sorten, och Alexander kom på sig själv med att le in i halsduken när han såg Troy som redan stod och väntade på bussen, det mörka håret stod åt alla håll och kanter och nära inpå såg det ut som om han precis lämnat sängen.
Troy bodde bara något kvarter ifrån Alexander och deras pappor kände varandra genom jobbet, de hade inte så mycket gemensamt annat än deras föräldrar men det räckte för att ge dem någonting att prata om medan de väntade på bussen om mornarna.
”Så, har han slutat behandla dig som luft?” De behövde inte säga några namn eller ge ytterligare antydningar, Alex skakade bara på huvudet och sparkade lite i marken.
”Äh, det är inte så farligt – rätt skönt, faktiskt. Men mamma hatar det”, sa han och ryckte på axlarna medan ögonen letade sig över Troy. Hade han alltid haft sådär mörkt hår? Och var det lite lockigt idag, eller var det bara som Alexander inbillade sig? ”Värst är egentligen att det går ut över fotbollen, du vet.” Troy nickade långsamt och blåste på händerna innan han placerade dem i jackfickan – han hann inte säga någonting innan bussen kom rullandes och som vanligt klev de på, valde olika platser i bussen och låtsades som om de inte kände varandra. För det gjorde de ju egentligen inte.
Alexander räknade tyst de olika hållplatserna mellan hans hem och skolan och han hade kommit till det sjätte stoppet när bussen saktade in, stannade och öppnade dörrarna. Som per automatik letade sig hans ljusblåa ögon till den främre dörren och han kunde nästan svära på att han såg två män kyssas innan den ena av dem, något kortare och klädd i stickat, drog sig undan för att låta den andra kliva på. Alex kände hur magen vred sig och kinderna hettade – istället för att se på mannen som klev på bussen vände han blicken ut genom det andra fönstret och höjde volymen på musiken.
Det hade kanske inte varit en kyss, tänkte han och placerade väskan på sätet bredvid sig så att ingen kunde sätta sig där. Bussen fortsatte, som om den inte ens reagerat på vad Alexander sett, och som för att jävlas stannade den redan vid nästa hållplats för att låta en lång, smal kille med omöjliga lockar kliva på, en sportbag hängandes över axeln och alldeles för trötta armrörelser för att på ett smidigt sätt kunna visa upp busskortet för chauffören.
Oscar.
Bilden av de två männen fladdrade återigen för hans blick och Alexander kollade bort, fortsatte att stirra ut genom fönstret med en oberörd min när Oscar gick förbi, hans steg lätta trots de mörka cirklarna som skvallrade om en sömnlös natt – trots sättet han snubblade till när bussen började åka igen och trots sättet han såg på Alex när han gick förbi. Det var en blick som påminde om hans pappa och orden ekade i hans huvud, förvridna som om Oscar skulle ha sagt dem. Du förstör mitt liv, Alexander.
2pac sjöng allt högre i hans öron för att jaga bort den robotliknande rösten och Alexander brydde sig inte ens när Oscar satte sig bredvid Troy med ett leende som visade alldeles för mycket tänder.
Vad tycker ni? Vad tänker ni? Vad tror ni kommer hända? Åh, alla dessa frågor som cirkulerar i mitt huvud. Lämna gärna en kommentar, om än bara ett kort bra eller dåligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | loversarelonley - 8 jul 14 - 01:24 | Hej! Jag hittade din novell av en slump ikväll, tänkte egentligen vänta med att skriva nått men kunde inte hålla mig haha! Gillar det du skriver starkt! Man fastnar allt mer och mer för karaktärerna och deras liv. Jag kommer inte kunna sluta innan jag läst alla som finns hittills.
Jag gillar hur du skriver. Inte för målande men ändå tillräckligt för att man ska få se vad som känns. Det verkar på dig som att du verkligen vill veta vad folk tycker och att du själv är pepp på att veta hur historien fortsätter. Sånt är alltid så inspirerande tycker jag :) | | Elinix - 1 maj 14 - 15:54 | Åhå, en Troy alltså... ;) Bra drag. Fler karaktärer som kan sätta saker i rullning.
Stort fan av Boye i inledningarna och användandet av sms. Och converse och 2pac, specifikt är bra! Det bygger karaktär och tydliga bilder.
Dessutom de här meningarna: Någonting skapat av is. Alexander fortsatte att backa upp för trappan, glad att varje steg han tog skulle ta honom ett steg längre bort. | Aprikos - 31 jan 14 - 00:16- Betyg:  | | Alså åå love it! | | Mp3 - 31 jan 14 - 00:06 | Åh gillade verkligen de där sms:en, speciellt det där som hamnade i utkastet! Älskar att du slänger in sådana saker, som man faktiskt gör på riktigt (i alla fall jag. Skriver en massa och sedan skickar något annat).
Jag tycker synd om Alexander. Det känns som om han är så plågad i sig själv och jag vill bara att något bra ska hända honom nu. (Oscar är det ju också synd om, men det känns ändå inte som om han har lika svårt. Han har en mamma som verkar bry sig och dansen.)
Meeera! | | ilenna - 29 jan 14 - 19:24 | Åh. Varför skriver du så underbart bra?!
Bara något så enkelt som sms lyckades du få till så himla verkligt och bra. -Älskade- sms:et i utkastet!
Och den där sviniga pappan. Jag har haft med många elaka pappor i både storys och roll, men dom har oftast varit ganska frånvarande och mest dykt upp i flashbacks. Så det är intressant, på ett hemskt sätt, att få ta del av en elak pappa-karaktär.
Gillade även starkt beskrivningen av hans ilska i rummet, hur han tyckte att det såg ut som att fotbollsspelarna dömde honom och hur han sedan rev ner alla affischer - jättejättebra! Såg framför mig och kände precis Alexanders ilska.
Hmm vad gillade jag mer, jo just ja början! Alla beskrivningar utav tystnaden. Det var också väldigt träffsäkert.
Söta, stackars Oscar :( Jag vill bara krama honom!! |
|
|
|
